29 september 2011

Vem behöver dyr Play-doh?

Trolldeg. Det finns en första gång för allt...

Trolldeg. Vetemjöl, salt, vatten. Och karamellfärg.
Lättare än jag trodde.

En helt vanlig trafikmorgon i Bryssel?

Morgonens lilla pulshöjare bestod av en Desperate Housewives-kvinna som sammanbitet - med barn i bilen - körde sisådär en 100 meter mot trafiken med sin SUV. De sista metrarna genom en så kallad dold kurva, genom vilken - tada - jag kom från andra hållet på väg till skolan med Ellinor och Agnes i baksätet.

Högst sannolikt skulle hon lämna av sitt barn i en till vår skola angränsande jääääättestor dito, hittade ingen parkeringsplats och var supersen till sitt Pilatespass, sin pedikyr eller något annat för henne livsviktig sak. Så då tyckte hon det var en jättebra idé att köra mot trafiken. Genom en dold kurva.

Ååååkej, den här skylten betyder alltså att det är
förbjuden infart. Det är enkelriktat från andra hållet. Den
betyder alltså INTE  "förbjuden infart såvida du inte
har jättebråttom".
Vi stod där med någon meter mellan våra bilar, en kvinnlig fotgängare på trotttoaren ylade - hon stod i ytterkurvan och hade sannolikt sett vartåt det barkade, jag tutade, bilen bakom min tutade än mer ilsket än vad jag gjorde.

Desperate Housewives-kvinnan, vad gjorde hon? Tittade stelt rakt fram bakom sina överdoserade Gucci-solglasögon. Svängde sedan in - med ungefär 1 cm marginal till min bil - och parkerade på den lediga parkeringsruta som var precis parallellt med där jag stod.

Tanten på gatan - som nog var den som var mest upprörd - lutade sig in mot sidorutan och ylade. Jag tutade igen för att få någon som helst form av uppmärksamhet. Ingen reaktion. Sedan rullade jag vidare (nej, inga oförskämda fingrar i luften - och det är sant). I backspegeln såg jag hur föraren bakom mig också stannade bredvid hennes bil och tutade och viftade.

Undrar hur nöjd hon var? Undrar vilken puls hon hade?

Och JA, jag förstår att hon var stressad och lätt desperat. Men NEJ, det är ingen ursäkt. Tänk om vi inte hunnit stanna? Tänk om det hade varit Ellinors klasskompis I's pappa som kommit genom kurvan på sin cykel med I i barnsitsen i stället för vår bil? Hade han kunnat stanna i tid? Hade hon sett cykeln i tid?

Jag är verkligen inte Guds bästa barn - jag gör också misstag och dumma saker inte bara i trafiken, men det finns ju gränser.

Jag borde ha följt min barndomsdröm och blivit polis.

Bröd - en knäck(e)fråga

Om du frågar mig vad jag saknar mest i matväg från Sverige blir svaret att det mesta ju går att hitta här. Men brödet. Jag saknar brödet.

Gårdagens fynd på Carrefour Planet gör dock saknaden något mindre knäckande (get it?)...

Vet du förresten vad knäckebröd heter på flamländska? "Knäckebröd" faktiskt. Franska då? "Pain croustillant suédois".

Smidigt.

Solruta är grymt god!

28 september 2011

Pappas kreativa hjälpreda

Alla sätt är tillåtna när man har fått i uppdrag att fylla på korgen med hushållspapper...

26 september 2011

Tuffa pojkar och öl

Magdalena och jag har flera gånger varit på Kinepolis i Bryssel, biografen där nedanstående film är gjord. Det är ju tur att det här inte hände oss:


Magdalena är nämligen inte så förtjust i öl. Det är däremot jag. Men jag dricker ju inte öl längre, eftersom jag är ännu mer förtjust i tanken att någon gång få bort krockkudden runt midjan. Annat än vid speciella tillfällen.

Det här räknas nog som ett sådant.

24 september 2011

Min dotter - en rockertjej?

I våra flickors skola utgör musik en viktig grundpelare i undervisningen. Ellinor spelar till exempel klassisk fiol på skoltid sedan flera år tillbaka.

Hon har sedan i våras en ny musiklärare. Om honom kan man säga några saker.
  • Han lär ska ha varit medlem av det belgiska bandet Vaya con Dios på 80-talet. Detta är dock obekräftat.
  • Han älskar sin gitarr.
  • Han har väldigt långt hår uppsatt i hästsvans.
  • Han är väldigt cool.
Igår när vi åkte hem från skolan satt Ellinor, hennes irländsk-spansk-brittiska kompis M2 (inte att förväxla med allra bästa kompisen M1, som är irländsk-tyska) och Agnes i baksätet. Stereon spelade musik.

Då säger Ellinor: "Pappa, kan du inte sätta på lite rockmusik? Med gitarrer?"

Ehh... jovisst kunde jag det. Jag bläddrade fram en spellista med rock från bilens hårddisk (ja, det finns en hårddisk i bilen) och drog upp volymen.

Genast drog Ellinor och M2 ur sina hårsnoddar och började jublande slänga sitt hår fram och tillbaka, helt vilt på ett ganska headbangerinspirerat vis. Agnes bara stirrade på dem med skräckblandad förtjusning.

När jag frågade var och eventuellt vem som lärt dem göra så blev svaret ett unisont: "vet inte".

Jag säger inte att jag tror jag vet var deras rockinfluenser kommer ifrån. Men man skulle ju kunna ana. Men jag tror det egentligen inte. I alla fall inte headbangingbiten. Men om det nu vore så att det är så som jag skulle kunna ana, så är jag inte det minsta upprörd - tvärtom nästan.

Bon Jovi.
Resten av vägen hem samt till och från The Little Gym som Ellinor och M2 skulle på senare på eftermiddagen lyssnade vi bara på rockmusik i bilen. Bon Jovi, Mustasch (se film nedan), Kiss, Lillasyster, Accept, Nickelback, 3 Doors Down...

Klassisk fiol. Jo, eller hur..:


23 september 2011

Hänga på gym - pleasure and pain

Jag tror inte att jag har tagit upp det på bloggen tidigare, men jag tränar ju en del nu för tiden. Konditionsträning och funktionell styrketräning. Målet är att träna minst fyra gånger i veckan. Då tränar jag hårt. Allt är relativt - för mig är det hårt, kanske inte för dig.

Att röra på sig är viktigt av  många skäl. Och under hösten gör jag en satsning på att väga mindre och få mer muskler. Samtidigt. Må bättre. Bränna fett. Bygga muskler. Den första invägningen och inmätningen - här mäts det axlar, bröstkorg, midja på två ställen och höfter - efter 3 veckor tyder på att jag är på helt rätt väg.

Tro't eller ej, men jag tänker numera också på vad jag äter och dricker. Även om vissa av maträtterna och kakorna jag lagat och bakat senaste veckorna kanske inte tyder på det. Nej, det är absolut ingen diet. Det handlar om hur mycket man äter av både det nyttiga och det onyttiga. Och faktiskt också om när man äter det. Och öl har jag inte druckit på flera veckor.

Nu skulle detta inte bli varken en föreläsning eller en pinsamt självfokuserande skrytstund.

Vad jag egentligen ville visa var jag just idag har som mest träningsvärk, för idag slår det nog rekord. Igår tränade jag nämligen med min Personlige Tränare, Abdallah, för andra gången den här veckan. Det är ingen lek, men det är superkul. A är en extremt vältränad självförsvarsexpert, som på sin fritid bland annat tränar regelbundet med det belgiska judolandslaget. Alltså som i tränar med, inte tränar. Han är inte bara väldigt trevlig, utan han älskar också att träna folk som är motiverade - som vill nå resultat - och som vill tänja sig förbi vad som de själva trodde var möjligt under ett träningspass. Och det vill ju jag.

Nedanstående bild visar då - som en direkt följd av detta - var jag idag har som mest ont, i form av träningsvärk.
Just det. Precis överallt.
Illustration: julosstock, http://www.sxc.hu/
Visst, förra veckan stannade mina armar i 90 graders vinkel i två dagar när jag försökte räta ut dem, på grund av extrem träningsvärk i mina biceps. Men det var bara lokalt där. Det här känns... ja, överallt. Nästan. Men jag älskar det. Jag är väl knäpp.

Och nu börjar det dra ihop sig till förmiddagsfika. Kaffe och färsk frukt - inte helt fel, faktiskt.

21 september 2011

I kväll serveras...

Kvällens middag bestod av kyckling med jordnötssås och ris. Eller satay då som det tydligen heter om man ska vara fin i kanten. Fast jag struntade i att trä upp kycklingen på spett. Tyckte det verkade lite onödigt. 100% hemlagat av yours truly. Hela kostcirkeln, typ.

Grönsakerna kom vid sidan om, om du nu måste veta.

Ja, kycklingen var ju naturligtvis inte uppvuxen hos oss och riset är odlat på annan plats.

Men såsen är hemgjord från scratch. Och inte var det svårt, komplicerat eller tidsödande heller.

Fascinerande vad man lär sig saker när man är inne i en "gör-det-själv-period" i köket.

Huset egen satay. Fast med utan spett.

Carrefour - f*cking perfect?

Kära Carrefour,

Jag älskar musik.

Jag är verkligen ingen moraltant.

Jag tycker det är trevligt och uppiggande att lyssna på "riktig" musik (till skillnad från tillrättalagd pianomuzak) när jag storhandlar mat.

Jättetrevligt är det till och med. Och fast jag är 45 år gillar jag det förvisso mainstream-mässiga men ändå ungdomliga musikurvalet.

Och jag gillar Carrefour Planet i Kraainem. (Fatta hur stort det är när den kallas Planet. Ica Kvantum, Coop Forum, pffft.)

Men hur tänkte ni när ni valde att låta Pink på förvånansvärt hög volym förkunna att någon i hennes absoluta närhet är "F*cking Perfect" fast utan stjärna klockan 9 på morgonen i högtalarna?

För mig är det väl OK, om än lite konstigt. Det är en bra låt, kanon till och med. Men kanske inte där. Inte då.

Jag menar, någon av era andra kunder kanske skulle kunna känna en viss tveksamhet inför hennes ordval?

Jag bara undrar hur ni tänkte, liksom.


Pink.
Och jag vet faktiskt att bokstaven "i" i hennes
artistnamn egentligen ska vara ett upp-
och nervänt uppropstecken. Orka fixa det, liksom.


20 september 2011

Bilfri söndag i Bryssel - ja tack!

Ja, så har ett år till passerat. För ganska exakt ett år sedan beskrev jag hur upplevde 2010 års bilfria söndag. Och efter att ha läst den texten själv så här ett år senare måste jag ju säga att det gick ungefär likadant till 2011.

Don't try this at home, kids.
Avenue Brand Whitlock. Normalt sett är denna gata
- där det är 70 - fylld med bilar som kör alldeles för fort.
Möjligen var vi inte lika sociala som förra året, men den underbara och härliga känslan av en tyst stad utan bilar var densamma.

Även i år cyklade vi i den normalt sett så fruktade Montgomeryrondellen. Rondellen som är så stor och så fylld av bilar som kör alldeles för aggressivt att många bilförare väljer omvägar för att slippa köra där.

Envisa rykten säger att jag har krockat i den rondellen för något år sedan. Jag säger inte att det inte är sant. Men krocka låter så dramatiskt och våldsamt. Säg... sammanstötning då. Förvisso flyttades bilen en halvmeter i sidled av sammanstötningen. Men man måste komma ihåg att spårvagnar är stora och tunga saker. Inte en skråma på spårvagnen och en litet skrapsår på bilens högerflygel (vilket lagades mycket snyggt av Ditec i Simrishamn några månader senare) blev den blygsamma efterräkningen. Samt en ganska kraftigt höjd puls hos undertecknad.

Så här beskrev jag den förra året:

"Mäktigt att se alla cyklar i den rondellen. För den som inte upplevt den kan jag säga att den är grym att komma in i och inte heller helt lätt att komma ut ur. Med bil alltså.

Med bil är det lite av djungelns lag som gäller. Efter ett tag inser man att bästa sättet att komma in i den är att hålla hög fart och framför allt att helst inte stanna helt när man ska lämna företräde. Då kan man bli stående en stund.


När man sedan ska ut ur rondellen gäller det att ha lite cahonas, kolla noga i yttre backspegeln och ta för sig. Having said that, så farligt är det kanske inte men man håller med fördel koncentrationen på topp där. (Så mamma och svärmor, blev ni aningens lugnare nu?)

I alla fall. Det var en grymt kul känsla att cykla genom sagda rondell tillsammans med ett oräkneligt antal andra cyklister i alla åldrar. De enda som störde glädjen var de där idiotgängen med Riktigt Seriösa Cyklister.


Du vet, halvfeta snubbar i alldeles för tajta cykeltävlingskläder som tror de är den perfekta blandningen av Lance Armstrong och Eddy Merckx och som m-å-s-t-e färdas i klunga om 50 hojar. I minst 50 km/h. Annars trillar de antagligen av. Strunt samma om det är massvis med fyraåringar som nyss lärt sig cykla någon meter ifrån dem. Och trafikregler, bah. De är ju Riktigt Seriösa Pojkar."


Det är långt ifrån alla som har hjulat i Montgomeryrondellens mitt.
Alla andra dagar på året är det förenat med livsfara
att ens tänka tanken på att försöka ta sig dit...
Och det stämmer fortfarande. De där cykelfjantarna i tajta trikåer var där i år också. Och inte heller i år klarade de av att sakta in och uppträda vänligt, snällt och gemytligt som alla vi andra gjorde. Nej nej. De skulle väl slå något rekord eller så. Nå, de var på stort avstånd från oss och väl var väl det.

Man undrar förresten lite hur kaxiga de skulle vara om de kom åkandes på samma sätt i samma klunga i samma übertajta trikåer och fåniga flugsolglasögen en helt vanlig måndagsmorgon? När de skulle få fajtas med hårda bilar, bussar och lastbilar i stället för mjuka normalcyklister och ännu mjukare och oförutsägbara vinglande barn på cykel? Och spårvagnar. Don't mess with spårvagnar, jag säger bara det.

Jätten Glufs-Glufs fick tyvärr inte
riktigt plats i den här lilla lilla rutan.
Nu tappade jag visst tråden. Jo. Sammanfattningsvis ville jag bara säga att jag tycker den bilfria söndagen inträffar alldeles för sällan.

Jag föreslår en bilfri söndag en gång i månaden under sommarhalvåret. Vilka är med mig?

Jag och Blanka Vlasic, liksom

Kroatiska Blanka Vlasic är helt tvivelsutan en av världens absolut bästa höjdhoppare. Hon är 28 år och är 193 centimeter lång.

Och så här, mina vänner, ser Blanka Vlasic ut:

Blanka Vlasic. We like her.
Foto: Bryssel-G
friidrottsgalan jag var på i fredags satt vi precis i höjdhoppskurvan. Jag roade mig med att följa Blanka litegrann när hon gick runt mellan sina hopp. Otrolig hållning. Rakryggad. Stolt. Hakan upp.

Så. Himla. Snygg.

Och nu är det kanske dags för dig som läsare att sluta småle sådär lite nedlåtande. Det här handlar inte om att jag drabbats av någon slags ålderskris och drömmer gubbsjuka drömmar. Näpp.

Det handlar om att jag önskar att mina döttrar - en läkargissning säger att Ellinor skulle kunna landa runt 1.90 - kommer att ha samma hållning och utstråla samma självförtroende när de växer och blir längre.

Jag lovar att göra vad jag kan. Blanka är en förebild

Och de får hemskt gärna väga lite mer än Blankas 75 kilo.

19 september 2011

Inget ont som inte har något gott med sig

Ellinor fick stanna hemma från skolan idag måndag. Hon har haft migränhuvudvärk både lördag och söndag morgon och som lök på laxen kom ytterligare en episod tidigt i morse.

Hon har inte migrän särskilt ofta - kanske 1-2 gånger om året - så dessa tre på rad är lite förvånande. Vi håller tummarna för att det är över för den här gången och att det dröjer jättelänge till nästa gång. Ja, nästa gång behöver inte komma alls, faktiskt. Det enda bra med barnmigrän, som det kallas, är att det kan växa bort.

Hon repar sig dock snabbt när huvudvärken har "peakat", men blir väldigt väldigt trött. Så hon fick vara hemma idag för att sova och bara ta det lugnt.


Vår söta och fina Ellinor tar det lugnt
och äter nektarin i soffan.
Inget ont som inte har något gott med sig. Av någon outgrundlig anledning får jag ofta mer gjort när något av barnen - framför allt Ellinor - är hemma. Så medan Ellinor låg och sov i TV-soffan satt jag i köket med datorn och fick en massa saker skrivna, uppstyrda och avklarade.

Efter lunch gick vi en mysig promenad genom parken, hon gungade lite och så kompletteringshandlade vi på Delhaize. Sen gick vi hem och bakade chokladsnittar. Som vi inte ätit upp.

Chokladsnittar.
Inte lika fina som min mammas, men
det här var faktiskt första gången.
Smaken var det inget fel på.

Kreativ process på väg mot söndagmiddag


Mitt i processen. Många bollar i luften.
As seen on Facebook.

Slutresultatet.
Äppelbiffar med potatismos; dessertkaka
(Moset ser kanske aningens märkligt
ut på bilden, dock ej i verkligheten.)

Det är inte lätt att vara ödmjuk när man vet att man är... pappa

I eftermiddags var jag och tjejerna hemma och pysslade runt lite i största allmänhet, så där som man gör vid halv 5-tiden och är hemma med barnen. Ja, du vet. Eller så vet du inte.  Men ändå. Där och då berättade jag att jag skulle sticka iväg en stund på ett ärende.

Agnes stelnar till, tittar på mig och säger "vem ska vara med oss då?" Och när jag då säger att jag såklart inte sticker förrän mamma kommer hem så tittar hon upp. Och samtidigt som hon gnuggar några små tårar ur ögonen med sina söta små händer säger hon med eftertryck:

"M-m-men p-pappa. Du-u är ju bäst!"

Men jag slår vad om att i natt när hon vaknar och vill att någon ska komma upp till henne, då är det ändå mamma som är bäst.

Tänk så det kan bli.

Söta Agnes.
Bilden ÄR tagen vid ett annat tillfälle.

PS. Men det var jag som nattade. Mamma läste saga, men pappa skulle minsann sköta om omstoppning och slutmyset.

Jag ser stjärnor

I fredags kväll var jag på Diamond League-galan här i Bryssel. Eller Belgacom Memorial Van Damme som den också kallas. I alla fall. Friidrottsgala, rätt och slätt.

Men parkeringen var gratis.
Jag var där med mina två svenska polare. Säger man polare när man är över 40? Eller låter man som typ Kenta som presenterar sina vänner vid Mariatorget?

Nå, det var jag, J och M. Vi får nöja oss så just nu, eftersom jag inte har kollat med dem att det är OK att ange deras riktiga namn. Och på raden nedanför oss satt ett par från Hudiksvall. Tänk vad världen är liten.

Folkligt, festligt, fullsatt.
Det tog oss ungefär 1,5 timme att ta oss till Stade Roi Baudouin (tidigare kallad Heyselstadion) på grund av trafiken. Hem tog det en kvart. Smaka på den.

Sedan blev vi ytterligare försenade in för att vår ingång - Tribune 2 - saknades. Vi hittade nr 4, frågade efter nummer 2 och fick svaret "ööhhh, runt hörnet...". Där fanns bara ingång nummer 1, så alltså fortsatte vi. Och fortsatte. Längs med hela arenan. Ingen ingång 2. Så frågade vi en vakt. "Nä, ni ska gå in ingång nummer 1" blev det uttråkade, ointresserade och lätt nedlåtande svaret. Så klart. Att jag inte fattade det.

Det var i alla händelser en kul kväll där stämningen var på topp inne i arenan. Usain Bolt - han är verkligen en Stjärna. Med stort S. Trots att han knappt syns där nere på arenan från läktarplats lyser det om honom. Rockstjärnestatus! Och som han springer!

Det känns som en sån där kväll man kommer att minnas länge. Kvällen när jag fick se Usain Bolt, Yohan Blake, Blanka Vlasic och de andra världsstjärnorna live in action. Just Blanka hade ju ingen lyckad afton och fick se sig slagen av bland andra den enda svenska idrottaren där, Ebba Jungmark.

Tiden tillät inte att vi åt innan vi anlände till arenan och både M och J uttryckte sina farhågor. Jag kunde dock lugna dem med att det skulle förvåna mig oerhört om det inte fanns massvis med ställen att köpa mat och dryck på runt och på arenan. Och det fanns det ju också.

På vår promenad tillbaka till bilen runt 22-tiden hann vi med att äta två gånger. Är man hungrig så är man.

Och det var ganska långt att gå.

16 september 2011

Bäst i stan

De flesta som läser den här bloggen vet det redan, men för eventuellt nytillkomna läsare (om det nu finns några...) kan jag berätta att min bror Göran äger och driver StockholmsBuss AB - ett bussbolag i Stockholm.

Nu är det inte vilket bussbolag som helst - det är också Stockholms bästa bussbolag:



Juryn var enig, kanske inte helt oväntat. Om man säger så.

PS.
Du hittar för övrigt länken till min brors utmärkta blogg ute i högerkolumnen.

Killen i köket

I'm on a roll. Stärkt av senaste tidens aktiviteter i köket - och då har jag inte ens berättat om de hemgjorda köttbullarna med äkta potatismos jag gjorde förra veckan - beslöt jag mig för att gå loss en gång till.

Jag tog - naturligtvis helt slumpmässigt - fram följande saker för att se om det gick att få ihop något gott:

Vad månde bliva av detta?

Så jag började röra ihop lite här och lite där. Och då blev det liksom en köttfärssås i stekpannan och en - tada - bechamelsås i kastrullen. Så det kan bli.


Ellinor kom ner i köket:
"Vad är det som luktar så gott?"

Slutresultatet ser du här nedanför. Nu visade det sig också att mina "höftningar" med kirurgisk precision stämmer överens med det recept på lasagne som återfinns i Bonniers Kokbok. Sammanträffande? Skulle inte tro det...


Lasagne.

Det räckte gott och väl till middag åt hela familjen. Ellinors lunchlåda innehåller till hennes stora förtjusning lasagne idag, jag lär nog luncha på det också och så får vi se hur mycket som är kvar efter det.

Som någon klok människa sa en gång. Kan man läsa innantill kan man laga mat. Vilket skullle bevisas.

PS.
Om jag får vara lite pretentiös skulle jag vilja tipsa om att byta ut nöt- eller blandfärsen mot lammfärs. Peta sedan i lite fetaost också. Jag har testat tidigare och det är kanongott.

15 september 2011

Laga mat och baka med barnen

Det är superkul att fixa i köket med barnen. Det finns dock några kriterier som bör vara uppfyllda för att det ska vara just superkul.

  • Rätt humör hos fadern (mig)
  • Rätt humör hos barnet/barnen
  • Förberedelser är gjorda på ett korrekt sätt
  • Ingen stress

Då kan det bli precis så mysigt som Agnes och jag hade det i tisdags eftermiddag när vi bakade sockerkaka med citron- och chokladsmak efter skolan.

Allt är uppmätt och förberett. Agnes har alldeles
själv både smort och bröat formen.

Nu är det bara att vänta tills det är klart.
Kolla munnen.

Medan vi väntar tar vi och diskar upp.
Agnes har koll.

Slutresultatet. Mycket lyckat.

 Eller som igår. Då bakade vi pizza, båda tjejerna och jag. De ansvarade för varsin pizza. Mitt bidrag var att jag hade i förväg lagt fram och skurit upp det som eventuellt skulle hamna på pizzorna. Det blir enklast så när båda två är med.

Och för att det ska gå lite fortare
visas bara slutresultatet.

Dagens outfit

Vad är nu detta? Har detta gått och blivit en modeblogg? Ska jag ta upp kampen med Sofi Fahrman? Njae, så är det nog inte tänkt.

Idag ska det handla lite om skor. Kolla här:

Märket är schweiziska Rieker, inköpta i somras i Komstad.
Jeansen är från Levis, modell 751, inhandlade på nätet.

Det är inte alltid lätt att hitta skor om man som jag har storlek 47-48. Min shopping går ofta ut på att först hitta storleken, sedan se vad som finns. Normalt sett efter vad jag förstår går det till tvärtom - först hitta något snyggt, sedan hitta storlek.

Så hamnar man på Österlen. Strax utanför Simrishamn finns en ort som heter Gärsnäs. Och "ort", förstår ni barn, är ett ord man använder när man inte vet om man ska skriva by, samhälle eller stad. Men samhälle är nog det mest korrekta. Utanför Gärsnäs ligger i sin tur Komstad, en by så liten att ingen av hushållets två GPS-enheter klarar av att hitta dit.

Och där. I Komstad ligger Komstad Skor & Tofflor, en 500 kvadratmeter stor affär med skor, stövlar och tofflor. Trätofflor. Träskor för att vara tydlig för den som inte är familjär med den skånska vokabulären  (OK, brorsan?). Bäst är de faktiskt på barnskor. Kavat, till exempel.

Där har jag vid det här laget köpt många par skor. De erbjuder ett fascinerande utbud av skotyper. Allt från riktiga "fin-skor" till gummistövlar, modell riktigt rejäla. Japp, mina Tretorn av sorten Extra Heavy Duty eller nåt liknande - jag ser ut som jag är på rymmen från traktorn, men jag föredrar det före nätta seglarstövlar - kommer därifrån. Naturligtvis.

Jag bor i Europas huvudstad men köper mina skor i Komstad, byn som inte finns på GPS.

Rock'n'Roll.

PS. Apropå rock'n'roll. Detta är även affären i vilken ett av våra barn obekymrat levererade en kaskadkräkning för några år sedan. Sittandes på min arm. Åh, dessa ljuva minnen. DS

14 september 2011

Lunchdejt!

Agnes är på playdate med kompisar, så Ellinor och jag har lite kvalitetstid tillsammans och lagar omelett till lunch.

Mycket gott, för att citera henne.

Idrottskänslor

En annan idrott utöver handbollen jag babblade om tidigare som ligger mig varmt om hjärtat är ishockey. Här trodde man kanske att det skulle vara basket. Jo, det så klart. Har man spelat basket sedan man var 10 år så är det klart att det är en hjärtesport.

Men alltså. Spela basket är och har varit jättekul. Men titta på basket, tja... jag vet inte. Då måste det vara någon riktigt bra och tät match från typ Euroleague eller NBA.

Så när det handlar om att titta på sport föredrar jag ishockey. Eller handboll. Jag har faktiskt också börjat fascineras av rugby - hör och häpna. Förmodligen är jag inspirerad av min vän Irländaren.

Fotboll då? Ja, då tittar jag nog hellre på svenska Basketligan. Vilken given match i Ligan slår vilken match som helst i Allsvenskan. Men snackar vi Champions League och högre, ja då är fotboll intressant igen.

Men i alla fall. Gillar man ishockey är det svårt att inte ta upp den tragiska flygolyckan i Ryssland, i vilken bland många andra Stefan Liv förolyckades.

Att läsa om hur klubben HV71 hanterar sin sorg efter sin fantastiske spelare är fascinerande och oerhört rörande. Alla fans som samlas. Som bryr sig. Alla dessa stora, starka macho-ishockeyspelare som visar sin sorg och gråter öppet inför alla utan att bry sig det minsta. En rödgråten Per Ledin. En våldsamt hulkande Björn Melin. Stora starka hockeykrigare. Som visar känslor.

Att våga "tappa greppet" ett tag och bara släppa ut. Det är inte lätt och långtifrån självklart för många människor. Jag tror att genom att visa sig sårbar blir man ännu starkare, efteråt. Sammanhållning. Laganda. Inre styrka. Tillsammans är man stark, både i med- och motgång.

De som sår med tårar ska skörda med jubel står det i artikeln och i Bibeln. Det kommer att vara tungt att glida ut på isen i premiärmatchen. Men när säsongen är över - ja, då tror jag att det är HV71 som står där med bucklan i luften och jublar. Kom ihåg var du läste det.

Och precis just där stänger hobby-psykologen G sin verkstad för den här gången.





13 september 2011

Elfenbensbröllop

Idag är det 14 år sedan vi gifte oss. 14 år. Det känns som igår. Fast det är det ju inte. Tiden går fort när man har roligt. Och det har ju hänt en hel del under det att tiden har gått.

Jag älskar min hustru lika mycket idag som jag gjorde den där dagen för 14 år sedan. Fast på ett djupare sätt. Och det häftigaste av allt är att trots att hela mitt hjärta är sprängfyllt av kärlek till henne så finns det ändå plats för två tjejer till.

Ellinor.

Agnes.

Vad skulle jag göra utan er tre?

Störst av allt är kärleken.

13/9 1997
Svaneholms Slott, Skurup, Skåne
Lyckliga!

Sommaren 2011
Hallamölla Gård, Österlen, Skåne
Lyckliga!

Nyckelbarn

I onsdags när det var halvdag och Ellinor och jag var ute och shoppade, då hände även en annan grej. Eller det hände inte så mycket. Men det kunde ha hänt.

Efter lunch lämnade vi hemmet, barnen och jag. Jag stängde ytterdörren och låste. Sedan åkte vi iväg med bilen för att först utackordera Agnes på en playdate och sedan åka och shoppa. Vackert så. Eller?

För när vi något senare befinner oss inne i klädaffären känner jag lite sådär fobi-maniskt utan tänka på det på vänster byxficka, där jag alltid förvarar nyckelknippa och bilnyckel.

ALARM.

Ingen nyckelknippa. Bara bilnyckel.

Lugn och fin. Känn i alla andra fickor. Nada. Låtsas som ingenting inför Ellinor, som lägger ut texten huruvida blått eller lila klär henne bäst.

Efter betalning i lugn och ro tar vi en kort paus i shoppandet, jag förklarar varför och så promenerar vi tillbaka till bilen där ju nycklarna ligger. INTE.

ALARM.

Lugn och fin. Vi åker hem för att kolla om jag på något sätt tappat knippan på gatan när jag skulle ha stoppat dem i byxfickan.

När vi sakta glider upp för vår fina gata tittar jag på vår ytterdörr för att se att den inte står på glänt med länsat hus innanför sig. Vad får jag se? Jo, detta:

Världsklass.
Jag hade gått ut genom dörren. Låst. Men låtit nyckeln sitta kvar...

Vad säger man? Jag har åtminstone aldrig glömt något av mina barn någonstans. Än.

12 september 2011

Hip Hop

I söndags började Agnes på en ny aktivitet på Klubben. Vi var ju lite oroliga, för vi testade redan förra året och då gick det åt skogen med musik. Hon vägrade. Jahapp, liksom.

Men skam den som ger sig.

Agnes älskar ju nämligen musik - inte bara "barnmusik" utan även pappas musik, om man säger så - och hon älskar att röra sig till den också. Så ofta hon kan. Hon kan börja spontandansa på gatan när hon hör ett skönt beat någonstans ifrån. Klart tjejen ska gå på hip hop!

I år var hon väldigt peppad. Men det var hon förra året också. Så hur gick det i år då? Hon älskade det!

Visserligen insisterade hon på att bära sin ballerinadräkt. Vi försökte få henne att ändra sig, men det var bara "nähädu!". Ja, hon säger så, vår envisa, bestämda och underbara lilla Spindelflicka.

Den svarta kvinnan i 35-årsåldern i afrikansk dräkt som leder timmen utstrålade ju inte direkt hip hop, snarare just traditionell afrikansk dans. Däremot utstrålade hon glädje, engagemang och en oerhörd vilja att lära barnen att röra sig till musik. Och det var också mer rytmik än något annat. Men vem bryr sig? Att Agnes får dansa, röra sig och ha superkul är ju ändå det viktigaste.

När Agnes kommer utspringandes ur lokalen och smajlar med hela ansiktet som är sött-rött av upphetsning och rörelse. Då vet man att det har varit riktigt bra.

Det kommer att bli kul på söndagseftermiddagarna i höst!

Inte Agnes.
Inte Agnes lärare.
Inte pappan på rymmen från gymet.
Däremot en rätt imponerande pose.

Braderie, eller marknad som vi säger på svenska

I helgen var det det dags igen. Marknad på vår shoppinggata, Avenue Georges Henri. Två gånger om året, en gång på våren, en gång på hösten.

På vårkanten kallas den för Sommarfest. Vad den kallas på hösten vet jag inte. Men vad jag faktiskt vet är att förutom en massa mer eller mindre roliga attraktioner för barn och stånd där man kan göra fina klipp (typ) så kan man äta sig väldigt väldigt mätt och även dricka sig väldigt väldigt ska vi säga glad. Korv. Mera korv. Sniglar. Churros. Korv. Crêpes. Hamburgare. Korv. Pommes frites. Korv. Kebab. Tapas. Öl. Vin. Starksprit. You name it.

Nu gjorde ju vi varken eller. Men föreställ er Kiviks marknad med servering av starksprit i 25-gradig värme. Sjöbo marknad. Trosa marknad. Jokkmokks marknad. Vilken annan marknad som helst i Sverige. Jag ska inte vara den som är den och jag vill inte heller vara fördomsfull, men jag kan gott tänka mig att vodkabältets ur-innevånare hade hanterat situationen lite annorlunda. Eller?

Barnen älskar naturligtvis det här. Absoluta favoriten är studsmattan. Kolla själv.




Sedan delar sig intresset litegrann. Agnes gillar ju de olika typerna av karusell, medan Ellinor är lite ambivalent. Hon är i den åldern att det fortfarande är liiite roligt med vissa av karusellerna, fast ändå liiiite pinigt att åka.

Jag offrade mig och åkte en attraktion som bara gick runt runt runt i vänstervarv med lite pucklar tillsammans med Ellinor. Den var från 6 år, så jag tänkte att det är lugnt. Jag är liksom ingen åkattraktions-freak, även om en och annan bergochdalbana kan slinka ner ibland.

Nu gick det rätt snabbt från beslut till handling, så varken jag eller Ellinor registrerade hur snabbt den där jämrans snurren gick. Väldigt snabbt, visade det sig. Och halvvägs in i åket ökade farten. Hade tänkt vara lite suave och filma när vi åkte. Som du märker finns här inget filmklipp... Det fanns ingen möjlighet att få upp iPhonen ur fickan, man bara pressades bakåt och utåt. Hej G-kraft! 
Ytterligare en sak som inte kunde lämnas därhän på marknaden var ju detta:
Facepaint!

Riktigt proffsig facepaint. Ellinor ville ha en papillon (fjäril), medan Agnes till sminkösens stora lycka och förtjusning absolut insisterade på Spiderman. Sure, fine, visst - vill ens dotter vara Spiderman så ska hon banne mig få vara det också. Och det blev ju rätt bra, visst?

Spiderman.
Riktigt proffsigt gjort och det tog också sin lilla tid.
Det var det längsta Fröken Spindelflicka satt stilla på hela helgen.

Fröken Fjäril.
Hälften är redan borttvättat.
Men visst är hon fin?




Damhandboll äger fortfarande

För snart ett år sedan var Ellinor och jag på äventyr i Sint Truiden. Vi åkte dit för att kolla när Lugis damer spelade bortamatch i Cupvinnarcupen. Mer om det kan du ju läsa här.

Nu läste jag just i tidningen att Lugi gör en storsatsning inför denna säsong och har värvat fyra nya storspelare. Jag hoppas och tror att det räcker hela vägen till SM-guld och kanske ännu längre ute i Europa.

Jag tror att good things happen to good people. Och så härligt trevliga och snälla som laget var mot Ellinor (ja, mot mig också då) när vi gick fram och hälsade på dem efter den där matchen i Sint Truiden så kan det ju inte sluta på något annat sätt än i topp. Kom ihåg var du läste det först.

Ellinor i mitten, förra året i Sint Truiden.

8 september 2011

Shopoholic to be?

Det finns nästan ingen roligare shopping än att gå med Ellinor i klädaffärer. Så intresserad. Så med. Så på. Så kreativ. Och så förnuftig.

Hm... Skulle inte det här vara snyggt på mig, pappa?

Projekt Make Over I

Projekt Make Over I har påbörjats. Först grovsortering, sedan utsortering, utrensning samt insortering. I den ordningen. Sedan ut med lite möbler. Agnes lilla fina säng, de små söta trästolarna kring det lilla söta pysselbordet och det gamla skrivbordet.

"Gamla skrivbordet" i fler bemärkelser än en. Dels som i "det skrivbord som har stått där ett tag och som vi nu lyft ut", och dels som i "jo, det är faktiskt så att Magdalena hade det när hon var liten". Nu känner jag vart vi är på väg. Kallade jag just min hustru gammal? Nej, det gjorde jag inte. Jag kommenterade bara skrivbordets ålder och att Magdalena använde det när hon var liten. Övriga slutledningar gjordes i din hjärna.

Men nu kom vi bort från ämnet. Där A's säng stod förut tronar nu den gamla fina fåtöljen som fick följa med mig när jag flyttade hemifrån, någon gång 1800kallt. Och skrivbordet ovan är ersatt av två vita skrivbord med tillhörande stolar - en vit, en rosa. Vi är på väg från barnrum till flickrum! Det är stort.

Och Agnes sover inte på golvet. Hon har flyttat in på nedervåningen av våningssängen i trä som ju sedan tidigare står i rummet. Det är för övrigt också sannolikt hushållets tyngsta inventarie i konkurrens med det stora fina ekskåpet. Om du undrade.

Det är den som syns till vänster i bild nedan. Den är för övrigt tagen med Microsoft Photosynth-appen på min iPhone. Det är lite kul med vidvinkel. Visst är det ett stort rum, men inte stort.

Klart det ska upp nåt fint på väggen vid fåtöljen.

Mina små juveler till barn

Igår när vi åt lunch (grundregeln är onsdagar = kort dag = lunch hemma), jag och tjejerna, så satt vi och småpratade om skolan. Lite sådär allmänt om vad de gjort under förmiddagen och lite om klasskompisarna.

Jag frågar då Agnes om hennes kompis Jewell är tillbaka efter sommaren än.

- Nä, pappa. Inte [dju-äll]! Hon heter [dju-äll] (uttalar det precis likadant som jag)
- [Dju-äll].
- Nej pappa (med eftertryck)! Säg efter mig: [Dj]
- [Dj]
- [U]
- [U]
- [Äll]
- [Äll]
- Braaa pappa! Och så... [Dj-u-äll] (extra långsamt och övertydligt så att korkpappa ska fatta)
- [Dju-äll]?

Innan Agnes hinner kommentera suckar Ellinor, som suttit tyst hela tiden, och säger uppgivet.

- Ojojoj, pappa, du kan verkligen inte uttala de andra barnens namn...

Jag älskar er också, barn.
[Dj-u-äll]


5 september 2011

Så kan det också vara...

När min kloka hustru hade fått en full redogörelse över förmiddagens garageaktiviteter gjorde hon följande analys:

Det verkar ju relativt osannolikt att någon skulle sätta en lapp på min bil med det innehållet. Inte för att jag aldrig skulle förtjäna det, även om jag just här definitivt inte gjorde det, för det gör jag nog ibland även om det är sällan. Min fru är ju yrkesdiplomat, så jag är inte helt säker på vad hon egentligen menade. Men jag tror att det var något bra.

Hon fortsatte sitt resonemang: Det osannolika ligger alltså i att en någon som parkerat så illa själv skulle reta sig på någon som parkerat helt korrekt. Skulle det kunna vara så att någon annan har satt lappen på hennes bil, någon som tidigare stod på min plats? Och att hon helt sonika flyttat över lappen till min bil, kanske i tror att det var jag som skrivit den?

Så skulle det ju kunna vara.

Så jag tog fram bilden jag tog igen:

Nämen?
Och sitter det inte en lapp på hennes ruta? Jo, det gör det. Det förklarar kanske en hel del.

Nu undrar jag bara om hon går omkring och tror att det var jag som skrev lappen? Om du är svenska och läser det här, hör av dig till mig! Eller alltså, det räcker om du förstår svenska, du kan vara vad du vill.
Nu tycker jag att vi stänger parkeringsrutan för idag.

Parkeringsproblem

Idag var jag och handlade på mitt lokala Delhaize. Det var trångt i garaget, något otippat en måndagsförmiddag. Men jag lyckades hitta en ruta, i vilken jag parkerade mitt i.

Föraren av bilen bredvid hade dock haft lite otur när han/hon parkerade. Därför tog jag - något har man ju lärt sig efter sju år i Bryssel - ett kort på våra bilar:


Pricka rätt är svårt.

När jag sedan kom tillbaka till garaget var den vita bilen borta och på min vindruta satt en liten fin lapp:


Quand on est nul pour se garer, on ne roule pas en voiture!
När man är värdelös på att parkera kör man inte bil!
Jodå, tydligen var det jag som hade parkerat tokigt och slarvigt. Att jag inte tänkte på det. Men vänta, vi tar och tittar på den första bilden igen.


Följ den vita linjen
Jag vill inte på något sätt peka finger, va. Men i ljuset av vad som framkommer i bilden ovan undrar jag bara stilla - och detta är riktat till föraren av EXS-817: Varför är du ute och kör i så fall? Och hur ska du nu planera din julhelg eftersom det var det kalenderbladet du ödslade på lilla mig? Typ, som ungdomarna säger.

Men nu slutar ju faktiskt inte historien här. För när jag körde ut ur garaget stod den vita Minin parkerad- för övrigt på en busshållplats, ajabaja - med den kvinnliga föraren vid ratten, talandes i telefon. Dessutom i motsatt körriktning från mig. Så jag vevade ner rutan, vinkade till henne och viftade med lappen med ett leende (jo, ett leende, inte ens ironiskt eller argt - bara ett leende).

Hon tittar upp och får syn på mig, ler undrande och så får hon syn på lappen och börjar skratta hjärtligt och rycker lite på axlarna. Jag skrattar tillbaka och så kör jag hem, med en ganska bra känsla i magen ändå.

Säga vad man vill, men det är sällan tråkigt och enahanda i trafiken i Bryssel.

Jag ska lära mig göra en ubåt

Ellinor, 8, går ju som du kanske minns i en tvåspråkig skola. Det innebär att hon har två inlärningsspråk - engelska och franska - parallellt. Detta kan stundtals skapa en del rolig förvirring i hushållet.

Förra veckan kom hon hem och deklarerade att hon hade fått läxa (vilket i sig fortfarande är både roligt och kul och ett säkert tecken på att man är En Stor Tjej). Hon ska läsa Shakespeares Trettondagsafton tre gånger på två veckor. Fast på engelska och då heter den Twelfth Night. Boken hon ska läsa är anpassad till barn, men visst är det ganska häftigt? Skrev han utan minsta försök att dölja sin stolthet över sin dotter.

Nå i alla fall. Hon berättade också att hennes lärare senare ska visa hur man gör en submarine. Ehh..., sa jag undrande. "Ja alltså, inte en ubåt utan en submarine. Det heter så." fortsatte hon. Mm-hmm, sa jag, medan jag funderade lite.

Först efter en sisådär 20 minuter kom jag på vad läraren hade sagt. Inte submarine. Utan.... summary!

Såklart.


Pappa, kan du fixa en trailer?
Jag måste få hem min sammanfattning.

4 september 2011

Bryssel i mitt hjärta

När jag var ute och "bara" tog en öl i torsdags kväll med irländaren så var det lite andra människor som deltog från och till under kvällen.

I ett läge satt det en irländare, en egyptier, en bulgar, en sydafrikan, en indier samt undertecknade svensk runt samma bord - en underbar blandning!

Det är en av anledningarna till att jag tycker att Bryssel är en fantastisk stad att bo i!

Prickar du in länderna? De stämmer inte
nödvändigtvis in på gänget i texten ovan.

Maria Montazami & jag

Hon är i Paris och jag är i Bryssel. Så nära och ändå så långt borta. Men ändå.

Magic foam maker

Alltså, man kan säga mycket om den mjölkskummare som IKEA säljer. Den går otroligt lätt sönder om man är det minsta oförsiktig, till exempel.

Man kan också säga att det inte gör så mycket, eftersom den kostar 0,75 € här i Belgien. Skulle väl gissa runt tian i Sverige.

Men man kan inte klaga - det kan man faktiskt inte - om resultatet ser ut så här:


Först skummad mjölk, sedan kaffe.
Om man ska göra det på rätt sätt.

2 september 2011

Bara ett tips

OK, så du hjälper en av dina kompisar - en rugbyspelande irländare i samma storleksklass som du själv (ja, eller som jag då) fast sannolikt med mer muskler och definitivt med ett av Europas största och varmaste hjärtan - att flytta lite möbler under några timmar en dag.

När den här irländaren sedan vill bjuda dig på en öl senare på kvällen betyder det alltså inte en öl.

Och senare på kvällen, då du kommer ut från den indiska restaurangen ni hamnade på - "vi ska bara ta en snabb curry och kanske nån öl till maten" - och promenerar upp mot taxistolpen för att åka hem.

När samma gladlynte och härliga irländare då glatt föreslår liten snabb öl på hans stampub för att kunna be dem ringa efter taxi, ja då är det väldigt lätt att det liksom bara hamnar en (inte så) liten öl till på bardisken efter den första, utan att du har hunnit reagera.

Som sagt. Bara ett tips.

Men eftersom vi båda är ansvarsfulla familjefäder blev det inte alls så sent som man skulle kunna tro. Och förmodligen inte så farligt heller, men mer än vad jag hade förväntat mig. Om man säger. Men i morse var jag lika pigg och go och gla' som vanligt. Nästan.

Vi säger så.


En av sakerna vi flyttade.