Man ska lyssna på sin mamma

OK. Det råder lite förvirring här.

Marie Bebådelsedag är ju idag, alldeles oavsett vad jag skrev i chokladbollsinlägget tidigare.

(Varför det heter MariE och inte MariA får för övrigt gärna någon lingvistiskt begåvad person förklara för mig. Men det är inte där förvirringen ligger.)

Våffeldagen inträffar alltid på Marie Bebådelsedag, även Vårfrudagen kallad.

Enligt källor på internet infaller våffelsöndagen först nästa vecka.

Så nu tänker ni också typ "Mäh! Syntax error, ba!" Kan internet ha fel?

Och: min mamma hävdade tidigare idag att det är våffeldagen idag.

Så vi åt våfflor idag. På Marie Bebådelsedag.

Mamma - Internet: 1-0

Man ska lyssna på sin mamma.

Svenska våffla.

Singelfarsa i 10 dagar...

Medan den kära hustrun springer omkring och upplever saker en himla massa många mil härifrån i Indien så är jag och tjejerna alldeles utlämnade åt oss själva här i Bryssel.

Taj Mahal.

Det betyder ju då att jag så att säga pryar som singelfarsa i 10 dagar, med allt vad det innebär. Hade det varit en app till en smartphone hade den hetat Singelfarsa Light - Free Version. 

Betalversionen av den appen har ett betyyydligt högre pris och är mycket tyngre att ladda ner, så den är jag inte intresserad av alls. Så kan man säga.

Men visst. Vissa saker kan jag ju göra utan att behöva tvångsinstallera the full version.

Som att kolla Big Bang Theory, Entourage och ett antal actionfilmer jag har sparat för tillfällen som det här (läs: som Magdalena aldrig vill se). Kanske hinner jag med några avsnitt av Weeds också.

Som att äta blodpudding och hårdstekt bacon till middag. (Nu protesterar döttrarna, så tydligen är detta en sak jag inte kan göra.)

Som att jag får mysa med min dynamiska duo i 10 dagar utan "konkurrens" av mamma.

Som att jag får förmånen att trösta den dynamiska duon när den dynamiska duon inte är så dynamisk utan mer i behov av närhet, trygghet och vänliga ord om att mamma faktiskt kommer hem om inte särskilt många dagar och det är ett jättestort äventyr för mamma och hon kommer att ta jättemånga bilder och hon längtar jättejättejättemycket efter oss och vi kan kolla på kartan var hon är idag och NU bakar vi chokladbollar och medan de stelnar i kylen kollar vi på Ponnyakuten på SVT Play tycker jag och åhhh tjejer jag älskar er också jättejättejättemycket nu slutar vi annars börjar jag också gråta hur blir det nu med chokladbollarna?

Rapport(er) följer.

Ett litet förtydligande

Vad är Minstrels? 

Det här är Minstrels. En brittisk klassiker, introducerad till mig av min syster någon gång sådär vid tiden kring 1978. Typ.

Gottgottigottgott.

Jag trivs bätttre här under korkeken....

Så här såg min fredagskväll ut. (Magdalena var ute och reste och kom hem sent.)

• Först köra Ellinor till sitt allra första kvällsdisco (ett ämne värt ett alldeles eget blogginlägg). 
• Sedan få ha en riktig kvalitetsmysnattning med Agnes där hon somnade ihopkurad på min arm (hon måste inte alltid somna själv!).
• Därefter krypa upp i soffhörnet med en kopp te, några chokladbitar och ett gäng avsnitt av Big Bang Theory? 
• Och sedan ta emot en sprudlande Ellinor som var eld och lågor över festen, ta en kvällsmacka med henne, eftersnacka lite och så pussa henne godnatt.
• Slutligen ta emot Magdalena som stapplade in genom ytterdörren efter en dagstripp till London.
• Erhålla gåvor i form av Minstrels. Yay.

Är det riktigt riktigt att jag tyckte det var en underbart mysig kväll, i ljuset av att jag hade alternativet att fixa barnvakt och gå ut och dricka öl med ett gäng pappor från skolan på Dad's Night Out? Och de andra papporna peppade och tjatade att jag skulle komma med ut?

Åjaba "nämen jag vet inte. Orka palla liksom." Jag är nöjd. Tjejerna också. Det är det som räknas.

Bäst.

Jag vet inte vad som var värst

När jag blickar tillbaka på eftermiddagens händelser med lite mer perspektiv kan jag inte låta bli att fundera på en grej. Vad var egentligen värst?

Att mitt bestånd av Westvleteren reducerades med 50%?

Eller att mitt prinsessplåster på handen är med Ariel?

Alla vet ju att jag föredrar de lite tuffare och coolare Tiana och Jasmine.

Alla.

Tiana.

Jasmine.

Jag är tillbaka! Med en cliffhanger!

Är ni kvar? Hallå? Mina läsare? Mamma?

Jo, jag skulle bara säga det att kanske. Kanske är den på väg tillbaka igen. Lusten att skriva. Nåja, lusten att skriva har alltid funnits där. Så OK då. Lusten att blogga då. Jo, den är nog tillbaka igen.

Kanske lite om livet.
Kanske lite om familjen.
Kanske lite om träning.
Kanske lite om att flytta tillbaka till Sverige.

Ooooops, vad sa jag nu? Cliffhangervarning!

Dags att ta fram skrivmaskinen igen?

Morgonstund och dagens outfit

Vi hade en fantastisk start på dagen idag. Och jag är inte det minsta ironisk.

Nu vill jag direkt påpeka att det faktum att Magdalena är i Luxemburg sedan igår bara är en ren tillfällighet och att det är fullt möjligt att ha sådana här morgnar när vi alla är hemma. Faktiskt. Jag hade nog mest tur som fick förmånen att få en sådan här morgon med tjejerna. Plötsligt händer det, liksom.

Igår kväll slets jag upp ur min halvdvala i soffan av att Agnes ropade på mig. Då var klockan 23.30. Nä, hon visste inte riktigt varför hon ropade, men hon ville att jag skulle ligga bredvid henne tills hon somnade om. OK då.

Det sista hon sa innan hon sjönk in i djup sömn igen var "pappa, jag tycker du ska sova här hela natten". Gulle.

Men det gjorde jag inte. Utan jag kröp ner i vår egen säng som var alldeles tom eftersom M är i Luxemburg - som jag ju sa längre upp, remember?

Klockan 5 fick jag dock sällskap då Agnes kom nersmygandes med sina snuttefiltar i högsta hugg och gosade in sig tätt tätt intill mig. Ganska mysigt, men det är inte så lätt att somna om så där djupt och gott som man gärna vill när man har en sömnsprattlande levande värmeelement bredvid sig.

När Agnes är på gott humör på morgonen finns det knappt
någon gräns för hur go och glad hon kan vara.
Och det funkar åt båda hållen. Så kan man säga.

Två timmar senare var det dags att gå upp, Agnes var på strålande humör direkt från start och när vi väl fått liv i Ellinor var även hon en go och glad tjej. Så är inte alltid fallet på morgnarna. Kan man säga.

Påklädning, frukost, undandukning, tandborstning.. you name it. Allt rullade bara på, och trots att vi gick upp rätt mycket senare än vanligt och verkligen inte stressade alls så var vi iväg i bilen nästan i vanlig tid.

Dagens outfit. Vald av Ellinor själv och approvad av högre
instans, dvs denna bloggs författare. Hon bad mig speciellt
nämna skorna som hon trivs väldigt bra i.

Det säger en del om hur harmonisk morgonen var. I alla fall för de som har egna barn. Eller hur?

En helg i köksförkläde, del II

Ålrajt, låt mig då först klargöra ett par saker angående just detta inlägg.

1) Det är inte nödvändigtvis mitt eller ens min familjs förkläde det handlar om.

2) Det handlar inte om den gångna helgen, utom om helgen innan dess. Alltså den helgen när vi kom tillbaka från Sverige.

3) En annan rubrik på det här inlägget skulle kunna vara "saker jag gillar med Bryssel".

Alla med så här långt? Bra.

Samma kväll vi just kommit hem efter den Den Långa Bilresan, dvs lördag kväll förra veckan fick jag ett SMS från våra svensk-brittiska grannar tvärs över gatan. De undrade om vi vill komma över på BBQ nästföljande dag. Naturligtvis ville vi det!

Så vid lunchtid på söndagen traskade vi över gatan. Sedan tillbringade vi större delen av eftermiddagen med dem och deras brittiska kompisar med barn. Eftersom våra kids går i skolan på engelska (och franska) var det inga problem alls för barnen att få nya kompisar. Vi hade alla jättekul. Åt lagom mycket korv och grillat kött, drack öl ur flaska (ja, på en BBQ ska man det), rödvin ur glas (ja, vad annars?), umgicks med trevliga expats och hade allmänt väldigt mysigt.

Säker och stabil grillning hemma hos grannarna.

Vi enades om att det belgiska systemet med att alla affärer är stängda på söndagar är någonting väldigt bra, när man väl anpassat sig. Det finns inte så mycket annat att göra än att umgås med familj och vänner på ett eller annat sätt.

Underbart!

På förekommen anledning

Eftersom somliga nu kanske undrar över mina morgonritualer, så visst. Man skulle kunna tolka det jag skrev i förra inlägget som att jag de morgnar vi inte ska ut och köra bil över halva Europa inte duschar och äter frukost med kaffe.

Så är inte fallet. Många människor drar bara på sig bekväma kläder och ramlar ut i bilen när det ska åkas långt och det ska startas tidigt. Har jag hört. Frukost kan man äta på vägen, antingen köpa sig eller nalla på medhavd matsäck. Så fungerar då inte jag.

Jag duschar och äter en rejäl frukost med kaffe alla morgnar. Även tiiidiga morgnar som inleder dagar där det bara ska köras bil.

Ett undantag finnes. De morgnar jag ska till gymet direkt efter att ha lämnat barnen i skolan. Då hoppar jag över duschen hemma.

Men frukost. Det. Äter. Jag. Alltid. Även om det bilåkarmorgnar innebär att jag måste gå upp före övriga familjen.

Frågor på det?

Den glada lilla gummiankan.
Eventuellt känd från Meckar-Micke.

Återtåget

Rubriken avser alltså vår hemresa från Sverige.

Alltså inte Leksands återtåg till Elitserien i ishockey, som påminner lite om Polisskolan-filmerna. Det har gjorts alldeles för många av dem och ingen har varit riktigt lyckad.

Inget ont om Leksand, de borde spela i Elitserien. Tycker jag.

Men ändå. Nu handlar det om vår hemresa till Bryssel, ju.

Vi steg upp i gryningen i lördags morse, för ovanlighetens skull var det jag som var först uppe. När det ska långköras har jag mina särskilda morgonritualer som består av en dusch, en ordentlig frukost och kaffe. Oavsett hur tidigt vi ska starta resan. Så är det.

Så, klockan 06.55 svängde vi ut från trottoarkanten i Malmö och styrde kosan söderut. Öresundsbron, Danmark, Rödby-Puttgarden med 45 minuter färja, sedan ner genom Tyskland, lite Holland och så in i Belgien.

Barnen är helt fantastiska i bilen. De lyssnar på musik, ritar, läser, leker tillsammans, sitter och tittar ut på det förbisusande landskapet eller sover. Agnes sov flera timmar. Och nej, vi har faktiskt ingen DVD-spelare i bilen, som så många andra har på långresor. Vi tycker helt enkelt inte att det behövs. I bilen har våra tjejer närmast oändliga mängder tålamod, det som de i vanliga fall oftast har underskott av.

Men bara på långresor, till och från skolan - en resa som tar 5-15 minuter beroende på klockslag - kan de bli helt rastlösa och irriterade närmast imponerande snabbt.

Magdalena skötte sig också bra hela vägen och hade också hon ett oändligt tålamod både med "besvärliga trafiksituationer" (hon har en issue med köer kan man säga), barnen och sin make. Fast maken fick inte köpa en temugg i Tyskland på vilken det stod Hausmeister. Men det var väl OK.

Själv trivdes jag som vanligt alldels utmärkt bakom ratten, även om jag kände mig ovanligt mörbultad i kroppen när vi hade tre timmar kvar att köra. Men med ett kort raststopp för glass till barnen (ja, bara barnen) och lite gymnastiska rörelser så var det bara att köra på igen.

Glass är gott. Väldigt gott.

Timmarna och bilen rullade på genom Europa och vi var i princip helt befriade från incidenter och tillbud. Förutom allra sista sträckan från belgiska gränsen hem till vår gata, då vi fick dra efter andan ett par gånger.

Jag vill inte på något sätt vara varken generaliserande, fördömande eller ha förutfattade meningar. Men det är ett obestridligt faktum att före 1967 behövde belgarna ingen utbildning för att få sitt körkort. Det räckte med att beställa ett och så kunde man hämta ut det på kommunkontoret eller om det möjligen var på posten.

Så är det förvisso inte nu. Men man kan ändå stillsamt undra hur körkortsutbildningen bedrivs idag i det här landet. Eller om den bedrivs. Ibland undrar jag. Typ varje dag.

Vi parkerade utanför vår dörr exakt 19.25. Det tog oss alltså på minuten 12,5 timmar att komma hem. Det är en mycket bra tid det, givet att vi hade kidsen med oss och att det alltid - alltid - är kö någonstans på Autobahn.

Så vi körde alltså totalt nästan 250 mil på påsksemestern med en
snittförbrukning på 0,65 liter/mil och en snitthastighet på 86 km/h.
Och som du förstår själv är det ju bara på skoj som
den automatiska farthållaren är inställd på 152 km/h.

Och trots att ingen av oss hade någon lust att lämna varken Malmö, Österlen, Sverige eller mormor/svärmor så var det skönt att komma hem igen. Det funkar ju så.

Premiärglass, bilnostalgia och strandmys

Steg upp i gryningen. Inte den bästa av morgnar idag, eftersom Ellinor fick en migränattack i natt med orolig sömn och slutligen en kräkning på grund av illamåendet på grund av huvudvärken.

Efter leveransen brukar det lugna ner sig, vilket det också gjorde även denna gång. Sedan blev hon allt piggare allt eftersom dagen gick och hon behövde inte påfyllning av medicin alls.

Så Magdalena skickade iväg mig till gymet även idag, för jag "...mår så bra av det och blir så mycket roligare att ha omkring sig". Vad hon nu menade med det. Körde ett riktigt hårt pass idag med olika övningar för hela kroppen. En rejäl genomkörare som kommer att rendera träningsvärk i morgon. Totally worth it.

Hem för kaffe och macka och sedan vände bilen faktiskt tillbaka in till Simrishamn lastad med hela familjen för lite olika ärenden av skiftande karaktär.

Slumpmässigt utvalt ärende: besöka återvinningsanläggningen.

Slumpmässigt utvalt ärende: äta årets första glass i hamnen i Simrishamn.
Ellinor valde Calippo Shots, medan Agnes gick på klassisk Sandwich.
Ingen av de vuxna åt glass. Och det är sant.

På eftermiddagen bestämde vi oss för att packa kaffekorgen och köra ner till stranden för mysfika där. Vi hade förtänkt och köpt med oss läckra bullar från Pedersens konditori i Simrishamn så man kan säga att manegen var fint krattad för det.

Hej stranden!

Nu undrar du kanske varför jag väljer att publicera just bilden ovan. Det måste ju rimligen finnas roligare bilder än så. Och ja, det gör det ju. Men grejen är att jag gärna vill uppmärksamma er läsare på hur jag har parkerat. Nämligen i ena hörnet, ganska långt från stigen ner till stranden.

En gång för ganska länge sedan, i september 1997 för att vara exakt, parkerade jag betydligt närmare stigen på just den här platsen. 

Vi var alldeles nygifta sedan bara några dagar tillbaka och hade några härliga dagar i Skillinge innan vi skulle återvända till Paris där vi bodde då. Bilen var alldeles nytvättad, endast ett år gammal (en SAAB 900 2.0 utan turbo om du vill veta) och jag ville ta ett läckert strandnära foto av den. Och kom sedan inte därifrån. Bilen satt helt fast, lite nedsjunken i sanden.

Stranden var helt tom. Parkeringen var helt tom så när som på vår bil, jag själv och en suckande hustru (vi hade alltså bara varit gifta några dagar). Vad göra nu?

Som tur var kom en gammal gubbe (förlåt, äldre herre) i sin rostiga röda Nissan Micra nerputtrandes efter en stund, och han kunde ge oss lite draghjälp. Jag kunde höra hur han förnöjt muttrade lite om korkade stockholmare. Åtminstone tror jag det var det han muttrade. Han talade nämligen Österlenmål, vilket är svårbegripligt även för "vanliga" skåningar. Och den kära hustrun ansträngde sig inte nämnvärt för att hjälpa mig. Man kan lätt förstå varför.

Men bilden blev bra.

Därför just denna bild från idag, så att jag kunde berätta denna roliga anekdot. Även om den kanske inte var så rolig just när den hände...

But that was then, and this is now:

Nöjda och harmoniska tjejer.

Fikatajm.

Pappa G försöker se lite showbizzig ut och riktigt njuta av att
han fick vara med på en bild där han inte riktar kameran
mot sig själv. Och mamma - jag hade mössan på mig hela tiden, utom
när kortet togs. Jag lovar.

I morgon är det fredag. Då gäller städning och packning. Som vanligt har vi mer med oss tillbaka än vi hade med oss när vi kom. Det borde ändå vara lugnt vad gäller plats i bakluckan.

Tiden går fort när man har roligt. Så är det.

Stigbyglar, skänklar och schabrak

Annandag Påsk. Idag har vi varit på Hallamölla Gård med Marianne och 15 härliga islandshästar.

En jätterolig dag där vi alla fick lära oss massor om hästar och om ridning. Träns, betsel, grimmor, stigbyglar, skänklar och schabrak var bara några begrepp som gicks igenom.

Efter genomgången gick vi på promenad. Först en kortis för att testa lite och sedan en tvåtimmarsvariant genom skog och mark. Och när jag säger "promenad" så menar jag att Ellinor och Agnes var till häst. Ellinor på Askur och Agnes på vackra Tinni.

Ja, alltså. Askur är också fin men Tinni är speciell. Han är nämligen halvbror till Orri - de har samma pappa. Denna Orri är i islandshästvärlden lite vad till exempel George Clooney, Brad Pitt eller Ryan Gosling hade varit om de också hade vunnit OS-guld i tiokamp eller något liknade. Både snygg, atletisk och eftertraktad. Om jag nu fattade det hela rätt, vilket inte är inte helt säkert.

Det var en fantastisk dag och när vi lämnade Hallamölla var vi alla uppfyllda av de fina fina islandshästarna och Mariannes engagemang.

Själv höll jag mig lite i bakgrunden, dårå. Vilket inte betyder att jag inte tycker om hästar. De här är jättehärliga. Men någon måste ju dokumentera en sådan här stor dag. Så kan man säga.

Min kamera har zoom.

Vi började med att fika. Men vi kan kalla
det teoripass om du vill.

Ingående praktiska studier med engagerade
studenter, en mycket pedagogisk lärare och oerhört
tålmodiga, snälla och charmiga islandshästar.

Magdalena kratsar hovar.

Kanske en aning exalterad och förväntansfull.

Showtime. Ellinor på Askur.

Klart lillsyrran också skulle rida.
Agnes på Tinni.

Gänget på promenad. Tinni till vänster och Askur till höger.

Själv höll jag mig i bakgrunden och skötte backupen.
Det verkar som jag gjorde ett gott jobb med trötta ryttare.

Några bilder till bara...

Ellinor.



Agnes.



Hela familjen.
Man kan lätt se från vem barnen har fått sin söthet.

Och idag har vi...

Åkt till stranden och parkerat på en helt öde parkering.
Under sommarhögsäsong är den ibland helt spikfull.

Gått balansgång för att komma ner på stranden.
Alla klarade det.

Spelat fotboll, kastat frisbee, grävt i sanden och
promenerat på en nästan folktom strand.

Myst i solen.

Spontangrillat korv hos M-kusinerna i huset bredvid.
Samma gäster som på brunchen igår, minus
Marianne och Boel.

Haft Egg Hunt i trädgården. (=leta chokladägg)

Ser du äggen? Det finns två på bilden. De
är dessutom inringade för att underlätta för dig.

Vi mår bra.

Kort och koncist

Några bilder från dagen.



Förberedelser inför familjepåskbrunch och äggapickning.

Påskbrunch. Av integritetsskäl visas inga bilder därifrån...
Vi var totalt 15 personer. Och det var precis lika gott,
glatt och härligt högljutt som vanligt.



Promenat på lejet efter brunchen. Kallt och blåsigt.
Men inombords var vi varma och goa.

Vem behöver egentligen gym när
man har två barn? Eller vänta nu.

Nytänkande koncept

Intressant tanke. Lite som barnfri kupé på tåget.

Men vänta. Vad är det nu för datum idag....?

Husdjur? I vår familj?

Men alltså. Visst skulle jag eventuellt kunna tänka mig husdjur. De där smådjuren känner jag mig dock rätt indifferent gentemot.

Men katt till exempel. Det skulle jag kunna tänka mig. Men jag är lätt allergisk, hustrun är oerhört skeptisk och kära svärmor hyser viss till stor aversion mot kattdjur i största allmänhet. Och jag vill gärna fortsätta att umgås både med hustrun och svärmor samt gärna undvika att vara ständigt förkyld med kliande ögon.

Hund då? Ja... det skulle jag också kunna tänka mig. En Australian Kelpie kanske. Eller en irländsk setter. Eller en Jack Russel. Svensk lapphund. Eller en West Highland White Terrier. I kombination med en herrgård, en Range Rover och långa promenader på ägorna. För tusan, släng in en oljerock också. Men det lär nog inte hända. Vet du vad en Range Rover kostar?

En mig närstående synnerligen sympatisk Australian Kelpie.

Mer allvarligt då. Och genomförbart inom rimlig tidsutdräkt som det så vackert heter.  Akvarium känns OK. Eller en liten söt undulat eller nåt.

Vad är det som händer?

Kuppartad utveckling

Under de senaste månaderna har det börjat dyka upp en efterfrågan på husdjur här hemma. Hamster, marsvin, kanin, vandrande pinnar... you name it.

Jag har alltid sagt att det där med husdjur får Magdalena sköta. Vi har varit rörande överens om att det inte är tal om husdjur här hemma, men jag känner att jag eventuellt skulle kunna ge efter i ett svagt ögonblick. Medan hustrun hävdat att hon "inte har några som helst problem att säga nej" till dylika attribut.

Men nu börjar jag undra över hur tuff hustrun egentligen är. Hon berättade lite sådär casually över middagen häromkvällen att vi ska passa grannfamiljens två hamstrar ett par dagar. Jaha? "Och när tänkte du berätta det för mig?" "Men jag gör ju det nu, älskling". Och barnen jublade. Eftersom de satt med vid matbordet. Ungefär så gick det till.

Så låt mig presentera PEPPAR  och GULLIG, som anlände igår kväll. Ja, de är söta. Peppar är dubbelt så stor som Gullig. Vilket i sig kanske inte säger så mycket, eftersom de är rätt små från början. Peppar håller sig mest i sitt hus och verkar bara komma ut för att hämta mer mat. Gullig är fitness-freak och motionerar oavbrutet. Intressant samband där. Gissar att Peppar har en storbilds-TV och ett litet kylskåp fyllt med cola och öl inne i sitt hus.

Schhh, de sover nu. Men Gullig bor i den
högra buren och Peppar i den vänstra.
Och aldrig skola de mötas.

Småtjejerna är fascinerade och pratar med dem mest hela tiden. Och Agnes envisas med att uttala Peppar på engelska ("Peppö"), vilket kanske är korrekt eftersom familjen är svensk-brittisk.

Hur ska nu detta sluta?

Somliga ska alltid överdriva

I torsdags var det traditionell egg hunt i skolan för Primarybarnen. Det betyder att påskharen har värpt små chokladägg i skolans trädgård/rastgård/lekplats. Det kan naturligtvis vara någon annan som fått i uppdrag att placera ut de där små äggen åt påskharen, det kan vara de äldre barnen i Middle School eller det kan vara någon lärare. Ingen vet. (Eller?)
I onsdags var det egg hunt för Children's House-barnen och då var det Primary-kidsen som hade fått i uppgift att förbereda. Har jag hört från välinformerad källa.

Men eftersom Ellinor var sjuk i torsdags missade hon ju äggajakten. Visserligen fick hon en liten bytta med sin beskärda del av bytet när jag var och hämtade upp Agnes från skolan. För här samlas äggen in och så delar man lika på bytet.

Kan man inte bara dela ut äggen direkt då, så man slipper gå och leta? Frågar du dig nu. Fråga en fiskare varför han inte åker till fiskaffären i stället för att sätta sig och fiska... Eller en jägare varför... ja, du fattar.

Och det var just det. Ellinor var ändå inte riktigt nöjd, trots att hon hade fått sina ägg. Hon missade ju själva jaktmomentet.

Nu får du ge dig. Inte har du värpt alla de där äggen.
Säg som det är. Det är små kycklingar i Asien som
tvingas till att värpa dem, visst?

Det fick mig, hård och kall som jag är, att lova att vi ska ha en egg hunt nästa vecka på påsklovet när alla är friska. Och eftersom jag var iväg samma kväll och storhandlade  - egentid, yippee - passade jag på att köpa med mig några små chokladägg för att säkra tillgången.

Jag undrar förresten hur många ton chokladägg nationen Belgien konsumerar i påskatid. Många ton är det.

Själv köpte jag inte så många. Jag vägde dem när jag kom hem.

Exakt 2925 gram.

Men då väger säkert omslagspapperet en hel del också.

Nämenassåjomenbergis alltså

Vi kan ju faktiskt inte fortsätta så här. Det är sällsynt dålig frekvens på den här bloggen.

Väldigt dålig förebild för yngre bloggare och så. Jag borde ju faktiskt veta bättre.

Som tröst kan jag ju i alla fall meddela att jag faktiskt har ett gäng sköna bilder, filmer och textidéer kommandes bloggens väg.

Hav tålamod med mig.

Det blir bättre snart.

Här är några bilder på Familjen Snygg från i lördags. Typ.