Jag ser stjärnor

I fredags kväll var jag på Diamond League-galan här i Bryssel. Eller Belgacom Memorial Van Damme som den också kallas. I alla fall. Friidrottsgala, rätt och slätt.

Men parkeringen var gratis.

Jag var där med mina två svenska polare. Säger man polare när man är över 40? Eller låter man som typ Kenta som presenterar sina vänner vid Mariatorget?

Nå, det var jag, J och M. Vi får nöja oss så just nu, eftersom jag inte har kollat med dem att det är OK att ange deras riktiga namn. Och på raden nedanför oss satt ett par från Hudiksvall. Tänk vad världen är liten.

Folkligt, festligt, fullsatt.

Det tog oss ungefär 1,5 timme att ta oss till Stade Roi Baudouin (tidigare kallad Heyselstadion) på grund av trafiken. Hem tog det en kvart. Smaka på den.

Sedan blev vi ytterligare försenade in för att vår ingång - Tribune 2 - saknades. Vi hittade nr 4, frågade efter nummer 2 och fick svaret "ööhhh, runt hörnet...". Där fanns bara ingång nummer 1, så alltså fortsatte vi. Och fortsatte. Längs med hela arenan. Ingen ingång 2. Så frågade vi en vakt. "Nä, ni ska gå in ingång nummer 1" blev det uttråkade, ointresserade och lätt nedlåtande svaret. Så klart. Att jag inte fattade det.

Det var i alla händelser en kul kväll där stämningen var på topp inne i arenan. Usain Bolt - han är verkligen en Stjärna. Med stort S. Trots att han knappt syns där nere på arenan från läktarplats lyser det om honom. Rockstjärnestatus! Och som han springer!

Det känns som en sån där kväll man kommer att minnas länge. Kvällen när jag fick se Usain Bolt, Yohan Blake, Blanka Vlasic och de andra världsstjärnorna live in action. Just Blanka hade ju ingen lyckad afton och fick se sig slagen av bland andra den enda svenska idrottaren där, Ebba Jungmark.

Tiden tillät inte att vi åt innan vi anlände till arenan och både M och J uttryckte sina farhågor. Jag kunde dock lugna dem med att det skulle förvåna mig oerhört om det inte fanns massvis med ställen att köpa mat och dryck på runt och på arenan. Och det fanns det ju också.

På vår promenad tillbaka till bilen runt 22-tiden hann vi med att äta två gånger. Är man hungrig så är man.

Och det var ganska långt att gå.