Inte ett öga var torrt...

I tisdags (ja, för en vecka sedan) var vi på skolkonsert mitt på blanka förmiddagen, jag och Magdalena. Skolan har i år valt att dela upp framträdandena - och de spelande eleverna - på flera tillfällen i stället för att köra en enda lång supermegalång konsert. Bra beslut.

Agnes sjöng i grupp och spelade trumma och Ellinor spelade fiol så fint så fint.

När jag lyckats redigera ihop bildmaterialet lovar jag att ni kommer att få se - och kanske höra något - därifrån. Videoredigering kräver lång tid i ett långt flöde, tid som jag inte riktigt har just nu. Alltid är det något. Men så småningom ska det bli nåt av det.

Så idag när jag hämtade barnen kom inte Agnes ut som vanligt. Ellinor däremot kom ut från sin del av skolan och kunde berätta att Agnes skulle vara med även på den konsert som var idag, någon halvtimme senare. Eftersom hennes grupp skulle uppträda även idag, skulle ju naturligtvis även hon det.

Om detta visste jag ingenting, ingen hade berättat detta för mig. Och detta är jag säker på. Tro mig, är det något jag håller ordning på är det tjejernas åtaganden och aktiviteter i anslutning till skolan. Punkt.

Nå, jag är inte den som är den. Ellinor och jag bänkade oss för att titta på eftermiddagens skolkonsert. Fika ingick. Jag lyckades av misstag - faktiskt - plocka på mig ett bakverk som var någon slags kombo av wienerbröd med extra gojs, pain au chocolat och petit choux - säkert ungefär en miljon kalorier i. För säkerhets skull var den chokladöverdragen.

Agnes grupp var en av de första som uppträdde. Och jösses. Det var så oändligt fint och även om förra veckans uppträdanden också var fina var detta fantastiskt.

De tyska mammorna Si och St (vars barn inte uppträdde i det här numret) vände sig om mot mig med tårfyllda ögon, den ukrainske fd elitgymnasten P som filmade åt mig började darra på handen och var tvungen att harkla sig, jag själv fick tårar i ögonen (förvånad någon?), Ellinor tappade hakan och tiden stod bara still.

Dessa små söta och stolta fast lite blyga sexåringar som med sina spröda små röster sjöng så starkt och modigt i mikrofoner och trummade i takt till Yves (läraren) gitarr.

Det var som om en röd och fluffig silkeshandske stoppad med kärlek kramade om mitt hjärta så hårt fast ändå mjukt så att mina ögon tårades.

Jag har aldrig känt sådan otroligt stark kärlek till båda mina barn som precis just där, just då. Och då vet ni ju alla hur mycket jag älskar dem i vardagslag.

En stund jag alltid alltid alltid kommer att minnas. Alltid.

Sedan åkte vi hem och åt korv med bröd och googlade upp stället där Magdalena är på tigersafari idag.

Vår Agnes. Bilden tagen förra veckan.

En oerhört stolt storasyster vid dagens konsert.
Sen dog min iPhone.

Singelfarsa i 10 dagar...

Medan den kära hustrun springer omkring och upplever saker en himla massa många mil härifrån i Indien så är jag och tjejerna alldeles utlämnade åt oss själva här i Bryssel.

Taj Mahal.

Det betyder ju då att jag så att säga pryar som singelfarsa i 10 dagar, med allt vad det innebär. Hade det varit en app till en smartphone hade den hetat Singelfarsa Light - Free Version. 

Betalversionen av den appen har ett betyyydligt högre pris och är mycket tyngre att ladda ner, så den är jag inte intresserad av alls. Så kan man säga.

Men visst. Vissa saker kan jag ju göra utan att behöva tvångsinstallera the full version.

Som att kolla Big Bang Theory, Entourage och ett antal actionfilmer jag har sparat för tillfällen som det här (läs: som Magdalena aldrig vill se). Kanske hinner jag med några avsnitt av Weeds också.

Som att äta blodpudding och hårdstekt bacon till middag. (Nu protesterar döttrarna, så tydligen är detta en sak jag inte kan göra.)

Som att jag får mysa med min dynamiska duo i 10 dagar utan "konkurrens" av mamma.

Som att jag får förmånen att trösta den dynamiska duon när den dynamiska duon inte är så dynamisk utan mer i behov av närhet, trygghet och vänliga ord om att mamma faktiskt kommer hem om inte särskilt många dagar och det är ett jättestort äventyr för mamma och hon kommer att ta jättemånga bilder och hon längtar jättejättejättemycket efter oss och vi kan kolla på kartan var hon är idag och NU bakar vi chokladbollar och medan de stelnar i kylen kollar vi på Ponnyakuten på SVT Play tycker jag och åhhh tjejer jag älskar er också jättejättejättemycket nu slutar vi annars börjar jag också gråta hur blir det nu med chokladbollarna?

Rapport(er) följer.

Jag är kär i min fru. Också. Fast mer på riktigt.

Innan detta blogginlägg fortsätter vill jag bryta för ett kort meddelande i syfte att inte oroa horder av bloggläsare helt i onödan.

Jag älskar min fru. Tillbaka till blogginlägget.

I seneftermiddags tittade jag och Agnes på Mary Poppins för 734 435:e gången. Ungefär. Och den är precis lika bra varje gång. I mean it. Betänk sedan att den gjordes 1964 med en då 29-årig Julie Andrews i huvudrollen. 49 år sedan. Den står sig otroligt väl mot betydligt modernare filmer.

Undrar om man kommer att säga samma sak om The Expendables 2 år 2061? Jag är skeptisk.

Och idag slog det mig. Jag är nog lite kär i Mary Poppins. Berätta det inte för barnen, bara.

För då är jag förmodligen "pinsam".

Om du har sett filmen så förstår du.