En helg UTAN köksförkläde, del I av I

Lördag kväll vankades det så hemgjord pizza i hushållet. När tomatsåsen skulle öppnas bar det sig inte bättre än att...

Japp, du ser tomatsåsen på tröjan va?
Notera Ellinors bekymrade min.

Ja, du ser ju själv vad som hände. Tomatsås på ljusrosa tröja. Inte bra. Inte bra alls. Bilden är alltså helt autentisk och har inte arrangerats i efterhand.

Sedan lärde jag mig att det inte var så bra att ta kort på det heller.

Och att det under en kort stund på något sätt verkade vara mitt fel alltihop. Eftersom jag i) köpt hem burken samt ii) skämtsamt lite på coachvis ställde den enkla frågan "och vad tar du med dig från den här händelsen då?" (Jag skulle ha föredragit ett svar som "man ska använda förkläde", men det var inte riktigt det svar jag fick. Vilket kanske ansiktsuttrycket på bilden antyder.)

Detta reddes dock blixtsnabbt ut eftersom min hustru är en mycket klok hustru. Även när hon är arg. Vilket inte är särskilt ofta.

Och pizzan var en av de godaste hemgjorda pizzor jag någonsin har ätit.

Livet är skört eller Vikten av split vision

Häromdagen (är det verkligen ett ord?) när jag skulle köra genom en korsning så såg jag en mamma med två barn på andra sidan gatan. Barnen var små men desto mer bångstyriga, och en av dem satt dessutom på en liten cykel med stödhjul. De var skymda bakom en bil, och... äsch, vänta.

Jag ritar upp en bild. Här:

• A (svart): En annan bil.
• B (orange): Jag.
• C: Mamma med två barn

Mamman var på väg att gå över gatan med barnen och var skymd bakom de parkerade bilarna. Barnen slet och drog för att komma loss från mamma och hon fick verkligen kämpa för att hålla i dem. Hade de slitit sig hade de kommit som utskjutna ur en kanon rakt ut i gatan, speciellt lillkillen på cykeln.

Samtidigt kom bilen A från höger. Högerregeln i Belgien är absolut stenhård, så den hade företräde gentemot mig (som alltså skulle rakt fram i korsningen) som i bilden ovan alltså är B (orange).

Jag ser att A inte ser mamman/barnen alls eftersom han (förhoppningsvis) inte skulle hålla den hastighet han håller om så varit fallet, han kollar på mig plus att de ju faktiskt är skymda bakom de parkerade bilarna. Och det känns som att när som helst kan något av barnen slita sig.

Utan att tänka rullar jag då rakt ut i korsningen, långsamt, och stannar mitt i. A måste då naturligtvis bromsa - ingen tvärnit eller så, men i alla fall bromsa in - och stanna för att inte köra in i ett ton av franskbyggd plåt i form av min bil.

Föraren av A viftar och blir lite upprörd. Jag håller upp min öppna handflata och pekar sedan mot trottoarkanten, där mamman fortfarande fajtas med sina trilskande barn. "Sorry kompis, men kolla där..."

Så ser jag att han vrider på huvudet, ser den lilla familjen och blir uppriktigt förvånad, vänder sig tillbaka mot mig, nickar och håller upp sin handflata mot mig. "OK, kompis, jag hajar. Det är lugnt. Tack."

Vi utbyter leenden och kör sedan vidare.

Och mamman med barnen märkte överhuvudtaget ingenting.

Det här skriver jag inte för att säga att oj vilken bra bilförare jag är (om nu det här skulle vara ett bevis för det, vilket jag inte är helt säker på). Det var nog mest en tillfällighet att jag tänkte på det den här gången - och att jag reagerade instinktivt. Och att den andra föraren också reagerade.

Det var heller ingen risk att han skulle köra in i mig, allting gick väldigt lugnt och stilla till egentligen. Jag rullade ut i korsningen, han bromsade in, inga barn rusade ut.

Jag skriver för att det stod så klart för mig efteråt.

Nästa gång kanske det är jag som är föraren av A. Eller en pappa med två kinkiga döttrar som ska gå över gatan.

Livet är skört.

Ha en bra dag.

Det börjar i alla fall på samma bokstav

Förra veckan pratade Agnes om att hon skulle ha maracas med sig till skolan.

Maracas, sa vi. Med frågetecken efter. Mmm, det sa fröken. Jag måste det! Sa hon.

Men ni har massor med musikinstrument i skolan, älskling. Även maracas. Varför ska vi ta med våra hemifrån? Är du säker? Sa vi.

Och jodå, hon var bergbomb. Det skulle vara maracas. Som skulle med till skolan. Så i torsdags - när jag för övrigt var i Malmö, vilket i sig inte har något med detta att göra - fick hon ta med sig det till skolan. Och hon var så glad.

När Magdalena hämtade Agnes efter jobb och skola - ja, jag var ju i Malmö, remember? - förklarade en glad fröken att det Agnes skulle haft med sig var inte maracas. Det var magazines till ett project de ska börja jobba med.

Ooopsie.


Maracas. Inte tidningar.



Den ofrivillige diskjockeyn

I tisdags fick vi vår nya diskmaskin, som jag skrev om här. Sen försvann den igen, snabbt som en avlöning.

De hade nämligen råkat få med sig en modell som inte passade. Eller råkat och råkat, killarna som kom hade faktiskt med sig rätt maskin.

Problemet var bara att någon hade knappat in fel maskintyp på deras körorder. Så ur installatörkillarnas perspektiv var det ju rätt maskin. Fast inte ur den med hyfsat erkända belgiska inställningen ointressanta figuren som kallas kundens perspektiv.

Så nu tar det ungefär ytterligare en vecka innan vi får den nya diskmaskinen. Tills dess har vi ett gapande hål i köket - de tog nämligen med sig den gamla och trasiga.

Sju år i Belgien gör att jag inte ens fick höjd puls och blev upprörd. En suck och en axelryckning. C'est comme ca, la vie... (och jag vet att det ska vara cédille på det sista c-et, men orka leta liksom.)

Vet du hur det ser ut bakom din diskmaskin?

Bara en fråga, bara en fråga.

Av ren omtanke för känsliga läsare satte jag upp fronten för att
väggen bakom och golvet inte skulle synas ordentligt.

SAS - upplösningen

Här kommer nu den spännande upplösningen på SAS-härvan, som kvällspressen kanske skulle ha uttryckt sig.

"Previously on SAS-härvan", som det kanske hade hetat om det här hade varit en amerikansk TV-serie:

Äsch, du minns va? Jag fick betala övervikt och klagade både på detta och bemötandet. Sedan ringde jag och pratade med Customer Relations och trevliga Elisabeth.

Nu - eller rättare sagt den 16/11 - har jag fått svar. För att göra en lång historia kort har SAS övergått från weight concept till piece concept. Det innebär ett incheckat bagage per person som får väga max 23 kilo. Annars blir det övervikt. Punkt. Slut. Så enkelt var det.

Av någon outgrundlig anledning fick jag dock betala för mycket, så mellanskillnaden har jag fått tillbaka efter att ha skickat in scannat kvitto. Nemas problemas.

Om du är überintresserad kan du läsa hela mailet nedan. Efter det mailet hade vi en kortare mailväxling, jag och Kirstina på Customer Relations.

Jag vet inte hur många som jobbar på Customer Relations. Men de två som jag har haft kontakt med - Elisabeth och Kirstina - har varit helt fantastiska i sitt sätt att vara. Full pott i kundservice och attityd. Precis som det ju ska vara.

Kontakten med dem gjorde att det känns bra igen och att jag ser fram emot att kliva ombord på nästa SAS-flight jag är bokad på (11 december). Tack för det!

Med max en incheckad väska. Som väger max 23 kilo. Världsapromis!

Vi ses ombord!

Mailet:

"Hej Gunnar,

Tack för ditt mail.

Jag ber om ursäkt för det bemötande som du fick av vår personal i Köpenhamn vid resan till Bryssel. Vi ska alltid uppträda korrekt och service-minded och det är tråkigt att du inte upplevde det så.

När det gäller bagagereglerna så måste jag dock ge personen i bagagedisken rätt. Det står på vår hemsida att varje passagerare får ha ett styck bagage med sig till en maximal vikt om 23 kilo och en maximal omkrets om 158 cm. Eftersom ert bagage översteg denna vikt så räknas det som överviktigt.

Tidigare när vi hade så kallat weight concept så kunde man slå ihop alla bagage och gå på den totala vikten, översteg man den totala vikten så betalade man för övervikt. Numera är det sedan ett år tillbaka så kallat piece concept vilket innebär att övervikt räknas om man har mer än ett bagage per person eller om man överstiger maxvikten/volymen för det incheckade bagaget. Man betalar då ett fast pris och inte ett kilopris.

Jag förstår att du redan har tittat på vår hemsida och där står det att varje bagage får väga max 23 kilo på flera ställen. Det stämmer att det finns en information om totalvikten 32 kilo, detta är nämligen vad en väska får väga som mest enligt internationella regler, annars blir den nekad transport. Om man läser under informationen om övervikt så finns följande att ta del av;  Om du reser med extra bagage eller om dina väskor är för tunga eller för stora så betalar du en fast kostnad per bagage.

Den fasta kostnaden är DKK 225. Har du betalt DKK 350 så har du debiterats för mycket. Vänligen återkom då med ditt kvitto och kontonummer så är jag dig behjälplig med ersättning av mellanskillnaden.

Med vänlig hälsning

(...)"

Jag bloggar - alltså finns jag

Hej igen,

Det verkar råda viss förvirring. Min mamma ringer och undrar hur jag mår. Min brorsdotter kommenterar här på bloggen. Min syster lämnar oroliga meddelanden på mitt mobilsvar. Min bror är less på att inte hitta nya uppdateringar.

Jag lever. Jag mår bra. Just nu har det bara varit lite mycket kvar att göra när dygnets timmar är slut. Så kan man säga.

Det är julbasarer, utbildning, hus och hem, byte till vinterdäck, planering för Agnes femårskalas, träning och lite annat smått och gott.

Och så har diskmaskinen gått sönder också.

Jag som trodde att vi var ett team.
Nähäpp. Jaja, men du ska veta att det står
massor med fjuniga rookies där ute som
är redo att ta din plats.

Men en sak kan jag säga klart och tydligt. Jag har inte slutat blogga.

Jag ska berätta allt. Nästan.

Och nu måste jag leta reda på handkrämen. Om du bara visste hur torra händerna blir av att diska för hand ett par gånger varje dag.

Positiv överraskning, SAS

I morse drog jag ett djupt andetag, lyfte luren och ringde under telefontid till SAS Customer Relations, för att höra hur mitt ärende utvecklar sig. Trodde det skulle ta typ hur länge som helst innan jag fick svar.

Jag fick kösiffra 3 och det tog kanske... 10 minuter innan jag kom fram. Ooops. Jag hade räknat med ungefär det fyrdubbla.

Elisabeth besvarade mitt samtal, lyssnade på min förklaring och kollade att mitt mail hade kommit in. Och det hade det. Hon förklarade att det tyvärr skulle dröja en 10-12 dagar till innan jag fick svar och besked. Det kan man ju tycka vad man vill om. Bara att acceptera.

Men poängen här är att Elisabeth var så otroligt trevlig, vänlig och rolig på ett alldeles naturligt sätt att det ändå kändes helt OK.

Bergis alltså att någon av de här heter Elisabeth!

Tänk om den servicekänslan och kundbemötandet hade funnits även hos SAS markpersonal på Kastrup. Då hade jag sannolikt fortfarande varit "ledsen, arg och besviken" som det heter. Men inte alls på långa vägar lika mycket!

Som jag brukar säga - kommunikation mellan människor är A och O. Varför ska det vara så svårt?

Men det är inte över än. I'll keep you posted!

48 timmar, SAS

48 timmar. Två dygn. Tick tock.

För övrigt är 48 timmar också namnet på en film med Eddie Murphy och Nick Nolte i huvudrollerna. Jag minns det som att jag tyckte den var rätt bra när den kom, typ 1982.

Men så var jag ju bara 16 då. Jösses. Det känns ju som igår. Nästan.

Joråsåatt...

Tick tock, SAS

Nu har klockan passerat 11.00 och det innebär att mitt mail till SAS Customer Relations har legat och puttrat hos dem i 45 timmar.

45 timmar, and counting.

Jag kommenterar inte det ytterligare utan konstaterar bara fakta.

45 timmar, and counting.

Missförstå mig rätt här. Jag gillar SAS. Jag flyger gärna med SAS. Faktum är att jag redan är inbokad på fyra SAS-flighter till under november-december. Jag tror på SAS. Eller... jag vill tro på SAS.

Men jag känner mig lite som DiLeva just nu:

Vem ska jag tro på
Tro på
Tro på när
Tro på när allt är såhär?

Ska det vara så här, SAS?

I lördags flög jag och mina små prinsessor hem till Bryssel igen efter en härlig vecka i Skåne. (Magdalena hade flugit hem redan tidigare för att jobba - nån i familjen måste ju göra det också).

Vi flög från Köpenhamn med SAS. Att flyga till och från Kastrup kan ha sina utmaningar. Ofta är det mycket folk, rörigt och stressigt. Därför hade vi väldigt gott om tid.

Efter att ha lämnat hyrbilen gick vi och ställde oss i den långa kön till Baggage Dropen hos SAS. När vi väl kom fram - det gick fortare än vad jag trodde det skulle göra, effektivt och bra - möttes vi av en kvinna vid desken.

Det absolut första hon sa, efter att jag sagt hej och lagt upp våra boardingkort på disken, är följande - utan leende eller någonting:

"Nästa gång ska ni scanna boardingkortet i automaten och printa ut bagagetaggen."

Jaha visst ska vi det. Sa jag. Och la skämtsamt till att jag faktiskt inte kände till det, och att jag trodde att jag hade gjort min del när jag hade checkat in online. Inget svar.

Nästa sak hon sa var följande: "Väskan är för tung. Du måste betala övervikt."


Väskan vägde 29 kilo.
Den sammanlagda tillåtna bagagevikten för
oss tre resenärer var 69 kilo.

 Vad som hände sedan kan du läsa i nedanstående mail, som jag har skickat till Customer Relations på SAS. Som för övrigt bara har telefontid måndag-fredag 9-12. Smidigt.

 *****
Jag flög ensam med mina två barn (8 och 4) i lördags från Köpenhamn till Bryssel. Enligt bagagereglerna får vi då ha med oss 3 x 23 kilo utan extra avgift. Eftersom jag reste ensam med mina barn valde jag, som jag alltid gör vid sådana tillfällen, av förenklingsskäl att bara ha en väska för incheckning. Denna väska vägde 29 kilo.

Det har tidigare aldrig varit några problem, eftersom vi ju sammanlagt får medföra 69 kilo. Enligt www.sas.se får också varje kolli väga maximalt 32 kilo, så den gränsen klarade vi också. Alltså inga problem. Trodde jag.

När vi kom fram till Baggage Dropen efter att ha köat en längre stund fick jag först ett inte särskilt vänligt påpekande av damen att jag först skulle ha gått till automaten och printat ut min Baggage Tag. Självklart skulle jag ha gjort det, men med två barn i släptåg är det inte lätt att tänka på allt.

Därefter säger hon att väskan väger för mycket. Den får nämligen inte väga mer än 23 kilo. Reglerna är, påstår hon lätt irriterat, att VARJE VÄSKA FÅR VÄGA MAX 23 KILO.

Hon kan inte svara på exakt var det står i reglerna, inte heller kan hon plocka fram det åt mig. Men ska vi åka med måste vi betala. Jag försöker vänligt säga att jag tittat på hemsidan men inte sett det, att jag reser ensam med två barn och kanske...? Men nej. Betala, packa om väskan eller inte resa är de tre alternativ jag har. Alltså betalar jag.

I efterhand har jag gjort följande:

1) Gått in på www.sas.se och läst om bagage. Inte någonstans ser jag utskrivet att det INTE är tillåtet att så att säga slå ihop sitt bagage, så länge man håller sig under 32 kilo. Däremot ser jag väldigt tydligt att SAS skriver om \"NO HIDDEN FEES\".

2) Läst allmänna bestämmelser om bagage. Inte heller där hittar jag något om detta.

Jag vill således att ni återför de DKK 350 ni debiterade mitt kreditkort med på grund av \"övervikten\".

Jag vill också gärna framföra synpunkter på damen i Baggage Dropen. Alla kan ha fel, alla kan göra fel, alla kan ha en dålig dag. Självklart.

Men hennes attityd från början till slut var ur servicehänseende mycket tråkig och det intryck hon gav bara genom sin utstrålning kan ingen service- och customer relationsansvarig på SAS vara varken lycklig eller stolt över.

Jag står självklart till förfogande för att svara på ytterligare frågor och/eller maila över kopior på baggage tag, boarding card och/eller credit slip.

Hälsningar
/Gunnar Demnert
*****

Ska det verkligen vara så här, SAS? Att ni säger att ni har "no hidden fees" och sedan liksom hittar på nya regler som inte finns tydligt angivna när man bokar. Och som personalen vid desken inte kan plocka fram när man frågar efter dem? "Jag vet inte var det står, men så är det i alla fall", för att citera SAS-kvinnan.



Eller?

På till exempel RyanAir är det väldigt tydliga instruktioner om vad som gäller och inte gäller. Det är väl bland annat dem ni underförstått refererar till med "no hidden fees"? Kanske skulle det vara en bra idé att sopa rent framför den egna dörren först då?

Självklart skulle jag i stället för att betala ha sagt något i stil med "Antingen visar du mig här och nu exakt vilken bokningsregel jag bryter mot eller så hämtar du hit din supervisor. Det är inte mitt problem att kön till Baggage Dropen är typ 100 meter lång. Eller så låter du oss åka utan att betala "övervikt"."

Men det gjorde jag ju inte. Så kaxig är jag inte, i synnerhet inte som både Ellinor och Agnes tydligt blev oroliga eftersom de märkte att något var fel och att tanten inte var särskilt vänlig i sin ton.

Nu får vi se hur lång tid det tar för SAS att svara - och vad de svarar. Jag skickade mailet via deras hemsida klockan 14.00 igår måndag.

Tick tock.

Fåfängans fyrverkeri

För en tid sedan åkte Ellinors två kompisar - här av uppenbara skäl icke namngivna ens med korrekta initialer, men låt oss kalla dem X1 och X2 - i vår bil.

De satt och tisslade och tasslade i baksätet. Så säger X1: "Gunnar, X2's mom thinks you're cute!" varvid baksätespassagerarna startar fnitterkör.

Jag svarar att "Jasså, gör hon det?" Fast på engelska. X2 följer då upp med ett "Yes, she does! I heard her say that to X1's mom!!!!" Fnitterkör.

Små grytor har också öron.

Vilket vi som föräldrar har en tendens att glömma bort allt som oftast.

En del har "det".
Vi andra får jobba på gymet.
Nej, det är inte jag på bilden.
(foto: http://www.sxc.hu/profile/marshel )

Jag har för övrigt inte tagit upp detta med X2's mamma. Inte med X1's heller för den delen. Men det är rätt roligt att tänka på när jag träffar henne utanför skolan.

Däremot har jag berättat det för Magdalena (doh! vad trodde du?). Vad min älskade hustru tyckte om detta? "Jaja, det blir nog bra med det också. Jag vet ju var jag har dig." Och så en liten puss.

Så sant.

Det kommer mera!

"Så alla grabbar jag vill lira med, såklart
Brudar diggar ni det ni ser, såklart
Så alla heads, skrik blir fler och fler, såklart
Vill ni ha mer? Vill ni ha mer? Vill ni ha mer?

Släng händerna i taket, såklart
Ska vi riva hela haket, såklart
Så om ni vill ha mer, skrik, såklart

Ey, såklart, såklart"

Tack Petter. Det är klart att det kommer mera. Det är lite körigt just nu bara. Mitt ideella uppdrag har fyra toppar under året och just nu är jag inne i en av dem. Igår kväll körde jag på till 02.30. Man är väl en viking, så jag gick upp som vanligt i morse och åkte och tränade efter den vanliga morgonrutinen. Pang på, liksom.

Jag har allt en del att berätta som jag samlar på hög. Du kan se mig som en ketchupflaska. Först kommer ingenting, sedan ingenting och så kommer allt på en gång. Snart. Världsapromis.

Nåja, nu ska vi inte ta i här.

Det kommer mera, minns ni förresten det programmet? Ibland går tiden fort.

En helt vanlig trafikmorgon i Bryssel?

Morgonens lilla pulshöjare bestod av en Desperate Housewives-kvinna som sammanbitet - med barn i bilen - körde sisådär en 100 meter mot trafiken med sin SUV. De sista metrarna genom en så kallad dold kurva, genom vilken - tada - jag kom från andra hållet på väg till skolan med Ellinor och Agnes i baksätet.

Högst sannolikt skulle hon lämna av sitt barn i en till vår skola angränsande jääääättestor dito, hittade ingen parkeringsplats och var supersen till sitt Pilatespass, sin pedikyr eller något annat för henne livsviktig sak. Så då tyckte hon det var en jättebra idé att köra mot trafiken. Genom en dold kurva.

Ååååkej, den här skylten betyder alltså att det är
förbjuden infart. Det är enkelriktat från andra hållet. Den
betyder alltså INTE  "förbjuden infart såvida du inte
har jättebråttom".

Vi stod där med någon meter mellan våra bilar, en kvinnlig fotgängare på trotttoaren ylade - hon stod i ytterkurvan och hade sannolikt sett vartåt det barkade, jag tutade, bilen bakom min tutade än mer ilsket än vad jag gjorde.

Desperate Housewives-kvinnan, vad gjorde hon? Tittade stelt rakt fram bakom sina överdoserade Gucci-solglasögon. Svängde sedan in - med ungefär 1 cm marginal till min bil - och parkerade på den lediga parkeringsruta som var precis parallellt med där jag stod.

Tanten på gatan - som nog var den som var mest upprörd - lutade sig in mot sidorutan och ylade. Jag tutade igen för att få någon som helst form av uppmärksamhet. Ingen reaktion. Sedan rullade jag vidare (nej, inga oförskämda fingrar i luften - och det är sant). I backspegeln såg jag hur föraren bakom mig också stannade bredvid hennes bil och tutade och viftade.

Undrar hur nöjd hon var? Undrar vilken puls hon hade?

Och JA, jag förstår att hon var stressad och lätt desperat. Men NEJ, det är ingen ursäkt. Tänk om vi inte hunnit stanna? Tänk om det hade varit Ellinors klasskompis I's pappa som kommit genom kurvan på sin cykel med I i barnsitsen i stället för vår bil? Hade han kunnat stanna i tid? Hade hon sett cykeln i tid?

Jag är verkligen inte Guds bästa barn - jag gör också misstag och dumma saker inte bara i trafiken, men det finns ju gränser.

Jag borde ha följt min barndomsdröm och blivit polis.

Tuffa pojkar och öl

Magdalena och jag har flera gånger varit på Kinepolis i Bryssel, biografen där nedanstående film är gjord. Det är ju tur att det här inte hände oss:

Magdalena är nämligen inte så förtjust i öl. Det är däremot jag. Men jag dricker ju inte öl längre, eftersom jag är ännu mer förtjust i tanken att någon gång få bort krockkudden runt midjan. Annat än vid speciella tillfällen.

Det här räknas nog som ett sådant.

Jag ser stjärnor

I fredags kväll var jag på Diamond League-galan här i Bryssel. Eller Belgacom Memorial Van Damme som den också kallas. I alla fall. Friidrottsgala, rätt och slätt.

Men parkeringen var gratis.

Jag var där med mina två svenska polare. Säger man polare när man är över 40? Eller låter man som typ Kenta som presenterar sina vänner vid Mariatorget?

Nå, det var jag, J och M. Vi får nöja oss så just nu, eftersom jag inte har kollat med dem att det är OK att ange deras riktiga namn. Och på raden nedanför oss satt ett par från Hudiksvall. Tänk vad världen är liten.

Folkligt, festligt, fullsatt.

Det tog oss ungefär 1,5 timme att ta oss till Stade Roi Baudouin (tidigare kallad Heyselstadion) på grund av trafiken. Hem tog det en kvart. Smaka på den.

Sedan blev vi ytterligare försenade in för att vår ingång - Tribune 2 - saknades. Vi hittade nr 4, frågade efter nummer 2 och fick svaret "ööhhh, runt hörnet...". Där fanns bara ingång nummer 1, så alltså fortsatte vi. Och fortsatte. Längs med hela arenan. Ingen ingång 2. Så frågade vi en vakt. "Nä, ni ska gå in ingång nummer 1" blev det uttråkade, ointresserade och lätt nedlåtande svaret. Så klart. Att jag inte fattade det.

Det var i alla händelser en kul kväll där stämningen var på topp inne i arenan. Usain Bolt - han är verkligen en Stjärna. Med stort S. Trots att han knappt syns där nere på arenan från läktarplats lyser det om honom. Rockstjärnestatus! Och som han springer!

Det känns som en sån där kväll man kommer att minnas länge. Kvällen när jag fick se Usain Bolt, Yohan Blake, Blanka Vlasic och de andra världsstjärnorna live in action. Just Blanka hade ju ingen lyckad afton och fick se sig slagen av bland andra den enda svenska idrottaren där, Ebba Jungmark.

Tiden tillät inte att vi åt innan vi anlände till arenan och både M och J uttryckte sina farhågor. Jag kunde dock lugna dem med att det skulle förvåna mig oerhört om det inte fanns massvis med ställen att köpa mat och dryck på runt och på arenan. Och det fanns det ju också.

På vår promenad tillbaka till bilen runt 22-tiden hann vi med att äta två gånger. Är man hungrig så är man.

Och det var ganska långt att gå.

Idrottskänslor

En annan idrott utöver handbollen jag babblade om tidigare som ligger mig varmt om hjärtat är ishockey. Här trodde man kanske att det skulle vara basket. Jo, det så klart. Har man spelat basket sedan man var 10 år så är det klart att det är en hjärtesport.

Men alltså. Spela basket är och har varit jättekul. Men titta på basket, tja... jag vet inte. Då måste det vara någon riktigt bra och tät match från typ Euroleague eller NBA.

Så när det handlar om att titta på sport föredrar jag ishockey. Eller handboll. Jag har faktiskt också börjat fascineras av rugby - hör och häpna. Förmodligen är jag inspirerad av min vän Irländaren.

Fotboll då? Ja, då tittar jag nog hellre på svenska Basketligan. Vilken given match i Ligan slår vilken match som helst i Allsvenskan. Men snackar vi Champions League och högre, ja då är fotboll intressant igen.

Men i alla fall. Gillar man ishockey är det svårt att inte ta upp den tragiska flygolyckan i Ryssland, i vilken bland många andra Stefan Liv förolyckades.

Att läsa om hur klubben HV71 hanterar sin sorg efter sin fantastiske spelare är fascinerande och oerhört rörande. Alla fans som samlas. Som bryr sig. Alla dessa stora, starka macho-ishockeyspelare som visar sin sorg och gråter öppet inför alla utan att bry sig det minsta. En rödgråten Per Ledin. En våldsamt hulkande Björn Melin. Stora starka hockeykrigare. Som visar känslor.

Att våga "tappa greppet" ett tag och bara släppa ut. Det är inte lätt och långtifrån självklart för många människor. Jag tror att genom att visa sig sårbar blir man ännu starkare, efteråt. Sammanhållning. Laganda. Inre styrka. Tillsammans är man stark, både i med- och motgång.

De som sår med tårar ska skörda med jubel står det i artikeln och i Bibeln. Det kommer att vara tungt att glida ut på isen i premiärmatchen. Men när säsongen är över - ja, då tror jag att det är HV71 som står där med bucklan i luften och jublar. Kom ihåg var du läste det.

Och precis just där stänger hobby-psykologen G sin verkstad för den här gången.

Så kan det också vara...

När min kloka hustru hade fått en full redogörelse över förmiddagens garageaktiviteter gjorde hon följande analys:

Det verkar ju relativt osannolikt att någon skulle sätta en lapp på min bil med det innehållet. Inte för att jag aldrig skulle förtjäna det, även om jag just här definitivt inte gjorde det, för det gör jag nog ibland även om det är sällan. Min fru är ju yrkesdiplomat, så jag är inte helt säker på vad hon egentligen menade. Men jag tror att det var något bra.

Hon fortsatte sitt resonemang: Det osannolika ligger alltså i att en någon som parkerat så illa själv skulle reta sig på någon som parkerat helt korrekt. Skulle det kunna vara så att någon annan har satt lappen på hennes bil, någon som tidigare stod på min plats? Och att hon helt sonika flyttat över lappen till min bil, kanske i tror att det var jag som skrivit den?

Så skulle det ju kunna vara.

Så jag tog fram bilden jag tog igen:

Nämen?

Och sitter det inte en lapp på hennes ruta? Jo, det gör det. Det förklarar kanske en hel del.

Nu undrar jag bara om hon går omkring och tror att det var jag som skrev lappen? Om du är svenska och läser det här, hör av dig till mig! Eller alltså, det räcker om du förstår svenska, du kan vara vad du vill.
Nu tycker jag att vi stänger parkeringsrutan för idag.

Parkeringsproblem

Idag var jag och handlade på mitt lokala Delhaize. Det var trångt i garaget, något otippat en måndagsförmiddag. Men jag lyckades hitta en ruta, i vilken jag parkerade mitt i.

Föraren av bilen bredvid hade dock haft lite otur när han/hon parkerade. Därför tog jag - något har man ju lärt sig efter sju år i Bryssel - ett kort på våra bilar:

Pricka rätt är svårt.

När jag sedan kom tillbaka till garaget var den vita bilen borta och på min vindruta satt en liten fin lapp:

Quand on est nul pour se garer, on ne roule pas en voiture!
När man är värdelös på att parkera kör man inte bil!

Jodå, tydligen var det jag som hade parkerat tokigt och slarvigt. Att jag inte tänkte på det. Men vänta, vi tar och tittar på den första bilden igen.

Följ den vita linjen

Jag vill inte på något sätt peka finger, va. Men i ljuset av vad som framkommer i bilden ovan undrar jag bara stilla - och detta är riktat till föraren av EXS-817: Varför är du ute och kör i så fall? Och hur ska du nu planera din julhelg eftersom det var det kalenderbladet du ödslade på lilla mig? Typ, som ungdomarna säger.

Men nu slutar ju faktiskt inte historien här. För när jag körde ut ur garaget stod den vita Minin parkerad- för övrigt på en busshållplats, ajabaja - med den kvinnliga föraren vid ratten, talandes i telefon. Dessutom i motsatt körriktning från mig. Så jag vevade ner rutan, vinkade till henne och viftade med lappen med ett leende (jo, ett leende, inte ens ironiskt eller argt - bara ett leende).

Hon tittar upp och får syn på mig, ler undrande och så får hon syn på lappen och börjar skratta hjärtligt och rycker lite på axlarna. Jag skrattar tillbaka och så kör jag hem, med en ganska bra känsla i magen ändå.

Säga vad man vill, men det är sällan tråkigt och enahanda i trafiken i Bryssel.