Nyckelbarn

I onsdags när det var halvdag och Ellinor och jag var ute och shoppade, då hände även en annan grej. Eller det hände inte så mycket. Men det kunde ha hänt.

Efter lunch lämnade vi hemmet, barnen och jag. Jag stängde ytterdörren och låste. Sedan åkte vi iväg med bilen för att först utackordera Agnes på en playdate och sedan åka och shoppa. Vackert så. Eller?

För när vi något senare befinner oss inne i klädaffären känner jag lite sådär fobi-maniskt utan tänka på det på vänster byxficka, där jag alltid förvarar nyckelknippa och bilnyckel.

ALARM.

Ingen nyckelknippa. Bara bilnyckel.

Lugn och fin. Känn i alla andra fickor. Nada. Låtsas som ingenting inför Ellinor, som lägger ut texten huruvida blått eller lila klär henne bäst.

Efter betalning i lugn och ro tar vi en kort paus i shoppandet, jag förklarar varför och så promenerar vi tillbaka till bilen där ju nycklarna ligger. INTE.

ALARM.

Lugn och fin. Vi åker hem för att kolla om jag på något sätt tappat knippan på gatan när jag skulle ha stoppat dem i byxfickan.

När vi sakta glider upp för vår fina gata tittar jag på vår ytterdörr för att se att den inte står på glänt med länsat hus innanför sig. Vad får jag se? Jo, detta:

Världsklass.

Jag hade gått ut genom dörren. Låst. Men låtit nyckeln sitta kvar...

Vad säger man? Jag har åtminstone aldrig glömt något av mina barn någonstans. Än.