Gym, cykel och möbler

I gryningen efter en liten tallrik yoghurt drog jag iväg till Friskis & Svettis i Simrishamn och körde ett pass på gymet. Slog till med att både bli medlem och köpa ett 10-kort. Det ena var liksom en förutsättning för det andra.

Beviset. Och det finns ingen tidsgräns för de där 10 gångerna.

F&S måste vara en av de mest typiskt svenska folkrörelserna (!) som finns. Det är en underbar företeelse. Billigt, rent, fräscht och trevlig stämning. Visst visst, maskinerna på gymet är kanske inte av de allra flashigaste märkena, som på Klubben hemma i Bryssel, men de funkar ju precis lika bra.

Dessutom är jag ju mer inne på funktionell styrketräning och använder mestadels hantlar, fitnessboll, TRX, bosu, klassisk skivstång och allt vad det heter. Och det finns det där också. (Fast bosun har jag inte sett till, men jag överlever utan den också.)

I alla fall. Sällan har kaffe och skinkmacka smakat så gott som när jag kom hem. Mums. Då var tjejerna redan ätna och var i princip påklädda och redo att möta dagen.

Vilket idag betydde en cykelpromenad på byn. Agnes är såååå nära att kunna cykla utan hjälp. Hennes utmaning verkar ligga i att hon vill att det ska gå fort - och när det går fort blir det gärna lite svårt att styra. Hej vingling! Och då svänger hon tvärt åt vänster. Alltid vänster. Och vad som händer då kan du nog räkna ut alldeles själv.

Det måste ha sett roligt ut när den här bilden skulle tas. Jag sprang
före för att hinna fota, Agnes ökade farten för att komma i kapp och
stackars Magdalena kämpade för att hålla balansen åt Agnes och hänga med.
Medan Ellinor lugnt trampade på och njöt av showen.

På eftermiddagen gjorde vi ett besök på Jeppsons Möbler i Hammenhög - en läcker och trendig möbelaffär. Japp, där fick du och dina fördomar. Eller hur? Vår matsalsmöbel kommer förresten därifrån.

Den här gången kom vi därifrån med en ny golvlampa. Men nej, ingen bild på den här på bloggen. Den gör sig inte riktigt rättvisa på bilden, så du får väl hälsa på hos oss i stället och se den så att säga live.

I stället kan jag visa en bild på ett litet ekskrivbord jag blev helt kär i, med en skiva i kalksten. Bara så läckert. Drömmar är gratis. Ekskrivbord med kalkstensskiva är det inte. 14.880 kronor kostar det. Hupp.


Jo, jag såg också skylten om 10%. Men 90% av 14.880 är fortfarande alldeles för
mycket pengar. Men ändå. Tänk dig en läcker vit MacBook på bordet. Classy.

Vad står så på programmet för morgondagen. Tja, det får vi väl se. Det är ju det som är tjusningen med semester.

Somliga ska alltid överdriva

I torsdags var det traditionell egg hunt i skolan för Primarybarnen. Det betyder att påskharen har värpt små chokladägg i skolans trädgård/rastgård/lekplats. Det kan naturligtvis vara någon annan som fått i uppdrag att placera ut de där små äggen åt påskharen, det kan vara de äldre barnen i Middle School eller det kan vara någon lärare. Ingen vet. (Eller?)
I onsdags var det egg hunt för Children's House-barnen och då var det Primary-kidsen som hade fått i uppgift att förbereda. Har jag hört från välinformerad källa.

Men eftersom Ellinor var sjuk i torsdags missade hon ju äggajakten. Visserligen fick hon en liten bytta med sin beskärda del av bytet när jag var och hämtade upp Agnes från skolan. För här samlas äggen in och så delar man lika på bytet.

Kan man inte bara dela ut äggen direkt då, så man slipper gå och leta? Frågar du dig nu. Fråga en fiskare varför han inte åker till fiskaffären i stället för att sätta sig och fiska... Eller en jägare varför... ja, du fattar.

Och det var just det. Ellinor var ändå inte riktigt nöjd, trots att hon hade fått sina ägg. Hon missade ju själva jaktmomentet.

Nu får du ge dig. Inte har du värpt alla de där äggen.
Säg som det är. Det är små kycklingar i Asien som
tvingas till att värpa dem, visst?

Det fick mig, hård och kall som jag är, att lova att vi ska ha en egg hunt nästa vecka på påsklovet när alla är friska. Och eftersom jag var iväg samma kväll och storhandlade  - egentid, yippee - passade jag på att köpa med mig några små chokladägg för att säkra tillgången.

Jag undrar förresten hur många ton chokladägg nationen Belgien konsumerar i påskatid. Många ton är det.

Själv köpte jag inte så många. Jag vägde dem när jag kom hem.

Exakt 2925 gram.

Men då väger säkert omslagspapperet en hel del också.

Plötsligt händer det

Man får aldrig ge upp. Idag kom den, vår nya diskmaskin.

Killarna skulle komma 14.15. Eftersom den gamla diskmaskinen redan var borta tänkte jag att det var lugna puckar att kunna lämna hemmet strax efter klockan 15 för att hämta småtjejerna. Jag menar, hur svårt kan det vara att smälla in en ny diskmaskin och koppla in lite sladdar och slangar? Ehum.

Jag vet inte vilket parallellt universum just de här grabbarna lever i, men det är ungefär en halvtimmes tidsskillnad gentemot vårt eget universum. De kom alltså 14.45. De var väldigt noggranna också. Det tog ungefär 45 minuter att trycka in maskinen i det gapande hålet och koppla in den. För två personer. Men det var nog bra att det tog lite tid, för de drog om två slangar som inte var riktigt bra dragna från början.

Och nu sitter den där. Jag vet ju inte om den funkar som den ska än, det får vi se under morgondagen.

En Smeg. Den är väldigt lik den gamla, fast det var en Whirlpool.
Fast den här är minst 7 år nyare.

Va? Hur det gick med hämtningen? Jo, jag drog i mina nätverkstrådar. Vilket i detta fall betyder att jag ringde till au pair-Kajsa som "hämtade ut" fyra tjejer i stället för två. När jag sedan svängde in på skolan stod de där alla fem och väntade på mig. Tänk så bra att ha en bil som tar sju personer!

Sedan åkte vi till Creacorner allihopa. Creacorner är ett pysselparadis för den som är lagd åt det hållet. Där kan man köpa banne mig allt man kan tänka sig i pysselväg. Och förmodligen lite till. Ett paradis för två femåringar, en åttaåring och och en sjuåring. Även för en tjugoåring visade det sig.

Dock inte riktigt lika mycket för en fyrtiofemåring, men även jag handlade lite.

Lite, sa jag. Och det var inte biltillbehör.

Shopping i Frankrike

I lördags kände vi ett oerhört behov av att hjälpa Frankrike med sitt BNP. Ja, ni vet hur det kan kännas ibland. Klart vi måste hjälpa till. Eller så kände vi bara för att göra en utflykt.

Vad nu än den bakomliggande orsaken var så satte vi oss i bilen efter frukost och åkte till Roubaix som ligger ungefär 1 timme och 20 minuter med bil från Bryssel, cirka 15 minuter in i Frankrike. Där finns det inte bara en, utan faktiskt två så kallade Outlet Villages.

Ett djävulens påfund skulle väl vissa hävda, men det är faktiskt helt OK. Men visst, åker man till ett Outlet Village gör man det inte för att titta i skyltfönster så risken (möjligheten?) är ju rätt stor att man kommer hem med mer än vad som kanske var avsikten från början.

Nu ser jag ju här att när jag letar på nätet efter länken till stället att det inte är ett Outlet Village - det är ett så kallat Designer Outlet. Fint ska det vara. McArthurGlen hette det i alla fall.

Vi valde alltså att lägga vår kraft på enbart det ena stället - oklart om det andra stället verkligen också är ett Designer Outlet och vem vågar chansa, typ? - vilket fick det stora nöjet att ta hand om oss i runt 4-5 timmar, inklusive lunch.

Vårt val för dagen.

Nu ska jag inte räkna upp en massa varumärken, men vi kom icke helt otippat hem med ett gäng kassar, mestadels med saker till familjens fina flickor och lite övrigt till hushållet.

Och när vi kom hem blev det modeshow. Vardagsrummet blev en catwalk, där Ellinor och Agnes visade upp sina inköp.



Modellen Elllinor iklädd topp och kjol från Petit Bateau,
samt chica vinterstövlar från Geox.
Modellen önskar särskilt att vi noterar
lamporna på yttersidan av skaften.
De blinkar ner foten sätts ner i marken.

Ellinor börjar för övrigt bli mer och mer både kläd- och modemedveten. Min vän Irländaren och jag har konstaterat att när Ellinor och M1, Irländarens äldsta dotter tillika Best Friends med Ellinor, träffas så provar och byter de kläder med varandra, så till den milda grad att vi nu börjar tappa lite kollen på vems kläder som är vems i tjejernas respektive garderober.

Och lilla papsen då? Var det enda han fick ut av dagen att han fick rasta bilen i totalt nästan 3 timmar på motorväg, umgås med sina tre favorittjejer intensivt hela dagen, se samma favorittjejers gemensamma shoppinglycka samt äta en jättegod caesarsallad till lunch? Nej då.

Det hade naturligtvis räckt för mig som alla förstår. Men jag lyckades lägga vantarna på en sån här i ett obevakat ögonblick.

En Lacoste hoodie.
Svart, varm och gosig.
OBS. Det är inte jag på bilden - orkade inte gå ner och fota den.

Bröd - en knäck(e)fråga

Om du frågar mig vad jag saknar mest i matväg från Sverige blir svaret att det mesta ju går att hitta här. Men brödet. Jag saknar brödet.

Gårdagens fynd på Carrefour Planet gör dock saknaden något mindre knäckande (get it?)...

Vet du förresten vad knäckebröd heter på flamländska? "Knäckebröd" faktiskt. Franska då? "Pain croustillant suédois".

Smidigt.

Solruta är grymt god!

Carrefour - f*cking perfect?

Kära Carrefour,

Jag älskar musik.

Jag är verkligen ingen moraltant.

Jag tycker det är trevligt och uppiggande att lyssna på "riktig" musik (till skillnad från tillrättalagd pianomuzak) när jag storhandlar mat.

Jättetrevligt är det till och med. Och fast jag är 45 år gillar jag det förvisso mainstream-mässiga men ändå ungdomliga musikurvalet.

Och jag gillar Carrefour Planet i Kraainem. (Fatta hur stort det är när den kallas Planet. Ica Kvantum, Coop Forum, pffft.)

Men hur tänkte ni när ni valde att låta Pink på förvånansvärt hög volym förkunna att någon i hennes absoluta närhet är "F*cking Perfect" fast utan stjärna klockan 9 på morgonen i högtalarna?

För mig är det väl OK, om än lite konstigt. Det är en bra låt, kanon till och med. Men kanske inte där. Inte då.

Jag menar, någon av era andra kunder kanske skulle kunna känna en viss tveksamhet inför hennes ordval?

Jag bara undrar hur ni tänkte, liksom.



Pink.
Och jag vet faktiskt att bokstaven "i" i hennes
artistnamn egentligen ska vara ett upp-
och nervänt uppropstecken. Orka fixa det, liksom.



Dagens outfit

Vad är nu detta? Har detta gått och blivit en modeblogg? Ska jag ta upp kampen med Sofi Fahrman? Njae, så är det nog inte tänkt.

Idag ska det handla lite om skor. Kolla här:

Märket är schweiziska Rieker, inköpta i somras i Komstad.
Jeansen är från Levis, modell 751, inhandlade på nätet.

Det är inte alltid lätt att hitta skor om man som jag har storlek 47-48. Min shopping går ofta ut på att först hitta storleken, sedan se vad som finns. Normalt sett efter vad jag förstår går det till tvärtom - först hitta något snyggt, sedan hitta storlek.

Så hamnar man på Österlen. Strax utanför Simrishamn finns en ort som heter Gärsnäs. Och "ort", förstår ni barn, är ett ord man använder när man inte vet om man ska skriva by, samhälle eller stad. Men samhälle är nog det mest korrekta. Utanför Gärsnäs ligger i sin tur Komstad, en by så liten att ingen av hushållets två GPS-enheter klarar av att hitta dit.

Och där. I Komstad ligger Komstad Skor & Tofflor, en 500 kvadratmeter stor affär med skor, stövlar och tofflor. Trätofflor. Träskor för att vara tydlig för den som inte är familjär med den skånska vokabulären  (OK, brorsan?). Bäst är de faktiskt på barnskor. Kavat, till exempel.

Där har jag vid det här laget köpt många par skor. De erbjuder ett fascinerande utbud av skotyper. Allt från riktiga "fin-skor" till gummistövlar, modell riktigt rejäla. Japp, mina Tretorn av sorten Extra Heavy Duty eller nåt liknande - jag ser ut som jag är på rymmen från traktorn, men jag föredrar det före nätta seglarstövlar - kommer därifrån. Naturligtvis.

Jag bor i Europas huvudstad men köper mina skor i Komstad, byn som inte finns på GPS.

Rock'n'Roll.

PS. Apropå rock'n'roll. Detta är även affären i vilken ett av våra barn obekymrat levererade en kaskadkräkning för några år sedan. Sittandes på min arm. Åh, dessa ljuva minnen. DS

Nyckelbarn

I onsdags när det var halvdag och Ellinor och jag var ute och shoppade, då hände även en annan grej. Eller det hände inte så mycket. Men det kunde ha hänt.

Efter lunch lämnade vi hemmet, barnen och jag. Jag stängde ytterdörren och låste. Sedan åkte vi iväg med bilen för att först utackordera Agnes på en playdate och sedan åka och shoppa. Vackert så. Eller?

För när vi något senare befinner oss inne i klädaffären känner jag lite sådär fobi-maniskt utan tänka på det på vänster byxficka, där jag alltid förvarar nyckelknippa och bilnyckel.

ALARM.

Ingen nyckelknippa. Bara bilnyckel.

Lugn och fin. Känn i alla andra fickor. Nada. Låtsas som ingenting inför Ellinor, som lägger ut texten huruvida blått eller lila klär henne bäst.

Efter betalning i lugn och ro tar vi en kort paus i shoppandet, jag förklarar varför och så promenerar vi tillbaka till bilen där ju nycklarna ligger. INTE.

ALARM.

Lugn och fin. Vi åker hem för att kolla om jag på något sätt tappat knippan på gatan när jag skulle ha stoppat dem i byxfickan.

När vi sakta glider upp för vår fina gata tittar jag på vår ytterdörr för att se att den inte står på glänt med länsat hus innanför sig. Vad får jag se? Jo, detta:

Världsklass.

Jag hade gått ut genom dörren. Låst. Men låtit nyckeln sitta kvar...

Vad säger man? Jag har åtminstone aldrig glömt något av mina barn någonstans. Än.

Shopoholic to be?

Det finns nästan ingen roligare shopping än att gå med Ellinor i klädaffärer. Så intresserad. Så med. Så på. Så kreativ. Och så förnuftig.

Hm... Skulle inte det här vara snyggt på mig, pappa?