Jag är tillbaka

Njae, nu menade jag inte i första hand som bloggare. Utan som en sån där människa som tränar regelbundet. Och med regelbundet menar jag flera gånger i veckan.

Ur träningshänseende har den senaste månaden väldigt mycket den kan bli bättre på. Vad har jag för ursäkter? Tja, vad brukar man ha för ursäkter? Just det. De ursäkterna.

Men det spelar ingen roll nu. Det är som det är. Det är bara blicka framåt och köra på.

Det var en riktig höjdare att vara tillbaka på gymmet i förmiddags. (Någon gång ska vi ha en principdiskussion om hur ordet "gym" stavas i bestämd form singularis, men inte nu.) Det är ett gäng gymråttor som nästan alltid hänger där då, helt normala människor faktiskt.

Bilden är inte manipulerad. Men det är en oerhört gynnsam kameravinkel.

Några superfit moms, några superfit dads, några pensionister, några helt vanliga lattemammor och dito pappor, några som jobbar oregelbunda tider och några PT's. Ja, du hajar. Som folk är mest.

Tror jag hälsade och pratade med typ 10 pers på gymmet (stavningen!) idag. Så himla kul att känna sig så välkommen och så hemma. Nej, det påverkade inte min träning - man pratar mellan setsen.

Körde dessutom dubbelpass idag, både cardio och styrka. I kväll somnar jag tidigt, det kan jag säga på en gång.

Förmiddagsträning är grejen. Eller väldigt sent på kvällen.

Åter till ordningen

Jag är hemma igen nu.

Jag är mycket mycket nöjd.

Jag är också mycket trött.

Vi kan väl höras senare, va?

Vi säger så.

Man blev med en väska också. Så det kan bli.

Premiärglass, bilnostalgia och strandmys

Steg upp i gryningen. Inte den bästa av morgnar idag, eftersom Ellinor fick en migränattack i natt med orolig sömn och slutligen en kräkning på grund av illamåendet på grund av huvudvärken.

Efter leveransen brukar det lugna ner sig, vilket det också gjorde även denna gång. Sedan blev hon allt piggare allt eftersom dagen gick och hon behövde inte påfyllning av medicin alls.

Så Magdalena skickade iväg mig till gymet även idag, för jag "...mår så bra av det och blir så mycket roligare att ha omkring sig". Vad hon nu menade med det. Körde ett riktigt hårt pass idag med olika övningar för hela kroppen. En rejäl genomkörare som kommer att rendera träningsvärk i morgon. Totally worth it.

Hem för kaffe och macka och sedan vände bilen faktiskt tillbaka in till Simrishamn lastad med hela familjen för lite olika ärenden av skiftande karaktär.

Slumpmässigt utvalt ärende: besöka återvinningsanläggningen.

Slumpmässigt utvalt ärende: äta årets första glass i hamnen i Simrishamn.
Ellinor valde Calippo Shots, medan Agnes gick på klassisk Sandwich.
Ingen av de vuxna åt glass. Och det är sant.

På eftermiddagen bestämde vi oss för att packa kaffekorgen och köra ner till stranden för mysfika där. Vi hade förtänkt och köpt med oss läckra bullar från Pedersens konditori i Simrishamn så man kan säga att manegen var fint krattad för det.

Hej stranden!

Nu undrar du kanske varför jag väljer att publicera just bilden ovan. Det måste ju rimligen finnas roligare bilder än så. Och ja, det gör det ju. Men grejen är att jag gärna vill uppmärksamma er läsare på hur jag har parkerat. Nämligen i ena hörnet, ganska långt från stigen ner till stranden.

En gång för ganska länge sedan, i september 1997 för att vara exakt, parkerade jag betydligt närmare stigen på just den här platsen. 

Vi var alldeles nygifta sedan bara några dagar tillbaka och hade några härliga dagar i Skillinge innan vi skulle återvända till Paris där vi bodde då. Bilen var alldeles nytvättad, endast ett år gammal (en SAAB 900 2.0 utan turbo om du vill veta) och jag ville ta ett läckert strandnära foto av den. Och kom sedan inte därifrån. Bilen satt helt fast, lite nedsjunken i sanden.

Stranden var helt tom. Parkeringen var helt tom så när som på vår bil, jag själv och en suckande hustru (vi hade alltså bara varit gifta några dagar). Vad göra nu?

Som tur var kom en gammal gubbe (förlåt, äldre herre) i sin rostiga röda Nissan Micra nerputtrandes efter en stund, och han kunde ge oss lite draghjälp. Jag kunde höra hur han förnöjt muttrade lite om korkade stockholmare. Åtminstone tror jag det var det han muttrade. Han talade nämligen Österlenmål, vilket är svårbegripligt även för "vanliga" skåningar. Och den kära hustrun ansträngde sig inte nämnvärt för att hjälpa mig. Man kan lätt förstå varför.

Men bilden blev bra.

Därför just denna bild från idag, så att jag kunde berätta denna roliga anekdot. Även om den kanske inte var så rolig just när den hände...

But that was then, and this is now:

Nöjda och harmoniska tjejer.

Fikatajm.

Pappa G försöker se lite showbizzig ut och riktigt njuta av att
han fick vara med på en bild där han inte riktar kameran
mot sig själv. Och mamma - jag hade mössan på mig hela tiden, utom
när kortet togs. Jag lovar.

I morgon är det fredag. Då gäller städning och packning. Som vanligt har vi mer med oss tillbaka än vi hade med oss när vi kom. Det borde ändå vara lugnt vad gäller plats i bakluckan.

Tiden går fort när man har roligt. Så är det.

Teacher's pet

När jag var 10 bakade min mamma en sockerkaka till min syslöjdslärare i syfte att göra henne vänligare inställd till mig.

Det blev hon också.

Bland annat kunde jag nämligen aldrig riktigt lära mig hur man vänder när man stickar. Vilket måste ha varit mycket upprörande för en syslöjdslärare på 70-talet. Därav sockerkakstricket.

Eller var det när man virkar? Nåja, det gick ju bra ändå. Trots att jag fortfarande inte verkar ha lärt mig...

Igår var det sista dagen på skolterminen. Tjejernas lärare fick varsin liten... sockerkaka av oss.

Närå, bara skojade. Men en liten hyacintskapelse var fick dem faktiskt, Charlotte, Caroline, Chris, Laurence, Jessica, Pascal och Eid. Ja, musikläraren Ozzy skulle självklart också ha fått en, men han var inte där igår.

Inte för att de ska bli vänligare inställda mot våra barn. Utan för att de är underbara och gör ett alldeles fantastiskt jobb. Det kändes självklart för oss att visa vår tacksamhet.

Tänk om alla människor hade samma härliga glöd och engagemang som det gänget har. Varje dag.

Då skulle nog världen se lite annorlunda ut.

SAS - upplösningen

Här kommer nu den spännande upplösningen på SAS-härvan, som kvällspressen kanske skulle ha uttryckt sig.

"Previously on SAS-härvan", som det kanske hade hetat om det här hade varit en amerikansk TV-serie:

Äsch, du minns va? Jag fick betala övervikt och klagade både på detta och bemötandet. Sedan ringde jag och pratade med Customer Relations och trevliga Elisabeth.

Nu - eller rättare sagt den 16/11 - har jag fått svar. För att göra en lång historia kort har SAS övergått från weight concept till piece concept. Det innebär ett incheckat bagage per person som får väga max 23 kilo. Annars blir det övervikt. Punkt. Slut. Så enkelt var det.

Av någon outgrundlig anledning fick jag dock betala för mycket, så mellanskillnaden har jag fått tillbaka efter att ha skickat in scannat kvitto. Nemas problemas.

Om du är überintresserad kan du läsa hela mailet nedan. Efter det mailet hade vi en kortare mailväxling, jag och Kirstina på Customer Relations.

Jag vet inte hur många som jobbar på Customer Relations. Men de två som jag har haft kontakt med - Elisabeth och Kirstina - har varit helt fantastiska i sitt sätt att vara. Full pott i kundservice och attityd. Precis som det ju ska vara.

Kontakten med dem gjorde att det känns bra igen och att jag ser fram emot att kliva ombord på nästa SAS-flight jag är bokad på (11 december). Tack för det!

Med max en incheckad väska. Som väger max 23 kilo. Världsapromis!

Vi ses ombord!

Mailet:

"Hej Gunnar,

Tack för ditt mail.

Jag ber om ursäkt för det bemötande som du fick av vår personal i Köpenhamn vid resan till Bryssel. Vi ska alltid uppträda korrekt och service-minded och det är tråkigt att du inte upplevde det så.

När det gäller bagagereglerna så måste jag dock ge personen i bagagedisken rätt. Det står på vår hemsida att varje passagerare får ha ett styck bagage med sig till en maximal vikt om 23 kilo och en maximal omkrets om 158 cm. Eftersom ert bagage översteg denna vikt så räknas det som överviktigt.

Tidigare när vi hade så kallat weight concept så kunde man slå ihop alla bagage och gå på den totala vikten, översteg man den totala vikten så betalade man för övervikt. Numera är det sedan ett år tillbaka så kallat piece concept vilket innebär att övervikt räknas om man har mer än ett bagage per person eller om man överstiger maxvikten/volymen för det incheckade bagaget. Man betalar då ett fast pris och inte ett kilopris.

Jag förstår att du redan har tittat på vår hemsida och där står det att varje bagage får väga max 23 kilo på flera ställen. Det stämmer att det finns en information om totalvikten 32 kilo, detta är nämligen vad en väska får väga som mest enligt internationella regler, annars blir den nekad transport. Om man läser under informationen om övervikt så finns följande att ta del av;  Om du reser med extra bagage eller om dina väskor är för tunga eller för stora så betalar du en fast kostnad per bagage.

Den fasta kostnaden är DKK 225. Har du betalt DKK 350 så har du debiterats för mycket. Vänligen återkom då med ditt kvitto och kontonummer så är jag dig behjälplig med ersättning av mellanskillnaden.

Med vänlig hälsning

(...)"

Ska det vara så här, SAS?

I lördags flög jag och mina små prinsessor hem till Bryssel igen efter en härlig vecka i Skåne. (Magdalena hade flugit hem redan tidigare för att jobba - nån i familjen måste ju göra det också).

Vi flög från Köpenhamn med SAS. Att flyga till och från Kastrup kan ha sina utmaningar. Ofta är det mycket folk, rörigt och stressigt. Därför hade vi väldigt gott om tid.

Efter att ha lämnat hyrbilen gick vi och ställde oss i den långa kön till Baggage Dropen hos SAS. När vi väl kom fram - det gick fortare än vad jag trodde det skulle göra, effektivt och bra - möttes vi av en kvinna vid desken.

Det absolut första hon sa, efter att jag sagt hej och lagt upp våra boardingkort på disken, är följande - utan leende eller någonting:

"Nästa gång ska ni scanna boardingkortet i automaten och printa ut bagagetaggen."

Jaha visst ska vi det. Sa jag. Och la skämtsamt till att jag faktiskt inte kände till det, och att jag trodde att jag hade gjort min del när jag hade checkat in online. Inget svar.

Nästa sak hon sa var följande: "Väskan är för tung. Du måste betala övervikt."


Väskan vägde 29 kilo.
Den sammanlagda tillåtna bagagevikten för
oss tre resenärer var 69 kilo.

 Vad som hände sedan kan du läsa i nedanstående mail, som jag har skickat till Customer Relations på SAS. Som för övrigt bara har telefontid måndag-fredag 9-12. Smidigt.

 *****
Jag flög ensam med mina två barn (8 och 4) i lördags från Köpenhamn till Bryssel. Enligt bagagereglerna får vi då ha med oss 3 x 23 kilo utan extra avgift. Eftersom jag reste ensam med mina barn valde jag, som jag alltid gör vid sådana tillfällen, av förenklingsskäl att bara ha en väska för incheckning. Denna väska vägde 29 kilo.

Det har tidigare aldrig varit några problem, eftersom vi ju sammanlagt får medföra 69 kilo. Enligt www.sas.se får också varje kolli väga maximalt 32 kilo, så den gränsen klarade vi också. Alltså inga problem. Trodde jag.

När vi kom fram till Baggage Dropen efter att ha köat en längre stund fick jag först ett inte särskilt vänligt påpekande av damen att jag först skulle ha gått till automaten och printat ut min Baggage Tag. Självklart skulle jag ha gjort det, men med två barn i släptåg är det inte lätt att tänka på allt.

Därefter säger hon att väskan väger för mycket. Den får nämligen inte väga mer än 23 kilo. Reglerna är, påstår hon lätt irriterat, att VARJE VÄSKA FÅR VÄGA MAX 23 KILO.

Hon kan inte svara på exakt var det står i reglerna, inte heller kan hon plocka fram det åt mig. Men ska vi åka med måste vi betala. Jag försöker vänligt säga att jag tittat på hemsidan men inte sett det, att jag reser ensam med två barn och kanske...? Men nej. Betala, packa om väskan eller inte resa är de tre alternativ jag har. Alltså betalar jag.

I efterhand har jag gjort följande:

1) Gått in på www.sas.se och läst om bagage. Inte någonstans ser jag utskrivet att det INTE är tillåtet att så att säga slå ihop sitt bagage, så länge man håller sig under 32 kilo. Däremot ser jag väldigt tydligt att SAS skriver om \"NO HIDDEN FEES\".

2) Läst allmänna bestämmelser om bagage. Inte heller där hittar jag något om detta.

Jag vill således att ni återför de DKK 350 ni debiterade mitt kreditkort med på grund av \"övervikten\".

Jag vill också gärna framföra synpunkter på damen i Baggage Dropen. Alla kan ha fel, alla kan göra fel, alla kan ha en dålig dag. Självklart.

Men hennes attityd från början till slut var ur servicehänseende mycket tråkig och det intryck hon gav bara genom sin utstrålning kan ingen service- och customer relationsansvarig på SAS vara varken lycklig eller stolt över.

Jag står självklart till förfogande för att svara på ytterligare frågor och/eller maila över kopior på baggage tag, boarding card och/eller credit slip.

Hälsningar
/Gunnar Demnert
*****

Ska det verkligen vara så här, SAS? Att ni säger att ni har "no hidden fees" och sedan liksom hittar på nya regler som inte finns tydligt angivna när man bokar. Och som personalen vid desken inte kan plocka fram när man frågar efter dem? "Jag vet inte var det står, men så är det i alla fall", för att citera SAS-kvinnan.



Eller?

På till exempel RyanAir är det väldigt tydliga instruktioner om vad som gäller och inte gäller. Det är väl bland annat dem ni underförstått refererar till med "no hidden fees"? Kanske skulle det vara en bra idé att sopa rent framför den egna dörren först då?

Självklart skulle jag i stället för att betala ha sagt något i stil med "Antingen visar du mig här och nu exakt vilken bokningsregel jag bryter mot eller så hämtar du hit din supervisor. Det är inte mitt problem att kön till Baggage Dropen är typ 100 meter lång. Eller så låter du oss åka utan att betala "övervikt"."

Men det gjorde jag ju inte. Så kaxig är jag inte, i synnerhet inte som både Ellinor och Agnes tydligt blev oroliga eftersom de märkte att något var fel och att tanten inte var särskilt vänlig i sin ton.

Nu får vi se hur lång tid det tar för SAS att svara - och vad de svarar. Jag skickade mailet via deras hemsida klockan 14.00 igår måndag.

Tick tock.

Vad är en riktig man?

Då och då får jag höra att man är lite "velourig" och lite sådär halvt outtalat omanlig (typ ingen riktig man) för att man är hemma och tar det så kallade "huvudansvaret" för sina barn.

Inte sällan kommer dessa kommentarer från män som själva innehar klassiska skrivbordsyrken och som "har väldigt svårt att ta ut pappaledighet. Du vet, jobbet och så..."

Nå, det är inte meningen att jag nu ska såga de som inte gjort samma val som jag har gjort. Var och en får göra som den vill eller måste. Det är ju så. Jag dömer ingen, absolut ingen.

En mjukispappa på semester med familjen.
Notera gärna de omanliga överarmarna :-)

Men. Jag måste ändå bemöta det jag skrev överst. Bland de pappor jag umgås med som har gjort samma val som jag återfinns bland annat följande "omanliga velournissar":

• En lieutenant colonel (överstelöjtnant) från US Army,
• En engelsman som brukade jobba på oljeborrplattformar, bland annat i Iran,
• En irländsk rugbyspelande UK & Ireland University Heavyweight Boxing Champion och
• En ukrainsk före detta elitgymnast.

(Inom parentes måste jag bara säga att det är rätt svårt att toppa (rövar-)historierna från de här killarna när det är Dad's Night Out och ölen flödar.)

Det här är alltså killar med vilka jag kan diskutera barnuppfostran, få och ge tips på var man köper barnkläder och -skor, vad barnen äter för mellis, om de har hemläxor, vilka aktiviteter barnen har och hur man bäst botar diverse barnkrämpor. Bland annat.

Utöver det diskuteras också på klassiskt traditionellt grabbvis till exempel hästkrafter, sport, musik, ölsorter, uhm... hur till exempel vissa mammor ser ut och ger för intryck (det var väl fint uttryckt?) och allehanda upplevelser relaterade till samtliga nu nämnda exempel.

Så vad är egentligen manligt? Vad är en riktig man? Vilken typ av man är mest manlig? Jag vet inte. Jag bryr mig inte. Bara man är lycklig och nöjd får man vara hur man vill.

Jag är lycklig.

En helt vanlig trafikmorgon i Bryssel?

Morgonens lilla pulshöjare bestod av en Desperate Housewives-kvinna som sammanbitet - med barn i bilen - körde sisådär en 100 meter mot trafiken med sin SUV. De sista metrarna genom en så kallad dold kurva, genom vilken - tada - jag kom från andra hållet på väg till skolan med Ellinor och Agnes i baksätet.

Högst sannolikt skulle hon lämna av sitt barn i en till vår skola angränsande jääääättestor dito, hittade ingen parkeringsplats och var supersen till sitt Pilatespass, sin pedikyr eller något annat för henne livsviktig sak. Så då tyckte hon det var en jättebra idé att köra mot trafiken. Genom en dold kurva.

Ååååkej, den här skylten betyder alltså att det är
förbjuden infart. Det är enkelriktat från andra hållet. Den
betyder alltså INTE  "förbjuden infart såvida du inte
har jättebråttom".

Vi stod där med någon meter mellan våra bilar, en kvinnlig fotgängare på trotttoaren ylade - hon stod i ytterkurvan och hade sannolikt sett vartåt det barkade, jag tutade, bilen bakom min tutade än mer ilsket än vad jag gjorde.

Desperate Housewives-kvinnan, vad gjorde hon? Tittade stelt rakt fram bakom sina överdoserade Gucci-solglasögon. Svängde sedan in - med ungefär 1 cm marginal till min bil - och parkerade på den lediga parkeringsruta som var precis parallellt med där jag stod.

Tanten på gatan - som nog var den som var mest upprörd - lutade sig in mot sidorutan och ylade. Jag tutade igen för att få någon som helst form av uppmärksamhet. Ingen reaktion. Sedan rullade jag vidare (nej, inga oförskämda fingrar i luften - och det är sant). I backspegeln såg jag hur föraren bakom mig också stannade bredvid hennes bil och tutade och viftade.

Undrar hur nöjd hon var? Undrar vilken puls hon hade?

Och JA, jag förstår att hon var stressad och lätt desperat. Men NEJ, det är ingen ursäkt. Tänk om vi inte hunnit stanna? Tänk om det hade varit Ellinors klasskompis I's pappa som kommit genom kurvan på sin cykel med I i barnsitsen i stället för vår bil? Hade han kunnat stanna i tid? Hade hon sett cykeln i tid?

Jag är verkligen inte Guds bästa barn - jag gör också misstag och dumma saker inte bara i trafiken, men det finns ju gränser.

Jag borde ha följt min barndomsdröm och blivit polis.

Tuffa pojkar och öl

Magdalena och jag har flera gånger varit på Kinepolis i Bryssel, biografen där nedanstående film är gjord. Det är ju tur att det här inte hände oss:

Magdalena är nämligen inte så förtjust i öl. Det är däremot jag. Men jag dricker ju inte öl längre, eftersom jag är ännu mer förtjust i tanken att någon gång få bort krockkudden runt midjan. Annat än vid speciella tillfällen.

Det här räknas nog som ett sådant.

Jag ser stjärnor

I fredags kväll var jag på Diamond League-galan här i Bryssel. Eller Belgacom Memorial Van Damme som den också kallas. I alla fall. Friidrottsgala, rätt och slätt.

Men parkeringen var gratis.

Jag var där med mina två svenska polare. Säger man polare när man är över 40? Eller låter man som typ Kenta som presenterar sina vänner vid Mariatorget?

Nå, det var jag, J och M. Vi får nöja oss så just nu, eftersom jag inte har kollat med dem att det är OK att ange deras riktiga namn. Och på raden nedanför oss satt ett par från Hudiksvall. Tänk vad världen är liten.

Folkligt, festligt, fullsatt.

Det tog oss ungefär 1,5 timme att ta oss till Stade Roi Baudouin (tidigare kallad Heyselstadion) på grund av trafiken. Hem tog det en kvart. Smaka på den.

Sedan blev vi ytterligare försenade in för att vår ingång - Tribune 2 - saknades. Vi hittade nr 4, frågade efter nummer 2 och fick svaret "ööhhh, runt hörnet...". Där fanns bara ingång nummer 1, så alltså fortsatte vi. Och fortsatte. Längs med hela arenan. Ingen ingång 2. Så frågade vi en vakt. "Nä, ni ska gå in ingång nummer 1" blev det uttråkade, ointresserade och lätt nedlåtande svaret. Så klart. Att jag inte fattade det.

Det var i alla händelser en kul kväll där stämningen var på topp inne i arenan. Usain Bolt - han är verkligen en Stjärna. Med stort S. Trots att han knappt syns där nere på arenan från läktarplats lyser det om honom. Rockstjärnestatus! Och som han springer!

Det känns som en sån där kväll man kommer att minnas länge. Kvällen när jag fick se Usain Bolt, Yohan Blake, Blanka Vlasic och de andra världsstjärnorna live in action. Just Blanka hade ju ingen lyckad afton och fick se sig slagen av bland andra den enda svenska idrottaren där, Ebba Jungmark.

Tiden tillät inte att vi åt innan vi anlände till arenan och både M och J uttryckte sina farhågor. Jag kunde dock lugna dem med att det skulle förvåna mig oerhört om det inte fanns massvis med ställen att köpa mat och dryck på runt och på arenan. Och det fanns det ju också.

På vår promenad tillbaka till bilen runt 22-tiden hann vi med att äta två gånger. Är man hungrig så är man.

Och det var ganska långt att gå.

Så kan det också vara...

När min kloka hustru hade fått en full redogörelse över förmiddagens garageaktiviteter gjorde hon följande analys:

Det verkar ju relativt osannolikt att någon skulle sätta en lapp på min bil med det innehållet. Inte för att jag aldrig skulle förtjäna det, även om jag just här definitivt inte gjorde det, för det gör jag nog ibland även om det är sällan. Min fru är ju yrkesdiplomat, så jag är inte helt säker på vad hon egentligen menade. Men jag tror att det var något bra.

Hon fortsatte sitt resonemang: Det osannolika ligger alltså i att en någon som parkerat så illa själv skulle reta sig på någon som parkerat helt korrekt. Skulle det kunna vara så att någon annan har satt lappen på hennes bil, någon som tidigare stod på min plats? Och att hon helt sonika flyttat över lappen till min bil, kanske i tror att det var jag som skrivit den?

Så skulle det ju kunna vara.

Så jag tog fram bilden jag tog igen:

Nämen?

Och sitter det inte en lapp på hennes ruta? Jo, det gör det. Det förklarar kanske en hel del.

Nu undrar jag bara om hon går omkring och tror att det var jag som skrev lappen? Om du är svenska och läser det här, hör av dig till mig! Eller alltså, det räcker om du förstår svenska, du kan vara vad du vill.
Nu tycker jag att vi stänger parkeringsrutan för idag.

Parkeringsproblem

Idag var jag och handlade på mitt lokala Delhaize. Det var trångt i garaget, något otippat en måndagsförmiddag. Men jag lyckades hitta en ruta, i vilken jag parkerade mitt i.

Föraren av bilen bredvid hade dock haft lite otur när han/hon parkerade. Därför tog jag - något har man ju lärt sig efter sju år i Bryssel - ett kort på våra bilar:

Pricka rätt är svårt.

När jag sedan kom tillbaka till garaget var den vita bilen borta och på min vindruta satt en liten fin lapp:

Quand on est nul pour se garer, on ne roule pas en voiture!
När man är värdelös på att parkera kör man inte bil!

Jodå, tydligen var det jag som hade parkerat tokigt och slarvigt. Att jag inte tänkte på det. Men vänta, vi tar och tittar på den första bilden igen.

Följ den vita linjen

Jag vill inte på något sätt peka finger, va. Men i ljuset av vad som framkommer i bilden ovan undrar jag bara stilla - och detta är riktat till föraren av EXS-817: Varför är du ute och kör i så fall? Och hur ska du nu planera din julhelg eftersom det var det kalenderbladet du ödslade på lilla mig? Typ, som ungdomarna säger.

Men nu slutar ju faktiskt inte historien här. För när jag körde ut ur garaget stod den vita Minin parkerad- för övrigt på en busshållplats, ajabaja - med den kvinnliga föraren vid ratten, talandes i telefon. Dessutom i motsatt körriktning från mig. Så jag vevade ner rutan, vinkade till henne och viftade med lappen med ett leende (jo, ett leende, inte ens ironiskt eller argt - bara ett leende).

Hon tittar upp och får syn på mig, ler undrande och så får hon syn på lappen och börjar skratta hjärtligt och rycker lite på axlarna. Jag skrattar tillbaka och så kör jag hem, med en ganska bra känsla i magen ändå.

Säga vad man vill, men det är sällan tråkigt och enahanda i trafiken i Bryssel.