Mina små juveler till barn

Igår när vi åt lunch (grundregeln är onsdagar = kort dag = lunch hemma), jag och tjejerna, så satt vi och småpratade om skolan. Lite sådär allmänt om vad de gjort under förmiddagen och lite om klasskompisarna.

Jag frågar då Agnes om hennes kompis Jewell är tillbaka efter sommaren än.

- Nä, pappa. Inte [dju-äll]! Hon heter [dju-äll] (uttalar det precis likadant som jag)
- [Dju-äll].
- Nej pappa (med eftertryck)! Säg efter mig: [Dj]
- [Dj]
- [U]
- [U]
- [Äll]
- [Äll]
- Braaa pappa! Och så... [Dj-u-äll] (extra långsamt och övertydligt så att korkpappa ska fatta)
- [Dju-äll]?

Innan Agnes hinner kommentera suckar Ellinor, som suttit tyst hela tiden, och säger uppgivet.

- Ojojoj, pappa, du kan verkligen inte uttala de andra barnens namn...

Jag älskar er också, barn.

[Dj-u-äll]