Den ofrivillige diskjockeyn

I tisdags fick vi vår nya diskmaskin, som jag skrev om här. Sen försvann den igen, snabbt som en avlöning.

De hade nämligen råkat få med sig en modell som inte passade. Eller råkat och råkat, killarna som kom hade faktiskt med sig rätt maskin.

Problemet var bara att någon hade knappat in fel maskintyp på deras körorder. Så ur installatörkillarnas perspektiv var det ju rätt maskin. Fast inte ur den med hyfsat erkända belgiska inställningen ointressanta figuren som kallas kundens perspektiv.

Så nu tar det ungefär ytterligare en vecka innan vi får den nya diskmaskinen. Tills dess har vi ett gapande hål i köket - de tog nämligen med sig den gamla och trasiga.

Sju år i Belgien gör att jag inte ens fick höjd puls och blev upprörd. En suck och en axelryckning. C'est comme ca, la vie... (och jag vet att det ska vara cédille på det sista c-et, men orka leta liksom.)

Vet du hur det ser ut bakom din diskmaskin?

Bara en fråga, bara en fråga.

Av ren omtanke för känsliga läsare satte jag upp fronten för att
väggen bakom och golvet inte skulle synas ordentligt.

Så mycket bättre

På tisdag kommer vår nya diskmaskin.

Yippee. Från det att vi tog kontakt med vår mycket trevliga och sympatiska hyresvärd kommer det alltså ha tagit typ två veckor att få dit en ny.

Det är inte hyresvärdens fel. Det beror på leverantör-installatören. Någon som är förvånad? Nå, om det kan man tycka vad man vill.

Jag är bara glad att få en ny, även om jag nästan har vant mig vid handdiskande nu - det går ju rätt fort.

The old-fashioned way, liksom.

Och jag har dessutom nu hittat lösningen på torra händer-utmaningen:

Ska det vara så här, SAS?

I lördags flög jag och mina små prinsessor hem till Bryssel igen efter en härlig vecka i Skåne. (Magdalena hade flugit hem redan tidigare för att jobba - nån i familjen måste ju göra det också).

Vi flög från Köpenhamn med SAS. Att flyga till och från Kastrup kan ha sina utmaningar. Ofta är det mycket folk, rörigt och stressigt. Därför hade vi väldigt gott om tid.

Efter att ha lämnat hyrbilen gick vi och ställde oss i den långa kön till Baggage Dropen hos SAS. När vi väl kom fram - det gick fortare än vad jag trodde det skulle göra, effektivt och bra - möttes vi av en kvinna vid desken.

Det absolut första hon sa, efter att jag sagt hej och lagt upp våra boardingkort på disken, är följande - utan leende eller någonting:

"Nästa gång ska ni scanna boardingkortet i automaten och printa ut bagagetaggen."

Jaha visst ska vi det. Sa jag. Och la skämtsamt till att jag faktiskt inte kände till det, och att jag trodde att jag hade gjort min del när jag hade checkat in online. Inget svar.

Nästa sak hon sa var följande: "Väskan är för tung. Du måste betala övervikt."


Väskan vägde 29 kilo.
Den sammanlagda tillåtna bagagevikten för
oss tre resenärer var 69 kilo.

 Vad som hände sedan kan du läsa i nedanstående mail, som jag har skickat till Customer Relations på SAS. Som för övrigt bara har telefontid måndag-fredag 9-12. Smidigt.

 *****
Jag flög ensam med mina två barn (8 och 4) i lördags från Köpenhamn till Bryssel. Enligt bagagereglerna får vi då ha med oss 3 x 23 kilo utan extra avgift. Eftersom jag reste ensam med mina barn valde jag, som jag alltid gör vid sådana tillfällen, av förenklingsskäl att bara ha en väska för incheckning. Denna väska vägde 29 kilo.

Det har tidigare aldrig varit några problem, eftersom vi ju sammanlagt får medföra 69 kilo. Enligt www.sas.se får också varje kolli väga maximalt 32 kilo, så den gränsen klarade vi också. Alltså inga problem. Trodde jag.

När vi kom fram till Baggage Dropen efter att ha köat en längre stund fick jag först ett inte särskilt vänligt påpekande av damen att jag först skulle ha gått till automaten och printat ut min Baggage Tag. Självklart skulle jag ha gjort det, men med två barn i släptåg är det inte lätt att tänka på allt.

Därefter säger hon att väskan väger för mycket. Den får nämligen inte väga mer än 23 kilo. Reglerna är, påstår hon lätt irriterat, att VARJE VÄSKA FÅR VÄGA MAX 23 KILO.

Hon kan inte svara på exakt var det står i reglerna, inte heller kan hon plocka fram det åt mig. Men ska vi åka med måste vi betala. Jag försöker vänligt säga att jag tittat på hemsidan men inte sett det, att jag reser ensam med två barn och kanske...? Men nej. Betala, packa om väskan eller inte resa är de tre alternativ jag har. Alltså betalar jag.

I efterhand har jag gjort följande:

1) Gått in på www.sas.se och läst om bagage. Inte någonstans ser jag utskrivet att det INTE är tillåtet att så att säga slå ihop sitt bagage, så länge man håller sig under 32 kilo. Däremot ser jag väldigt tydligt att SAS skriver om \"NO HIDDEN FEES\".

2) Läst allmänna bestämmelser om bagage. Inte heller där hittar jag något om detta.

Jag vill således att ni återför de DKK 350 ni debiterade mitt kreditkort med på grund av \"övervikten\".

Jag vill också gärna framföra synpunkter på damen i Baggage Dropen. Alla kan ha fel, alla kan göra fel, alla kan ha en dålig dag. Självklart.

Men hennes attityd från början till slut var ur servicehänseende mycket tråkig och det intryck hon gav bara genom sin utstrålning kan ingen service- och customer relationsansvarig på SAS vara varken lycklig eller stolt över.

Jag står självklart till förfogande för att svara på ytterligare frågor och/eller maila över kopior på baggage tag, boarding card och/eller credit slip.

Hälsningar
/Gunnar Demnert
*****

Ska det verkligen vara så här, SAS? Att ni säger att ni har "no hidden fees" och sedan liksom hittar på nya regler som inte finns tydligt angivna när man bokar. Och som personalen vid desken inte kan plocka fram när man frågar efter dem? "Jag vet inte var det står, men så är det i alla fall", för att citera SAS-kvinnan.



Eller?

På till exempel RyanAir är det väldigt tydliga instruktioner om vad som gäller och inte gäller. Det är väl bland annat dem ni underförstått refererar till med "no hidden fees"? Kanske skulle det vara en bra idé att sopa rent framför den egna dörren först då?

Självklart skulle jag i stället för att betala ha sagt något i stil med "Antingen visar du mig här och nu exakt vilken bokningsregel jag bryter mot eller så hämtar du hit din supervisor. Det är inte mitt problem att kön till Baggage Dropen är typ 100 meter lång. Eller så låter du oss åka utan att betala "övervikt"."

Men det gjorde jag ju inte. Så kaxig är jag inte, i synnerhet inte som både Ellinor och Agnes tydligt blev oroliga eftersom de märkte att något var fel och att tanten inte var särskilt vänlig i sin ton.

Nu får vi se hur lång tid det tar för SAS att svara - och vad de svarar. Jag skickade mailet via deras hemsida klockan 14.00 igår måndag.

Tick tock.

Byråkrati & kundservice

Det har länge varit dags att förnya boendeparkeringen. Och idag skulle det ske. Eftersom vi bott här i sex år och har smakat på den belgiska byråkratin beväpnade jag mig till tänderna med bilens registreringsbevis, mitt id-kort, intyg från belgiska UD om att vi bor där vi bor samt själva formuläret för boendeparkeringsansökan. Samt dubbla kopior på allt. Dessutom toppade jag laget och tog med Agnes för att charma eventuella bångstyriga tanter bakom disken.

Det tog cirka 5 minuter att få det nya tillståndet. Inklusive väntan i kö. Imponerande.

Det var också dags att skaffa ett speciellt sopkort. Sopkort, frågar du dig nu.

Jo, en gång i månaden kommer så att säga återvinningsanläggningen till oss. Då ställer kommunen upp en massa containrar på en stor parkeringsplats och så får alla invånare i kommunen komma dit och slänga, förlåt återvinna, sina prylar.

Det är endast till för kommunens invånare, så vid infarten står kontrollanter och scannar ens elektroniska id-kort. Vilket vi inte har för vi är inte inskrivna i kommunen, eftersom den goda hustrun är diplomat och då hanteras man annorlunda. Alltså har en kortare, dock alltid vänlig, diskussion alltid uppstått när vi kommit dit, beväpnade med den senaste telefonräkningen för att bevisa att vi faktiskt får slänga våra saker där.

Nu har det då visat sig att om man inte har ett sånt där elektroniskt id-kort kan man skaffa sig ett särskilt litet plastkort från kommunen. Som man kan visa upp när man vill slänga, förlåt återvinna, sina prylar. Detta kort hämtas då inte ut i kommunhuset, utan på dépôt communal.

Och det var detta kort jag också tänkte mig att fixa idag. Återigen beväpnad med en hög papper begav vi oss - jag och Agnes alltså - iväg till stället där all renhållning etc sköts ifrån. Självklart hade jag kollat öppettiderna på webben. När vi kom dit var det - tomt. Inte ett endaste skrivbord var bemannat. Ingen att fråga. Mycket märkligt.

Efter att ha kollat runt lite såg jag genom ett fönster ett gäng inte särskilt glada herrar som hade möte. Ett Mycket Viktigt Internmöte, uppenbarligen. Och det var alldeles för viktigt för att man skulle kunna bry sig om den där snubben med ett söt 3,5-åring på armen på andra sidan fönstret.

Så vi åkte hem igen, Agnes och jag. Liiite snopet.

Nytt försök i morgon igen. 1 av 2 får man ändå vara nöjd med. Hade vi varit nyanlända hade jag nog varit lite tagen, men nu... det är lugnt. Jag är van.