Rotade i arkivet från den gamla bloggen - den som inte längre finns på nätet - och hittade detta inlägg, som är skrivet bara några timmar efter att Agnes har kommit till världen. Asteriskerna du hittar på tre ställen har jag lagt till nu för att förtydliga lite i efterhand - se nedan.
Föga anade jag igår kväll vad som skulle hända idag. När vi gick och la oss igår kväll pratade vi lite om vad som skulle hända idag och skojade lite om att det skulle vara typiskt om bejbyn skulle komma som imorgon (läs idag).
M skulle ta det lugnt, sortera lite papper hemma, betala lite räkningar och ta det allmänt lugnt så här första dagen efter att hon slutat arbeta och bara invänta nedkomsten - vilket enligt tidräkning skulle ske den 7/12. Jag skulle som vanligt köra E till skolan och sedan åka hem och mysa lite med M och sedan sätta fart med jobbet. Dagens höjdpunkt skulle vara en telefonkonferens med USA på seneftermiddagen. *) Låt mig säga så här - det blev inte riktigt så.
1,5 timme efter att vi pussat varandra godnatt blir jag väckt - klockan 23.58 för att vara exakt. "Gunnar, jag tror att något håller på att hända." Ehh.... jaha? NU? Njaeh, det var nog inget. Eller jo, det ÄR värkar. Eller nä, det är det nog inte. Inte nu. Väl? Fast ändå?
Och så höll vi på sådär, tills klockan blev 04.30 då vi insåg att det nog var läge att trycka på larmknappen och kalla in backup-styrkorna. "I repeat, this is not a drill" som det heter i hårdkokta filmer. Elli&Kieran väcktes alltså 04.30 ute i Waterloo och 05.00 hastade de in genom vår ytterdörr - respekt för den fantastiska inställelsetiden, i synnerhet i ljuset av att stackars Kieran varit ute med sina irländska polare och just lagt sig att sova i klart icke körbart skick när jag ringde (vilket för att lugna oroliga läsare innebar att Elli körde). **)
Det tog ytterligare en stund för oss att komma iväg, av värk-tekniska skäl. Sträckan hemma -> sjukhuset Edith Cavell avverkades därefter på en tid som fullständigt slaktade samtliga provkörningsklockningar. Det beror ju såklart på att jag inte provkört klockan 5 på morgonen, men också på att M precis när vi passerat Montgomery och kommit in på den långa raka boulevarden jag just nu glömt namnet på blev mer svårkontaktad (läs lätt dvalaliknande tillstånd) vilket direkt sände en signal till gaspedalsfoten... Allt dock under mycket kontrollerade former, även om jag kanske inte skulle inte rekommendera tekniken i ett besvärligare trafikläge. M märkte dock ingenting av det, sa hon efteråt... ***)
För att bespara känsliga läsare alla detaljer kom vi in på förlossningen klockan 05.45 och 06.54 såg så vår fina dotter och Ellinors lillasyster dagens ljus! Så underbart tokigt det kan bli ibland! Nu mår vi alla bra och min älskade hustru fullständigt strålar av lycka och glädje och det syns inte ett spår av vad hon just gått igenom. Sa jag att jag älskar henne obeskrivligt mycket?
Som den minnesgode bloggläsaren drar sig till minnes har vi sedan i somras sagt till E att lillasyster kommer när det snöar, så att hon skulle förstå att det skulle ta ett tag.
När E vaknade idag berättade ju naturligtvis Elli för henne att mamma och pappa åkt till sjukhuset för att lillasyster skulle komma. Då sätter hon sig upp, helt klarvaken med uppspärrade ögon och utbrister "snöar det??" Ljuvliga unge!
Enligt Heather på skolan var hon på ett sprudlande gott humör hela dagen och pratade oavbrutet på svenska. Klart stolt och lycklig. Vi åkte direkt från skolan till sjukhuset för att hälsa på lillasyster och mamma. Det var en andäktig storasyster som klev in i rummet, med pappas hand i ett hårt grepp. Stort ögonblick i hennes liv! Också.
Och åh, så glad hon var. Kände lite försiktigt med fingret på lillasyster och sa sedan tyst efter en stund: "jag vill hålla henne". Och det är klart hon fick!
Nu sover E gott i sin säng, jag ska gå och lägga mig alldeles strax, M och lillasyster sover antagligen gott på sjukhuset. En inte alldeles vanlig dag.
*) Vissa i den internationella projektgruppen jag ledde, som för övrigt kom från det stora landet i väster, hade ingen förståelse för att jag valde att hoppa över telefonmötet för att jag hade fått barn samma dag. De svenska deltagarna försökte förklara. Jag lämnade för övrigt uppdraget ett par månader senare.
**) "i klart icke körbart skick" betyder väldigt väldigt berusad. Vilket i sig är anmärkningsvärt eftersom det verkligen inte är något vanligt för denne utomordentligt rekorderlige man.
***) Jag vill ju naturligtvis inte erkänna lagbrott. Men vissa korsningar var helt tomma och det var rött ljus åt alla håll. Det var tre körbanor och rakt fram. Ingen trafik. Hastighetsbegränsning 50. Magdalena höll på att tappa medvetandet bredvid mig och svarade inte på tilltal. V6-motor och 205 hästkrafter (ah, those were the days...). You do the math.
Här är några bilder till från den stora händelsen. Den störstaste lyckan i livet, eller vad Nalle Puh skulle säga.
Åh, vad jag älskar mina tjejer. Alla tre.
