Livet i omkörningsfilen

Här sitter jag. Och där väntar ni.

Som sagt, det är högsäsong nu. Idag har det varit full fart för Gunnar. Inte många sekunder över till reflektion och eftertanke (läs: göra ingenting).

Lämna tjejerna i skolan lite tidigare än vanligt för att hinna i tid till en övningsklient (joråsåatt...), sen direkt till kiropraktorn för det månatliga ryggknaket. Därefter raka spåret ut till Waterloo för att hämta hem förbeställd svensk julskinka från den ena av de två svenskaffärerna där ute.

Och på grund av att det hade snöat i Luxemburg i morse var lastbilen med vår skinka och en hel massa annan svensk mat försenad. Suck liksom. Så jag åkte då till den andra av butikerna som hade påfyllda lager och köpte det man behöver på ett julbord som utlandssvensk och som inte kan köpas i vanliga butiker här.

Drog också in som en virvelvind på MaxiToys och köpte julklappar åt A & E från farmor - fiffigt när jag ändå var i närheten. På vägen tillbaka till den första svenskaffären kom jag på att jag måste äta lunch. En Superbaconburgare på Quick, inga pommes frites till och bara vatten att dricka.

Hämta skinkan - okokt, suck... - i affären för lastbilen hade just kommit. I god ordning in till stan igen - pratandes i mobilen på vägen (handsfree, vad trodde du?)  för att lassa in maten i kyl och frys och så raka spåret till Klubben för ett PT-pass med Abdallah, endast fem minuter sen. Hej och hå.

När jag var färdigduschad och klar var klockan 14.30 och jag insåg att jag faktiskt hade en stund över innan det var dags att hämta girlsen 15.15. Sweet.

Hämta tjejerna, köra iväg till ett kalas för en av E's kompisar dit vi alla var bjudna. Ringde och kollade läget på en IT-relaterad fråga med viss akutstatus (adressetiketter...). Insåg att det var läge för utryckning, ursäktade mig från kalaset, kastade en längtansfylld blick på bordet med champagne, glühwein och allehanda tyska julläckerheter och åkte iväg igen efter att ha pussat på mina tjejer.

Fixade etiketterna på rekordtid (yes!!!), tillbaka ut till kalaset, hann precis i tid till kaka och glühwein och kunde umgås med trevliga mammor i en hel timme innan det var dags att åka hemåt.

Hem kom vi vid 19-tiden, samtidigt som Magdalena som hade köpt med sig mat hem (nice!). Nattning, gosning... Och nu sitter jag här. Men inte så länge till.

För i morgon börjar det om igen.

Vroom. Livet i omkörningsfilen.

Shopping i Frankrike

I lördags kände vi ett oerhört behov av att hjälpa Frankrike med sitt BNP. Ja, ni vet hur det kan kännas ibland. Klart vi måste hjälpa till. Eller så kände vi bara för att göra en utflykt.

Vad nu än den bakomliggande orsaken var så satte vi oss i bilen efter frukost och åkte till Roubaix som ligger ungefär 1 timme och 20 minuter med bil från Bryssel, cirka 15 minuter in i Frankrike. Där finns det inte bara en, utan faktiskt två så kallade Outlet Villages.

Ett djävulens påfund skulle väl vissa hävda, men det är faktiskt helt OK. Men visst, åker man till ett Outlet Village gör man det inte för att titta i skyltfönster så risken (möjligheten?) är ju rätt stor att man kommer hem med mer än vad som kanske var avsikten från början.

Nu ser jag ju här att när jag letar på nätet efter länken till stället att det inte är ett Outlet Village - det är ett så kallat Designer Outlet. Fint ska det vara. McArthurGlen hette det i alla fall.

Vi valde alltså att lägga vår kraft på enbart det ena stället - oklart om det andra stället verkligen också är ett Designer Outlet och vem vågar chansa, typ? - vilket fick det stora nöjet att ta hand om oss i runt 4-5 timmar, inklusive lunch.

Vårt val för dagen.

Nu ska jag inte räkna upp en massa varumärken, men vi kom icke helt otippat hem med ett gäng kassar, mestadels med saker till familjens fina flickor och lite övrigt till hushållet.

Och när vi kom hem blev det modeshow. Vardagsrummet blev en catwalk, där Ellinor och Agnes visade upp sina inköp.



Modellen Elllinor iklädd topp och kjol från Petit Bateau,
samt chica vinterstövlar från Geox.
Modellen önskar särskilt att vi noterar
lamporna på yttersidan av skaften.
De blinkar ner foten sätts ner i marken.

Ellinor börjar för övrigt bli mer och mer både kläd- och modemedveten. Min vän Irländaren och jag har konstaterat att när Ellinor och M1, Irländarens äldsta dotter tillika Best Friends med Ellinor, träffas så provar och byter de kläder med varandra, så till den milda grad att vi nu börjar tappa lite kollen på vems kläder som är vems i tjejernas respektive garderober.

Och lilla papsen då? Var det enda han fick ut av dagen att han fick rasta bilen i totalt nästan 3 timmar på motorväg, umgås med sina tre favorittjejer intensivt hela dagen, se samma favorittjejers gemensamma shoppinglycka samt äta en jättegod caesarsallad till lunch? Nej då.

Det hade naturligtvis räckt för mig som alla förstår. Men jag lyckades lägga vantarna på en sån här i ett obevakat ögonblick.

En Lacoste hoodie.
Svart, varm och gosig.
OBS. Det är inte jag på bilden - orkade inte gå ner och fota den.

Hänga på gym - pleasure and pain

Jag tror inte att jag har tagit upp det på bloggen tidigare, men jag tränar ju en del nu för tiden. Konditionsträning och funktionell styrketräning. Målet är att träna minst fyra gånger i veckan. Då tränar jag hårt. Allt är relativt - för mig är det hårt, kanske inte för dig.

Att röra på sig är viktigt av  många skäl. Och under hösten gör jag en satsning på att väga mindre och få mer muskler. Samtidigt. Må bättre. Bränna fett. Bygga muskler. Den första invägningen och inmätningen - här mäts det axlar, bröstkorg, midja på två ställen och höfter - efter 3 veckor tyder på att jag är på helt rätt väg.

Tro't eller ej, men jag tänker numera också på vad jag äter och dricker. Även om vissa av maträtterna och kakorna jag lagat och bakat senaste veckorna kanske inte tyder på det. Nej, det är absolut ingen diet. Det handlar om hur mycket man äter av både det nyttiga och det onyttiga. Och faktiskt också om när man äter det. Och öl har jag inte druckit på flera veckor.

Nu skulle detta inte bli varken en föreläsning eller en pinsamt självfokuserande skrytstund.

Vad jag egentligen ville visa var jag just idag har som mest träningsvärk, för idag slår det nog rekord. Igår tränade jag nämligen med min Personlige Tränare, Abdallah, för andra gången den här veckan. Det är ingen lek, men det är superkul. A är en extremt vältränad självförsvarsexpert, som på sin fritid bland annat tränar regelbundet med det belgiska judolandslaget. Alltså som i tränar med, inte tränar. Han är inte bara väldigt trevlig, utan han älskar också att träna folk som är motiverade - som vill nå resultat - och som vill tänja sig förbi vad som de själva trodde var möjligt under ett träningspass. Och det vill ju jag.

Nedanstående bild visar då - som en direkt följd av detta - var jag idag har som mest ont, i form av träningsvärk.

Just det. Precis överallt.
Illustration: julosstock, http://www.sxc.hu/

Visst, förra veckan stannade mina armar i 90 graders vinkel i två dagar när jag försökte räta ut dem, på grund av extrem träningsvärk i mina biceps. Men det var bara lokalt där. Det här känns... ja, överallt. Nästan. Men jag älskar det. Jag är väl knäpp.

Och nu börjar det dra ihop sig till förmiddagsfika. Kaffe och färsk frukt - inte helt fel, faktiskt.

Jag ser stjärnor

I fredags kväll var jag på Diamond League-galan här i Bryssel. Eller Belgacom Memorial Van Damme som den också kallas. I alla fall. Friidrottsgala, rätt och slätt.

Men parkeringen var gratis.

Jag var där med mina två svenska polare. Säger man polare när man är över 40? Eller låter man som typ Kenta som presenterar sina vänner vid Mariatorget?

Nå, det var jag, J och M. Vi får nöja oss så just nu, eftersom jag inte har kollat med dem att det är OK att ange deras riktiga namn. Och på raden nedanför oss satt ett par från Hudiksvall. Tänk vad världen är liten.

Folkligt, festligt, fullsatt.

Det tog oss ungefär 1,5 timme att ta oss till Stade Roi Baudouin (tidigare kallad Heyselstadion) på grund av trafiken. Hem tog det en kvart. Smaka på den.

Sedan blev vi ytterligare försenade in för att vår ingång - Tribune 2 - saknades. Vi hittade nr 4, frågade efter nummer 2 och fick svaret "ööhhh, runt hörnet...". Där fanns bara ingång nummer 1, så alltså fortsatte vi. Och fortsatte. Längs med hela arenan. Ingen ingång 2. Så frågade vi en vakt. "Nä, ni ska gå in ingång nummer 1" blev det uttråkade, ointresserade och lätt nedlåtande svaret. Så klart. Att jag inte fattade det.

Det var i alla händelser en kul kväll där stämningen var på topp inne i arenan. Usain Bolt - han är verkligen en Stjärna. Med stort S. Trots att han knappt syns där nere på arenan från läktarplats lyser det om honom. Rockstjärnestatus! Och som han springer!

Det känns som en sån där kväll man kommer att minnas länge. Kvällen när jag fick se Usain Bolt, Yohan Blake, Blanka Vlasic och de andra världsstjärnorna live in action. Just Blanka hade ju ingen lyckad afton och fick se sig slagen av bland andra den enda svenska idrottaren där, Ebba Jungmark.

Tiden tillät inte att vi åt innan vi anlände till arenan och både M och J uttryckte sina farhågor. Jag kunde dock lugna dem med att det skulle förvåna mig oerhört om det inte fanns massvis med ställen att köpa mat och dryck på runt och på arenan. Och det fanns det ju också.

På vår promenad tillbaka till bilen runt 22-tiden hann vi med att äta två gånger. Är man hungrig så är man.

Och det var ganska långt att gå.