Inte ett öga var torrt...

I tisdags (ja, för en vecka sedan) var vi på skolkonsert mitt på blanka förmiddagen, jag och Magdalena. Skolan har i år valt att dela upp framträdandena - och de spelande eleverna - på flera tillfällen i stället för att köra en enda lång supermegalång konsert. Bra beslut.

Agnes sjöng i grupp och spelade trumma och Ellinor spelade fiol så fint så fint.

När jag lyckats redigera ihop bildmaterialet lovar jag att ni kommer att få se - och kanske höra något - därifrån. Videoredigering kräver lång tid i ett långt flöde, tid som jag inte riktigt har just nu. Alltid är det något. Men så småningom ska det bli nåt av det.

Så idag när jag hämtade barnen kom inte Agnes ut som vanligt. Ellinor däremot kom ut från sin del av skolan och kunde berätta att Agnes skulle vara med även på den konsert som var idag, någon halvtimme senare. Eftersom hennes grupp skulle uppträda även idag, skulle ju naturligtvis även hon det.

Om detta visste jag ingenting, ingen hade berättat detta för mig. Och detta är jag säker på. Tro mig, är det något jag håller ordning på är det tjejernas åtaganden och aktiviteter i anslutning till skolan. Punkt.

Nå, jag är inte den som är den. Ellinor och jag bänkade oss för att titta på eftermiddagens skolkonsert. Fika ingick. Jag lyckades av misstag - faktiskt - plocka på mig ett bakverk som var någon slags kombo av wienerbröd med extra gojs, pain au chocolat och petit choux - säkert ungefär en miljon kalorier i. För säkerhets skull var den chokladöverdragen.

Agnes grupp var en av de första som uppträdde. Och jösses. Det var så oändligt fint och även om förra veckans uppträdanden också var fina var detta fantastiskt.

De tyska mammorna Si och St (vars barn inte uppträdde i det här numret) vände sig om mot mig med tårfyllda ögon, den ukrainske fd elitgymnasten P som filmade åt mig började darra på handen och var tvungen att harkla sig, jag själv fick tårar i ögonen (förvånad någon?), Ellinor tappade hakan och tiden stod bara still.

Dessa små söta och stolta fast lite blyga sexåringar som med sina spröda små röster sjöng så starkt och modigt i mikrofoner och trummade i takt till Yves (läraren) gitarr.

Det var som om en röd och fluffig silkeshandske stoppad med kärlek kramade om mitt hjärta så hårt fast ändå mjukt så att mina ögon tårades.

Jag har aldrig känt sådan otroligt stark kärlek till båda mina barn som precis just där, just då. Och då vet ni ju alla hur mycket jag älskar dem i vardagslag.

En stund jag alltid alltid alltid kommer att minnas. Alltid.

Sedan åkte vi hem och åt korv med bröd och googlade upp stället där Magdalena är på tigersafari idag.

Vår Agnes. Bilden tagen förra veckan.

En oerhört stolt storasyster vid dagens konsert.
Sen dog min iPhone.

Det börjar i alla fall på samma bokstav

Förra veckan pratade Agnes om att hon skulle ha maracas med sig till skolan.

Maracas, sa vi. Med frågetecken efter. Mmm, det sa fröken. Jag måste det! Sa hon.

Men ni har massor med musikinstrument i skolan, älskling. Även maracas. Varför ska vi ta med våra hemifrån? Är du säker? Sa vi.

Och jodå, hon var bergbomb. Det skulle vara maracas. Som skulle med till skolan. Så i torsdags - när jag för övrigt var i Malmö, vilket i sig inte har något med detta att göra - fick hon ta med sig det till skolan. Och hon var så glad.

När Magdalena hämtade Agnes efter jobb och skola - ja, jag var ju i Malmö, remember? - förklarade en glad fröken att det Agnes skulle haft med sig var inte maracas. Det var magazines till ett project de ska börja jobba med.

Ooopsie.


Maracas. Inte tidningar.



Dagen F - som i födelsedag

The Wild One's födelsedag började som sig bör med sång och presenter på sängen. Till sin egen förvåning sov hon som en stock när övriga familjen påbörjade sin skönsång. Eller ja, sin sång.

Först när vi var inne på andra sången rörde hon på sig, satte sig upp, såg sig yrvaket omkring och utbrast "Det är min födelsedag!" Och ja, just då var hon helt utan tvivel den sötaste femåringen i precis hela världen. 



Sötast.

 Efter frukost och påklädning var det dags att lägga på frostingen (eller kanske heter det glasyr på svenska?) på de muffins Agnes och Magdalena bakade i lördags. Vi valde färdiggjord. De belgiska butikerna hade inte mycket att erbjuda, men man har ju fått lite inblick i olika kulturer under åren här, så i lördags åkte jag och Agnes till den engelska affären Stonemanor för att införskaffa detta.

Där minsann fanns det grejer. Agnes och jag kunde inte riktigt välja, så vi kom hem med ett gott urval av vad de hade att erbjuda. Med lite hushållning och planering tror jag att det räcker fram till 2014, faktiskt. Det var i alla fall något sådant kära hustrun mumlade när hon såg kassen.

Chocolate frosting med rosa duttar på.

29 stycken muffins fick sedan åka med oss till skolan och Agnes klasskompisar. Är det födelsedag så är det. Man kan förresten fråga sig varför det inte var 30 stycken. Jag vet ärligt talat inte, men jag är faktiskt helt oskyldig. Och det är sant.

För naturligtvis skulle Agnes firas även i skolan! Hon var mycket nöjd med sin skoldag när jag hämtade henne.



När man fyller år i Agnes klass får man
gå runt så många varv som man fyller.
Just nu är det oklart i mitt huvud om
det kallas jord-, mån- eller solvarv.
men jag tror solvarv är det rätta.
Kanske någon astronomiskt kunnig
person kan upplysa mig?



Agnes blåser ut de fem ljusen.

Charlotte & Caroline, Agnes fröknar, är så snälla, bra och trevliga så jag dristade mig till att fråga om de kunde fota lite med min kamera. Självklart. Därav bilderna ovan.

Efter skolan åkte vi hem och bara hade det mysigt resten av eftermiddagen. Jag hade lovat Agnes att hon skulle få äta precis vad hon vill till middag. Så vad är hennes bästa maträtt? Köttbullar och makaroner. Så då fick hon det, naturligtvis.

Vi andra åt för övrigt min egen variant på Korv Stroganoff, med korven som blev över från kalaset i söndags.



En härlig dag i födelsedagsfirandets tecken. Det var speciellt roligt, eftersom det känns som att det här var första året som Agnes "på riktigt" förstod innebörden av att fylla år.

Och hon somnade lycklig även denna kväll. Vår lilla gullunge.

Vår stora gullunge hade - vilken jag också naturligtvis också måste nämna här - utan vår vetskap gjort en egen saga till Agnes i present, med både text och teckningar. 24 sidor lång. Vår stora lilla gullunge.

Fåfängans fyrverkeri

För en tid sedan åkte Ellinors två kompisar - här av uppenbara skäl icke namngivna ens med korrekta initialer, men låt oss kalla dem X1 och X2 - i vår bil.

De satt och tisslade och tasslade i baksätet. Så säger X1: "Gunnar, X2's mom thinks you're cute!" varvid baksätespassagerarna startar fnitterkör.

Jag svarar att "Jasså, gör hon det?" Fast på engelska. X2 följer då upp med ett "Yes, she does! I heard her say that to X1's mom!!!!" Fnitterkör.

Små grytor har också öron.

Vilket vi som föräldrar har en tendens att glömma bort allt som oftast.

En del har "det".
Vi andra får jobba på gymet.
Nej, det är inte jag på bilden.
(foto: http://www.sxc.hu/profile/marshel )

Jag har för övrigt inte tagit upp detta med X2's mamma. Inte med X1's heller för den delen. Men det är rätt roligt att tänka på när jag träffar henne utanför skolan.

Däremot har jag berättat det för Magdalena (doh! vad trodde du?). Vad min älskade hustru tyckte om detta? "Jaja, det blir nog bra med det också. Jag vet ju var jag har dig." Och så en liten puss.

Så sant.

Bara en sak till om mat

Ett av de bästa beröm man kan få när man lagar mat är ju när barnen äter upp och i förekommande fall ber om mer.

Men det finns ett läge till. Som när jag i måndags kväll gjorde världens kanske enklaste pastasås på toklätt matlagningsgrädde, lite créme fraiche, skinka och krossade tomater och serverade med röd tomat- och morotspenne.

Efter maten sa Elllinor så här: "Kan jag få det här i min lunchbox i morgon, snälla?" Då vet man.

Exempel på lunchlåda. Inte från vår familj.

(Primary-barnen har med sig sin egen lunch till skolan, nämligen. Det kan vara mackor, kokt ägg, några tomater och en smoothie. Eller så kan det kan vara varm mat som värms i micron på skolan. Det funkar bra, det kändes lite bökigt i början, men nu har vi lärt oss. Choklad, godis, chips och söta drycker är bannlyst. Det har ju ända aldrig varit aktuellt i vårt fall, men andra barn har fått tillsägelser hemskickade till föräldrarna.)

Inget ont som inte har något gott med sig

Ellinor fick stanna hemma från skolan idag måndag. Hon har haft migränhuvudvärk både lördag och söndag morgon och som lök på laxen kom ytterligare en episod tidigt i morse.

Hon har inte migrän särskilt ofta - kanske 1-2 gånger om året - så dessa tre på rad är lite förvånande. Vi håller tummarna för att det är över för den här gången och att det dröjer jättelänge till nästa gång. Ja, nästa gång behöver inte komma alls, faktiskt. Det enda bra med barnmigrän, som det kallas, är att det kan växa bort.

Hon repar sig dock snabbt när huvudvärken har "peakat", men blir väldigt väldigt trött. Så hon fick vara hemma idag för att sova och bara ta det lugnt.

Vår söta och fina Ellinor tar det lugnt
och äter nektarin i soffan.

Inget ont som inte har något gott med sig. Av någon outgrundlig anledning får jag ofta mer gjort när något av barnen - framför allt Ellinor - är hemma. Så medan Ellinor låg och sov i TV-soffan satt jag i köket med datorn och fick en massa saker skrivna, uppstyrda och avklarade.

Efter lunch gick vi en mysig promenad genom parken, hon gungade lite och så kompletteringshandlade vi på Delhaize. Sen gick vi hem och bakade chokladsnittar. Som vi inte ätit upp.

Chokladsnittar.
Inte lika fina som min mammas, men
det här var faktiskt första gången.
Smaken var det inget fel på.

Mina små juveler till barn

Igår när vi åt lunch (grundregeln är onsdagar = kort dag = lunch hemma), jag och tjejerna, så satt vi och småpratade om skolan. Lite sådär allmänt om vad de gjort under förmiddagen och lite om klasskompisarna.

Jag frågar då Agnes om hennes kompis Jewell är tillbaka efter sommaren än.

- Nä, pappa. Inte [dju-äll]! Hon heter [dju-äll] (uttalar det precis likadant som jag)
- [Dju-äll].
- Nej pappa (med eftertryck)! Säg efter mig: [Dj]
- [Dj]
- [U]
- [U]
- [Äll]
- [Äll]
- Braaa pappa! Och så... [Dj-u-äll] (extra långsamt och övertydligt så att korkpappa ska fatta)
- [Dju-äll]?

Innan Agnes hinner kommentera suckar Ellinor, som suttit tyst hela tiden, och säger uppgivet.

- Ojojoj, pappa, du kan verkligen inte uttala de andra barnens namn...

Jag älskar er också, barn.

[Dj-u-äll]



Jag ska lära mig göra en ubåt

Ellinor, 8, går ju som du kanske minns i en tvåspråkig skola. Det innebär att hon har två inlärningsspråk - engelska och franska - parallellt. Detta kan stundtals skapa en del rolig förvirring i hushållet.

Förra veckan kom hon hem och deklarerade att hon hade fått läxa (vilket i sig fortfarande är både roligt och kul och ett säkert tecken på att man är En Stor Tjej). Hon ska läsa Shakespeares Trettondagsafton tre gånger på två veckor. Fast på engelska och då heter den Twelfth Night. Boken hon ska läsa är anpassad till barn, men visst är det ganska häftigt? Skrev han utan minsta försök att dölja sin stolthet över sin dotter.

Nå i alla fall. Hon berättade också att hennes lärare senare ska visa hur man gör en submarine. Ehh..., sa jag undrande. "Ja alltså, inte en ubåt utan en submarine. Det heter så." fortsatte hon. Mm-hmm, sa jag, medan jag funderade lite.

Först efter en sisådär 20 minuter kom jag på vad läraren hade sagt. Inte submarine. Utan.... summary!

Såklart.



Pappa, kan du fixa en trailer?
Jag måste få hem min sammanfattning.

Skolstart

Ja, så var sommaren över och skolan har startat igen. Igår, för att vara exakt.

Tjejerna liksom låtsades inte tycka det skulle bli roligt dagarna innan, men när det väl var showtime var det allt ganska så jättekul. Du hittar några foton nedan.

När jag hämtade tjejerna igår eftermiddag kom båda utspringandes från varsin dörr på skolan, glada och pigga. Jag frågade Ellinor hur första skoldagen hade varit: "JÄTTEBRA!"

Härliga tider!

Iiiiii....

"Se söta ut nu, flickor!"

"Bara ett kort till utanför skolan."

Skolstart

Hur gick lämningen idag första dagen?

Agnes vaknade 06.20 och var spruttelpigg. Lite SVT Play och Bolibompa i mitten av vår säng via iPhone sysselsatte henne ett tag - tänk vilken bra investering det var, iPhonen.

Ellinor var väldigt pirrig i magen, sa hon. Och det är ju inte så konstigt. Båda tjejerna var väldigt glada och positiva och det var full fart framåt hela morgonen. Tider skola komma när saker och ting inte går riktigt så smidigt på morgnarna... Men det tar vi då.

Först lämnade vi av Agnes hos Charlotte & Caroline. Caroline öppnade dörren med ett leende, Agnes tog min hand och gick in, stannade, släppte min hand, sa hej då pappa och kramade mig. Sen gick hon fem steg in, vände och tittade på mig, skrattade och sprang tillbaka för att ta tag i min nacke, dra mig till sig och smällpussa mig på kinden. Hej då pappa! Och så gick hon frejdigt rakt in. Klart!

Sedan var det Ellinors tur. Hon var något mer behärskad, men hälsade vänligt och uppmärksamt på Laurence som stod i hallen och väntade. Efter att ha väntat in kompisen Amy gick hon sedan koncentrerat upp för trappan till klassrummet, något tyngd av stundens allvar. Klart!

Sen gick jag ut till bilen och satt där någon minut och funderade på vilka duktiga tjejer vi har - och konstaterade att jag nog längtar efter dem redan. Jag har ju tillbringat väldigt mycket tid med dem sista två månaderna. Vilken tur då att det är onsdag idag - det betyder kort dag och hämtning redan 12.30.

Redo för skolan!