Jag älskar doften av sommardäck på morgonen

Jag är inte helt säker på det, och det är knappt jag vågar skriva det. Men jag tror att våren ligger och lurar någonstans runt hörnet.

Förhoppningsvis har jag inte jinxat vårens ankomst nu. Förlåt i så fall.

Med våren kommer också ordet sommardäck upp på radarn i trevlig bemärkelse. Inte som i januari som i "tusan också, nu har det snöat i natt och jag som har sommardäck på bilen". En gissningsvis inte helt ovanlig kommentar här i Belgien då det inte är direkt jättevanligt att rulla omkring på vinterdäck.

Nej, mer som i "YES, nu är våren här på riktigt, fort på med sommardäcken och de snygga fälgarna!"

Om det inte hade varit för en sak. Vi använder samma fälgar sommar som vinter. Kränga av, kränga på.

Men just den här våren blir det annorlunda. Nu ska det investeras i nya fälgar till sommardäcken så att vi får två kompletta uppsättningar hjul.

Här skulle man nu kunna vidareutveckla det här inlägget med att spinna iväg i en principdiskussion kring begreppen däck, fälg och hjul. Men det ska vi inte göra. Försök fokusera lite, OK?

Vad tror du om de här fälgarna, lite så där förutsättningslöst?

Visst ser de snabba ut?

Återtåget

Rubriken avser alltså vår hemresa från Sverige.

Alltså inte Leksands återtåg till Elitserien i ishockey, som påminner lite om Polisskolan-filmerna. Det har gjorts alldeles för många av dem och ingen har varit riktigt lyckad.

Inget ont om Leksand, de borde spela i Elitserien. Tycker jag.

Men ändå. Nu handlar det om vår hemresa till Bryssel, ju.

Vi steg upp i gryningen i lördags morse, för ovanlighetens skull var det jag som var först uppe. När det ska långköras har jag mina särskilda morgonritualer som består av en dusch, en ordentlig frukost och kaffe. Oavsett hur tidigt vi ska starta resan. Så är det.

Så, klockan 06.55 svängde vi ut från trottoarkanten i Malmö och styrde kosan söderut. Öresundsbron, Danmark, Rödby-Puttgarden med 45 minuter färja, sedan ner genom Tyskland, lite Holland och så in i Belgien.

Barnen är helt fantastiska i bilen. De lyssnar på musik, ritar, läser, leker tillsammans, sitter och tittar ut på det förbisusande landskapet eller sover. Agnes sov flera timmar. Och nej, vi har faktiskt ingen DVD-spelare i bilen, som så många andra har på långresor. Vi tycker helt enkelt inte att det behövs. I bilen har våra tjejer närmast oändliga mängder tålamod, det som de i vanliga fall oftast har underskott av.

Men bara på långresor, till och från skolan - en resa som tar 5-15 minuter beroende på klockslag - kan de bli helt rastlösa och irriterade närmast imponerande snabbt.

Magdalena skötte sig också bra hela vägen och hade också hon ett oändligt tålamod både med "besvärliga trafiksituationer" (hon har en issue med köer kan man säga), barnen och sin make. Fast maken fick inte köpa en temugg i Tyskland på vilken det stod Hausmeister. Men det var väl OK.

Själv trivdes jag som vanligt alldels utmärkt bakom ratten, även om jag kände mig ovanligt mörbultad i kroppen när vi hade tre timmar kvar att köra. Men med ett kort raststopp för glass till barnen (ja, bara barnen) och lite gymnastiska rörelser så var det bara att köra på igen.

Glass är gott. Väldigt gott.

Timmarna och bilen rullade på genom Europa och vi var i princip helt befriade från incidenter och tillbud. Förutom allra sista sträckan från belgiska gränsen hem till vår gata, då vi fick dra efter andan ett par gånger.

Jag vill inte på något sätt vara varken generaliserande, fördömande eller ha förutfattade meningar. Men det är ett obestridligt faktum att före 1967 behövde belgarna ingen utbildning för att få sitt körkort. Det räckte med att beställa ett och så kunde man hämta ut det på kommunkontoret eller om det möjligen var på posten.

Så är det förvisso inte nu. Men man kan ändå stillsamt undra hur körkortsutbildningen bedrivs idag i det här landet. Eller om den bedrivs. Ibland undrar jag. Typ varje dag.

Vi parkerade utanför vår dörr exakt 19.25. Det tog oss alltså på minuten 12,5 timmar att komma hem. Det är en mycket bra tid det, givet att vi hade kidsen med oss och att det alltid - alltid - är kö någonstans på Autobahn.

Så vi körde alltså totalt nästan 250 mil på påsksemestern med en
snittförbrukning på 0,65 liter/mil och en snitthastighet på 86 km/h.
Och som du förstår själv är det ju bara på skoj som
den automatiska farthållaren är inställd på 152 km/h.

Och trots att ingen av oss hade någon lust att lämna varken Malmö, Österlen, Sverige eller mormor/svärmor så var det skönt att komma hem igen. Det funkar ju så.

Technopolis på en tisdag

Idag åkte vi till Technopolis, som alla som följt den här bloggen genom åren vet är ett flamländskt science center beläget i Mechelen, mellan Bryssel och Antwerpen.

Det var jag och tjejerna, plus kompisarna Anna och Ellen med tillhörande au pair.

Som vanligt när vi är där blev det en dag fylld med aktiviteter, en outsinlig utforskarlusta och en obändig vilja att se och testa precis allt. Och lite till. Som det ska vara.

The Wild One som vi kallar
henne lite sådär till vardags.

Inte helt oväntat var vi inte de enda som hade kommit på idén att åka dit idag, så det kändes som en bra tidsinvestering att vara där redan vid 10.30, innan de stora massorna anlände. 

Faktum är att vi hade varit där ännu tidigare om jag av någon outgrundlig anledning inte missat att svänga av mot Antwerpen. Vilket jag alltså gjorde. Missade alltså. Med resultat att vi helt otippat var på väg mot Liége. Det tog en stund att hamna på rätt håll igen. Man vänder liksom inte hur som helst på en sexfilig motorväg kan man säga.

Och när man väl vänt på ett korrekt sätt (köra av på avfart och så på igen åt andra hållet) hamnar man delvis i infartsköerna till Bryssel. Så det kan bli. Man undrar lite varför det bidde så. Det var liksom inte första gången jag körde just där... Typ minst en gång i veckan bara.

The Brave One. Kan ge ett något reserverat och tillbakadraget
intryck, men är egentligen mycket modig och extremt målmedveten
 när hon bestämt sig för att genomföra något.

Till Ellinors stora och oförställda glädje hade hon nu äntligen preciiis blivit tillräckligt lång för att cykla i luften. Eh... va? Hur tänker jag nu? Jo, så här:

Ja, sen ägnade vi oss, mest barnen, åt att blåsa jättebubblor, testa spikmattor, lägga jättepussel, bygga en bro, gå på månen, tävlingscykling, bilkörning, kapplöpning mot hund, fluga och andra djur, trycka egna pengar, göra pizza, bygga på byggarbetsplats, jobba i mataffär, köra ambulans, borsta jättetänder, byta däck och köra tåg. Bland annat.

Värsta bubblan liksom.

Ja, vi åt lunch också men det får väl kanske räknas som ganska alldagligt i sammanhanget. De större barnen och jag besökte också den tillfälliga utställningen som för närvarande handlar om sex och samlevnad.

Det gick utan problem och jag kunde på ett lättsamt sätt berätta lite om vad som händer i puberteten och sådana saker. Samt basversionen av hur barn blir till. Det var en mycket bra miljö att göra det i, det blev väldigt avslappnat och naturligt och inte alls sådär krystat som jag inbillar mig att det kan bli hemma vid matbordet.

Men det är märkligt hur en del föräldrar ser väldigt generade ut där inne. Väldigt mycket mer generade än de mest fnittrande barnen faktiskt. Jag fattar inte riktigt det, om jag ska vara ärlig. Hemma vid köksbordet OK, men kom igen liksom. Det blir inte bättre läge än så här.

Direkt när vi kom hem - jag hade inte hunnit få av mig mina skor än - stack tjejerna ut i köket och satte sig att måla påskpyssel. "Snälla, kan vi inte fika?" sa jag. "Nejnej, DU kan fika - vi tar nåt sen" blev svaret.

Och nu sitter de ihopkurade, tätt tätt ihop, i soffan med lite melliskex och tittar på Lotta på Bråkmakargatan på DVD.

En riktigt skön påsklovstisdag!

Och i kväll ska jag gå och träna på gymet. Nice.

Livet är skört eller Vikten av split vision

Häromdagen (är det verkligen ett ord?) när jag skulle köra genom en korsning så såg jag en mamma med två barn på andra sidan gatan. Barnen var små men desto mer bångstyriga, och en av dem satt dessutom på en liten cykel med stödhjul. De var skymda bakom en bil, och... äsch, vänta.

Jag ritar upp en bild. Här:

• A (svart): En annan bil.
• B (orange): Jag.
• C: Mamma med två barn

Mamman var på väg att gå över gatan med barnen och var skymd bakom de parkerade bilarna. Barnen slet och drog för att komma loss från mamma och hon fick verkligen kämpa för att hålla i dem. Hade de slitit sig hade de kommit som utskjutna ur en kanon rakt ut i gatan, speciellt lillkillen på cykeln.

Samtidigt kom bilen A från höger. Högerregeln i Belgien är absolut stenhård, så den hade företräde gentemot mig (som alltså skulle rakt fram i korsningen) som i bilden ovan alltså är B (orange).

Jag ser att A inte ser mamman/barnen alls eftersom han (förhoppningsvis) inte skulle hålla den hastighet han håller om så varit fallet, han kollar på mig plus att de ju faktiskt är skymda bakom de parkerade bilarna. Och det känns som att när som helst kan något av barnen slita sig.

Utan att tänka rullar jag då rakt ut i korsningen, långsamt, och stannar mitt i. A måste då naturligtvis bromsa - ingen tvärnit eller så, men i alla fall bromsa in - och stanna för att inte köra in i ett ton av franskbyggd plåt i form av min bil.

Föraren av A viftar och blir lite upprörd. Jag håller upp min öppna handflata och pekar sedan mot trottoarkanten, där mamman fortfarande fajtas med sina trilskande barn. "Sorry kompis, men kolla där..."

Så ser jag att han vrider på huvudet, ser den lilla familjen och blir uppriktigt förvånad, vänder sig tillbaka mot mig, nickar och håller upp sin handflata mot mig. "OK, kompis, jag hajar. Det är lugnt. Tack."

Vi utbyter leenden och kör sedan vidare.

Och mamman med barnen märkte överhuvudtaget ingenting.

Det här skriver jag inte för att säga att oj vilken bra bilförare jag är (om nu det här skulle vara ett bevis för det, vilket jag inte är helt säker på). Det var nog mest en tillfällighet att jag tänkte på det den här gången - och att jag reagerade instinktivt. Och att den andra föraren också reagerade.

Det var heller ingen risk att han skulle köra in i mig, allting gick väldigt lugnt och stilla till egentligen. Jag rullade ut i korsningen, han bromsade in, inga barn rusade ut.

Jag skriver för att det stod så klart för mig efteråt.

Nästa gång kanske det är jag som är föraren av A. Eller en pappa med två kinkiga döttrar som ska gå över gatan.

Livet är skört.

Ha en bra dag.

Tunnelseende

Inte för att jag är särskilt klaustrofobiskt lagd.

Men bilkö i tunnel känns... lite jobbigt.

Jag kan till exempel nämna lika många platser jag hellre vill vara på som det finns bilar i tunneln.

Man bör nog också undvika att tänka saker som "undrar om det är normalt att det luktar så mycket avgaser", "oj vad tunnelfläktarna jobbar, bara de inte blir överhettade" och "hur kommer Räddningstjänsten fram om det händer något?"

Jag väljer att fokusera på ljuset i slutet av tunneln. Det känns bättre så.

Vardagsmagi

När man har en familjemedlem - vi kan kalla henne Spindelflickan - som tycker att det verkar som en bra idé att rita på bilen med hjälp av småsten. Inte en gång. Utan två gånger inom loppet av två veckor.

När Spindelflickan också tycker att det verkar vara en bra idé att slänga upp dörren utan att se sig för. Så att dörren "pussas med" en kantig lyktstolpskonstruktion och får två små små bucklor som minne.

Spindelflickan.
Lite extra maskerad för säkerhets skull.

När man har medtrafikanter som inte tycker det är så noga med andra människors ägodelar, bara man själv kommer kommer fram/i/ur.

När man själv tror att bilen visst får plats mellan den parkerade lastbilen och det hårda betongväggshörnet. Och det visar sig att den bara nästan fick plats.

Då är den här faktiskt ganska bra att ha:

Skrapborttagare.
Lite vardagsmagi.
Tyvärr hjälper den inte mot bucklor.

Kära medtrafikant...

Kära medtrafikant.

Mina barn är 8 och snart 5 år gamla. De har båda två lärt sig att se sig för innan de öppnar sina respektive bildörrar. Den minsta lärde sig det den hårda vägen bara förra veckan. Hon öppnade dörren utan att kolla och vips så satt där två minibucklor på höger bakdörr eftersom dörren träffade en väldigt hård lyktstolpe.

Är det för mycket begärt att du som - i alla fall gissningsvis - innehar körkort då kollar lite innan du s-l-ä-n-g-e-r upp din förardörr? I synnerhet om du faktiskt ska kliva ur din bil på en väldigt trafikerad och trång gata?

Du hade tur, det ska du ha klart för dig. Varför då? Jo, för att jag inte körde så fort. Jag hann tvärnita så det stod härliga till. "Hastigheten ska städsamt anpassas till varje rådande..." etc etc som min pappa - polisen - alltid predikade. Det betyder att man ska anpassa farten efter rådande trafiksituation så att man hinner reagera om något händer. Vilket jag lyckligtvis gjorde i alla fall den här gången. Så det är bara mig - och möjligtvis min pappa - du ska tacka för att du inte har en bil utan förardörr just nu.

Men. Du ska också vara tacksam för att det var jag som kom där och inte tjejen på cykel jag passerade några sekunder tidigare. Då hade både hennes dag och din dag tagit en väldigt tråkig vändning.

Och knytnävskänslan som träffade mig i magen när jag blev både rädd och överraskad är ingenting mot vad tjejen på hojen skulle ha upplevt om det hade varit hon som kommit där, så ja - hellre min bil och min rädsla än hennes olycka. Jag överlever. Hon hade kanske inte gjort det.

Alla gör vi våra misstag. Inte minst jag själv. Men ändå.

Pucko.

Inte denna bil.
Jag vet faktiskt inte vad det var för färg - så rädd blev jag.
Men den var inte svart.

En helt vanlig trafikmorgon i Bryssel?

Morgonens lilla pulshöjare bestod av en Desperate Housewives-kvinna som sammanbitet - med barn i bilen - körde sisådär en 100 meter mot trafiken med sin SUV. De sista metrarna genom en så kallad dold kurva, genom vilken - tada - jag kom från andra hållet på väg till skolan med Ellinor och Agnes i baksätet.

Högst sannolikt skulle hon lämna av sitt barn i en till vår skola angränsande jääääättestor dito, hittade ingen parkeringsplats och var supersen till sitt Pilatespass, sin pedikyr eller något annat för henne livsviktig sak. Så då tyckte hon det var en jättebra idé att köra mot trafiken. Genom en dold kurva.

Ååååkej, den här skylten betyder alltså att det är
förbjuden infart. Det är enkelriktat från andra hållet. Den
betyder alltså INTE  "förbjuden infart såvida du inte
har jättebråttom".

Vi stod där med någon meter mellan våra bilar, en kvinnlig fotgängare på trotttoaren ylade - hon stod i ytterkurvan och hade sannolikt sett vartåt det barkade, jag tutade, bilen bakom min tutade än mer ilsket än vad jag gjorde.

Desperate Housewives-kvinnan, vad gjorde hon? Tittade stelt rakt fram bakom sina överdoserade Gucci-solglasögon. Svängde sedan in - med ungefär 1 cm marginal till min bil - och parkerade på den lediga parkeringsruta som var precis parallellt med där jag stod.

Tanten på gatan - som nog var den som var mest upprörd - lutade sig in mot sidorutan och ylade. Jag tutade igen för att få någon som helst form av uppmärksamhet. Ingen reaktion. Sedan rullade jag vidare (nej, inga oförskämda fingrar i luften - och det är sant). I backspegeln såg jag hur föraren bakom mig också stannade bredvid hennes bil och tutade och viftade.

Undrar hur nöjd hon var? Undrar vilken puls hon hade?

Och JA, jag förstår att hon var stressad och lätt desperat. Men NEJ, det är ingen ursäkt. Tänk om vi inte hunnit stanna? Tänk om det hade varit Ellinors klasskompis I's pappa som kommit genom kurvan på sin cykel med I i barnsitsen i stället för vår bil? Hade han kunnat stanna i tid? Hade hon sett cykeln i tid?

Jag är verkligen inte Guds bästa barn - jag gör också misstag och dumma saker inte bara i trafiken, men det finns ju gränser.

Jag borde ha följt min barndomsdröm och blivit polis.

Bilfri söndag i Bryssel - ja tack!

Ja, så har ett år till passerat. För ganska exakt ett år sedan beskrev jag hur upplevde 2010 års bilfria söndag. Och efter att ha läst den texten själv så här ett år senare måste jag ju säga att det gick ungefär likadant till 2011.

Don't try this at home, kids.
Avenue Brand Whitlock. Normalt sett är denna gata
- där det är 70 - fylld med bilar som kör alldeles för fort.

Möjligen var vi inte lika sociala som förra året, men den underbara och härliga känslan av en tyst stad utan bilar var densamma.

Även i år cyklade vi i den normalt sett så fruktade Montgomeryrondellen. Rondellen som är så stor och så fylld av bilar som kör alldeles för aggressivt att många bilförare väljer omvägar för att slippa köra där.

Envisa rykten säger att jag har krockat i den rondellen för något år sedan. Jag säger inte att det inte är sant. Men krocka låter så dramatiskt och våldsamt. Säg... sammanstötning då. Förvisso flyttades bilen en halvmeter i sidled av sammanstötningen. Men man måste komma ihåg att spårvagnar är stora och tunga saker. Inte en skråma på spårvagnen och en litet skrapsår på bilens högerflygel (vilket lagades mycket snyggt av Ditec i Simrishamn några månader senare) blev den blygsamma efterräkningen. Samt en ganska kraftigt höjd puls hos undertecknad.

Så här beskrev jag den förra året:



"Mäktigt att se alla cyklar i den rondellen. För den som inte upplevt den kan jag säga att den är grym att komma in i och inte heller helt lätt att komma ut ur. Med bil alltså.

Med bil är det lite av djungelns lag som gäller. Efter ett tag inser man att bästa sättet att komma in i den är att hålla hög fart och framför allt att helst inte stanna helt när man ska lämna företräde. Då kan man bli stående en stund.

När man sedan ska ut ur rondellen gäller det att ha lite cahonas, kolla noga i yttre backspegeln och ta för sig. Having said that, så farligt är det kanske inte men man håller med fördel koncentrationen på topp där. (Så mamma och svärmor, blev ni aningens lugnare nu?)

I alla fall. Det var en grymt kul känsla att cykla genom sagda rondell tillsammans med ett oräkneligt antal andra cyklister i alla åldrar. De enda som störde glädjen var de där idiotgängen med Riktigt Seriösa Cyklister.

Du vet, halvfeta snubbar i alldeles för tajta cykeltävlingskläder som tror de är den perfekta blandningen av Lance Armstrong och Eddy Merckx och som m-å-s-t-e färdas i klunga om 50 hojar. I minst 50 km/h. Annars trillar de antagligen av. Strunt samma om det är massvis med fyraåringar som nyss lärt sig cykla någon meter ifrån dem. Och trafikregler, bah. De är ju Riktigt Seriösa Pojkar."

Det är långt ifrån alla som har hjulat i Montgomeryrondellens mitt.
Alla andra dagar på året är det förenat med livsfara
att ens tänka tanken på att försöka ta sig dit...

Och det stämmer fortfarande. De där cykelfjantarna i tajta trikåer var där i år också. Och inte heller i år klarade de av att sakta in och uppträda vänligt, snällt och gemytligt som alla vi andra gjorde. Nej nej. De skulle väl slå något rekord eller så. Nå, de var på stort avstånd från oss och väl var väl det.

Man undrar förresten lite hur kaxiga de skulle vara om de kom åkandes på samma sätt i samma klunga i samma übertajta trikåer och fåniga flugsolglasögen en helt vanlig måndagsmorgon? När de skulle få fajtas med hårda bilar, bussar och lastbilar i stället för mjuka normalcyklister och ännu mjukare och oförutsägbara vinglande barn på cykel? Och spårvagnar. Don't mess with spårvagnar, jag säger bara det.

Jätten Glufs-Glufs fick tyvärr inte
riktigt plats i den här lilla lilla rutan.

Nu tappade jag visst tråden. Jo. Sammanfattningsvis ville jag bara säga att jag tycker den bilfria söndagen inträffar alldeles för sällan.

Jag föreslår en bilfri söndag en gång i månaden under sommarhalvåret. Vilka är med mig?

Jag ser stjärnor

I fredags kväll var jag på Diamond League-galan här i Bryssel. Eller Belgacom Memorial Van Damme som den också kallas. I alla fall. Friidrottsgala, rätt och slätt.

Men parkeringen var gratis.

Jag var där med mina två svenska polare. Säger man polare när man är över 40? Eller låter man som typ Kenta som presenterar sina vänner vid Mariatorget?

Nå, det var jag, J och M. Vi får nöja oss så just nu, eftersom jag inte har kollat med dem att det är OK att ange deras riktiga namn. Och på raden nedanför oss satt ett par från Hudiksvall. Tänk vad världen är liten.

Folkligt, festligt, fullsatt.

Det tog oss ungefär 1,5 timme att ta oss till Stade Roi Baudouin (tidigare kallad Heyselstadion) på grund av trafiken. Hem tog det en kvart. Smaka på den.

Sedan blev vi ytterligare försenade in för att vår ingång - Tribune 2 - saknades. Vi hittade nr 4, frågade efter nummer 2 och fick svaret "ööhhh, runt hörnet...". Där fanns bara ingång nummer 1, så alltså fortsatte vi. Och fortsatte. Längs med hela arenan. Ingen ingång 2. Så frågade vi en vakt. "Nä, ni ska gå in ingång nummer 1" blev det uttråkade, ointresserade och lätt nedlåtande svaret. Så klart. Att jag inte fattade det.

Det var i alla händelser en kul kväll där stämningen var på topp inne i arenan. Usain Bolt - han är verkligen en Stjärna. Med stort S. Trots att han knappt syns där nere på arenan från läktarplats lyser det om honom. Rockstjärnestatus! Och som han springer!

Det känns som en sån där kväll man kommer att minnas länge. Kvällen när jag fick se Usain Bolt, Yohan Blake, Blanka Vlasic och de andra världsstjärnorna live in action. Just Blanka hade ju ingen lyckad afton och fick se sig slagen av bland andra den enda svenska idrottaren där, Ebba Jungmark.

Tiden tillät inte att vi åt innan vi anlände till arenan och både M och J uttryckte sina farhågor. Jag kunde dock lugna dem med att det skulle förvåna mig oerhört om det inte fanns massvis med ställen att köpa mat och dryck på runt och på arenan. Och det fanns det ju också.

På vår promenad tillbaka till bilen runt 22-tiden hann vi med att äta två gånger. Är man hungrig så är man.

Och det var ganska långt att gå.

Så kan det också vara...

När min kloka hustru hade fått en full redogörelse över förmiddagens garageaktiviteter gjorde hon följande analys:

Det verkar ju relativt osannolikt att någon skulle sätta en lapp på min bil med det innehållet. Inte för att jag aldrig skulle förtjäna det, även om jag just här definitivt inte gjorde det, för det gör jag nog ibland även om det är sällan. Min fru är ju yrkesdiplomat, så jag är inte helt säker på vad hon egentligen menade. Men jag tror att det var något bra.

Hon fortsatte sitt resonemang: Det osannolika ligger alltså i att en någon som parkerat så illa själv skulle reta sig på någon som parkerat helt korrekt. Skulle det kunna vara så att någon annan har satt lappen på hennes bil, någon som tidigare stod på min plats? Och att hon helt sonika flyttat över lappen till min bil, kanske i tror att det var jag som skrivit den?

Så skulle det ju kunna vara.

Så jag tog fram bilden jag tog igen:

Nämen?

Och sitter det inte en lapp på hennes ruta? Jo, det gör det. Det förklarar kanske en hel del.

Nu undrar jag bara om hon går omkring och tror att det var jag som skrev lappen? Om du är svenska och läser det här, hör av dig till mig! Eller alltså, det räcker om du förstår svenska, du kan vara vad du vill.
Nu tycker jag att vi stänger parkeringsrutan för idag.

Parkeringsproblem

Idag var jag och handlade på mitt lokala Delhaize. Det var trångt i garaget, något otippat en måndagsförmiddag. Men jag lyckades hitta en ruta, i vilken jag parkerade mitt i.

Föraren av bilen bredvid hade dock haft lite otur när han/hon parkerade. Därför tog jag - något har man ju lärt sig efter sju år i Bryssel - ett kort på våra bilar:

Pricka rätt är svårt.

När jag sedan kom tillbaka till garaget var den vita bilen borta och på min vindruta satt en liten fin lapp:

Quand on est nul pour se garer, on ne roule pas en voiture!
När man är värdelös på att parkera kör man inte bil!

Jodå, tydligen var det jag som hade parkerat tokigt och slarvigt. Att jag inte tänkte på det. Men vänta, vi tar och tittar på den första bilden igen.

Följ den vita linjen

Jag vill inte på något sätt peka finger, va. Men i ljuset av vad som framkommer i bilden ovan undrar jag bara stilla - och detta är riktat till föraren av EXS-817: Varför är du ute och kör i så fall? Och hur ska du nu planera din julhelg eftersom det var det kalenderbladet du ödslade på lilla mig? Typ, som ungdomarna säger.

Men nu slutar ju faktiskt inte historien här. För när jag körde ut ur garaget stod den vita Minin parkerad- för övrigt på en busshållplats, ajabaja - med den kvinnliga föraren vid ratten, talandes i telefon. Dessutom i motsatt körriktning från mig. Så jag vevade ner rutan, vinkade till henne och viftade med lappen med ett leende (jo, ett leende, inte ens ironiskt eller argt - bara ett leende).

Hon tittar upp och får syn på mig, ler undrande och så får hon syn på lappen och börjar skratta hjärtligt och rycker lite på axlarna. Jag skrattar tillbaka och så kör jag hem, med en ganska bra känsla i magen ändå.

Säga vad man vill, men det är sällan tråkigt och enahanda i trafiken i Bryssel.