Bilfri söndag i Bryssel - ja tack!

Ja, så har ett år till passerat. För ganska exakt ett år sedan beskrev jag hur upplevde 2010 års bilfria söndag. Och efter att ha läst den texten själv så här ett år senare måste jag ju säga att det gick ungefär likadant till 2011.

Don't try this at home, kids.
Avenue Brand Whitlock. Normalt sett är denna gata
- där det är 70 - fylld med bilar som kör alldeles för fort.

Möjligen var vi inte lika sociala som förra året, men den underbara och härliga känslan av en tyst stad utan bilar var densamma.

Även i år cyklade vi i den normalt sett så fruktade Montgomeryrondellen. Rondellen som är så stor och så fylld av bilar som kör alldeles för aggressivt att många bilförare väljer omvägar för att slippa köra där.

Envisa rykten säger att jag har krockat i den rondellen för något år sedan. Jag säger inte att det inte är sant. Men krocka låter så dramatiskt och våldsamt. Säg... sammanstötning då. Förvisso flyttades bilen en halvmeter i sidled av sammanstötningen. Men man måste komma ihåg att spårvagnar är stora och tunga saker. Inte en skråma på spårvagnen och en litet skrapsår på bilens högerflygel (vilket lagades mycket snyggt av Ditec i Simrishamn några månader senare) blev den blygsamma efterräkningen. Samt en ganska kraftigt höjd puls hos undertecknad.

Så här beskrev jag den förra året:



"Mäktigt att se alla cyklar i den rondellen. För den som inte upplevt den kan jag säga att den är grym att komma in i och inte heller helt lätt att komma ut ur. Med bil alltså.

Med bil är det lite av djungelns lag som gäller. Efter ett tag inser man att bästa sättet att komma in i den är att hålla hög fart och framför allt att helst inte stanna helt när man ska lämna företräde. Då kan man bli stående en stund.

När man sedan ska ut ur rondellen gäller det att ha lite cahonas, kolla noga i yttre backspegeln och ta för sig. Having said that, så farligt är det kanske inte men man håller med fördel koncentrationen på topp där. (Så mamma och svärmor, blev ni aningens lugnare nu?)

I alla fall. Det var en grymt kul känsla att cykla genom sagda rondell tillsammans med ett oräkneligt antal andra cyklister i alla åldrar. De enda som störde glädjen var de där idiotgängen med Riktigt Seriösa Cyklister.

Du vet, halvfeta snubbar i alldeles för tajta cykeltävlingskläder som tror de är den perfekta blandningen av Lance Armstrong och Eddy Merckx och som m-å-s-t-e färdas i klunga om 50 hojar. I minst 50 km/h. Annars trillar de antagligen av. Strunt samma om det är massvis med fyraåringar som nyss lärt sig cykla någon meter ifrån dem. Och trafikregler, bah. De är ju Riktigt Seriösa Pojkar."

Det är långt ifrån alla som har hjulat i Montgomeryrondellens mitt.
Alla andra dagar på året är det förenat med livsfara
att ens tänka tanken på att försöka ta sig dit...

Och det stämmer fortfarande. De där cykelfjantarna i tajta trikåer var där i år också. Och inte heller i år klarade de av att sakta in och uppträda vänligt, snällt och gemytligt som alla vi andra gjorde. Nej nej. De skulle väl slå något rekord eller så. Nå, de var på stort avstånd från oss och väl var väl det.

Man undrar förresten lite hur kaxiga de skulle vara om de kom åkandes på samma sätt i samma klunga i samma übertajta trikåer och fåniga flugsolglasögen en helt vanlig måndagsmorgon? När de skulle få fajtas med hårda bilar, bussar och lastbilar i stället för mjuka normalcyklister och ännu mjukare och oförutsägbara vinglande barn på cykel? Och spårvagnar. Don't mess with spårvagnar, jag säger bara det.

Jätten Glufs-Glufs fick tyvärr inte
riktigt plats i den här lilla lilla rutan.

Nu tappade jag visst tråden. Jo. Sammanfattningsvis ville jag bara säga att jag tycker den bilfria söndagen inträffar alldeles för sällan.

Jag föreslår en bilfri söndag en gång i månaden under sommarhalvåret. Vilka är med mig?