Ett badhus, lite naket och så handboll

Idag åkte vi och badade på Korsavadsbadet. Ja, det som ligger i Simrishamn du vet. Nähä, men det gör det i alla fall.

Jag och småtjejerna var där några gånger redan under höstlovet och visste precis vad som väntade. För Magdalena var det en ny upplevelse. "Ett badhus är vad det är", var hennes lätt lakoniska kommentar efteråt. Hon är ju diplomat, bevars.

Den minnesgode och uppmärksamme läsaren drar sig här till minnes att jag vid några tillfällen förundrats över hur man uppträder i omklädningsrummet på Klubben hemma i Bryssel, och då främst vad gäller nakenhet.

Jag inser nu att jag kanske någonstans har blivit påverkad efter snart åtta år i utlandet, och att allt är relativt. Den relativt sett lilla nakenhet som uppvisas på Klubben är blott en västanfläkt mot de spritt språngande, företrädesvis äldre, nakna herrar som helt ogenerat går omkring i omklädningsrummet här. När de tar en liten paus från bastun ("Här badar vi bastu utan badbyxor", skylt på bastudörren) sätter de sig gärna ner på bänken utanför och studerar de som duschar i det stora gemensamma duschutrymmet ("Duscha utan badbyxor", skylt på väggen i duschrummet).

Jag är väldigt glad att Magdalena följde med och badade så småtöserna slapp uppleva "the swinging dicks of Simrishamn". Även om det tydligen verkar vara ganska så likartat på damsidan, enligt spontanutlåtande från Ellinor som ju har erfarenhet av båda sidor.

Nog om det. Det är ett helt OK bad och vi hade verkligen jättekul. En enkätundersökning gav vid handen att 3 av 4 av oss gärna hade stannat längre än den nästan hela timme vi var i vattnet. Agnes hoppade glatt och helt dödsföraktande i från kanten på den djupa delen medan Ellinor tränade på att dyka i på ett vägvinnande och mjukt sätt. Förvånad över respektive tillvägagångssätt, någon?

Kanske hinner vi med en tur till dit under veckan.

Det blev en tidig middag idag eftersom jag och Ellinor skulle gå på handboll i Ystad. Visst sörru.

Actionfyllt inför fullsatta läktare.

Kvartsfinal 3 av 5 mellan Ystad IF och Lugi. Det var superkul att se matchen. Synd bara att Ystad körde över Lugi i andra halvlek. Men det var kanske inte helt oväntat i ljuset av att Ystad kom tvåa och Lugi åtta i grundserien. Nu står det 2-1 till Ystad i matcher så fredagens match är av måstekaraktär för Lugi. Men jag tror de kan vända det här.

Ellinor tyckte det var jätteroligt, och hon tyckte också att det var väldigt stor skillnad mot den dammatch hon och jag såg i Sint Truiden när Lugis damlag var på besök i Belgien. (Läs om det här och här)

Och det har hon ju rätt i. Inte bara för att det var dam- och herrhandboll, utan också för att det i kväll var fullsatta läktare kompletta med två små klackar, varav vi satt mitt i Lugis. Tack förresten Marianne för både biljetter och sällskap.

Ellinor och Marianne.

Nu är jag välan lite biased, men jag måste säga att Ystadklacken var ganska intressant. Denna grupp vars kärntrupp gemensamt anlände till arenan och drack ur sina ölburkar innan de gick in gjorde sitt bästa för att utstråla tuffhet och lite testoneronig aggressivitet under matchen. På ett familjeevenemang som handboll i Sverige ju faktiskt är. Wow, liksom.

När de började skandera "vi hatar Lugi" smålog folk runt omkring mig lite överseende så där. Det är kul med engagemang - det skulle vara ganska trist med bara "slipspublik" - men berätta igen hur Ystadspelarna på planen blir peppade av den textraden och ger det lilla extra?

Hur som helst, efter matchen väntade en halvtimmes (ja, sträckan gick fortare än vanligt, undrar varför?) mörkerkörning under vilken vi mötte exakt 1 (en) bil (så var det ju, det var lite trafik).

Jag älskar att göra såna här saker med Ellinor, för hon är så entusiastisk och positiv och ställer så många bra frågor. Och bilresan hem var jättekul, för hon analyserade matchen rätt väl. "Vet du, målvakten i Lugi? Han var lite underlig. För ett tag i andra halvlek kunde de ju lika gärna ha spelat utan honom. Han tog ju inga bollar alls ju!"

Jag ser det redan framför mig. Efter en lång och framgångsrik idrottskarriär kommer Ellinor att ta steget till att bli expertkommentator känd för sina vitsiga och knivskarpa analyser.

Och någonstans däremellan hinner hon med att få Nobelpriset i kemi, fysik eller litteratur. Eller kanske ekonomi.

Så det så.

Idrottskänslor

En annan idrott utöver handbollen jag babblade om tidigare som ligger mig varmt om hjärtat är ishockey. Här trodde man kanske att det skulle vara basket. Jo, det så klart. Har man spelat basket sedan man var 10 år så är det klart att det är en hjärtesport.

Men alltså. Spela basket är och har varit jättekul. Men titta på basket, tja... jag vet inte. Då måste det vara någon riktigt bra och tät match från typ Euroleague eller NBA.

Så när det handlar om att titta på sport föredrar jag ishockey. Eller handboll. Jag har faktiskt också börjat fascineras av rugby - hör och häpna. Förmodligen är jag inspirerad av min vän Irländaren.

Fotboll då? Ja, då tittar jag nog hellre på svenska Basketligan. Vilken given match i Ligan slår vilken match som helst i Allsvenskan. Men snackar vi Champions League och högre, ja då är fotboll intressant igen.

Men i alla fall. Gillar man ishockey är det svårt att inte ta upp den tragiska flygolyckan i Ryssland, i vilken bland många andra Stefan Liv förolyckades.

Att läsa om hur klubben HV71 hanterar sin sorg efter sin fantastiske spelare är fascinerande och oerhört rörande. Alla fans som samlas. Som bryr sig. Alla dessa stora, starka macho-ishockeyspelare som visar sin sorg och gråter öppet inför alla utan att bry sig det minsta. En rödgråten Per Ledin. En våldsamt hulkande Björn Melin. Stora starka hockeykrigare. Som visar känslor.

Att våga "tappa greppet" ett tag och bara släppa ut. Det är inte lätt och långtifrån självklart för många människor. Jag tror att genom att visa sig sårbar blir man ännu starkare, efteråt. Sammanhållning. Laganda. Inre styrka. Tillsammans är man stark, både i med- och motgång.

De som sår med tårar ska skörda med jubel står det i artikeln och i Bibeln. Det kommer att vara tungt att glida ut på isen i premiärmatchen. Men när säsongen är över - ja, då tror jag att det är HV71 som står där med bucklan i luften och jublar. Kom ihåg var du läste det.

Och precis just där stänger hobby-psykologen G sin verkstad för den här gången.

Damhandboll äger fortfarande

För snart ett år sedan var Ellinor och jag på äventyr i Sint Truiden. Vi åkte dit för att kolla när Lugis damer spelade bortamatch i Cupvinnarcupen. Mer om det kan du ju läsa här.

Nu läste jag just i tidningen att Lugi gör en storsatsning inför denna säsong och har värvat fyra nya storspelare. Jag hoppas och tror att det räcker hela vägen till SM-guld och kanske ännu längre ute i Europa.

Jag tror att good things happen to good people. Och så härligt trevliga och snälla som laget var mot Ellinor (ja, mot mig också då) när vi gick fram och hälsade på dem efter den där matchen i Sint Truiden så kan det ju inte sluta på något annat sätt än i topp. Kom ihåg var du läste det först.

Ellinor i mitten, förra året i Sint Truiden.