Livet är skört eller Vikten av split vision

Häromdagen (är det verkligen ett ord?) när jag skulle köra genom en korsning så såg jag en mamma med två barn på andra sidan gatan. Barnen var små men desto mer bångstyriga, och en av dem satt dessutom på en liten cykel med stödhjul. De var skymda bakom en bil, och... äsch, vänta.

Jag ritar upp en bild. Här:

• A (svart): En annan bil.
• B (orange): Jag.
• C: Mamma med två barn

Mamman var på väg att gå över gatan med barnen och var skymd bakom de parkerade bilarna. Barnen slet och drog för att komma loss från mamma och hon fick verkligen kämpa för att hålla i dem. Hade de slitit sig hade de kommit som utskjutna ur en kanon rakt ut i gatan, speciellt lillkillen på cykeln.

Samtidigt kom bilen A från höger. Högerregeln i Belgien är absolut stenhård, så den hade företräde gentemot mig (som alltså skulle rakt fram i korsningen) som i bilden ovan alltså är B (orange).

Jag ser att A inte ser mamman/barnen alls eftersom han (förhoppningsvis) inte skulle hålla den hastighet han håller om så varit fallet, han kollar på mig plus att de ju faktiskt är skymda bakom de parkerade bilarna. Och det känns som att när som helst kan något av barnen slita sig.

Utan att tänka rullar jag då rakt ut i korsningen, långsamt, och stannar mitt i. A måste då naturligtvis bromsa - ingen tvärnit eller så, men i alla fall bromsa in - och stanna för att inte köra in i ett ton av franskbyggd plåt i form av min bil.

Föraren av A viftar och blir lite upprörd. Jag håller upp min öppna handflata och pekar sedan mot trottoarkanten, där mamman fortfarande fajtas med sina trilskande barn. "Sorry kompis, men kolla där..."

Så ser jag att han vrider på huvudet, ser den lilla familjen och blir uppriktigt förvånad, vänder sig tillbaka mot mig, nickar och håller upp sin handflata mot mig. "OK, kompis, jag hajar. Det är lugnt. Tack."

Vi utbyter leenden och kör sedan vidare.

Och mamman med barnen märkte överhuvudtaget ingenting.

Det här skriver jag inte för att säga att oj vilken bra bilförare jag är (om nu det här skulle vara ett bevis för det, vilket jag inte är helt säker på). Det var nog mest en tillfällighet att jag tänkte på det den här gången - och att jag reagerade instinktivt. Och att den andra föraren också reagerade.

Det var heller ingen risk att han skulle köra in i mig, allting gick väldigt lugnt och stilla till egentligen. Jag rullade ut i korsningen, han bromsade in, inga barn rusade ut.

Jag skriver för att det stod så klart för mig efteråt.

Nästa gång kanske det är jag som är föraren av A. Eller en pappa med två kinkiga döttrar som ska gå över gatan.

Livet är skört.

Ha en bra dag.

Tunnelseende

Inte för att jag är särskilt klaustrofobiskt lagd.

Men bilkö i tunnel känns... lite jobbigt.

Jag kan till exempel nämna lika många platser jag hellre vill vara på som det finns bilar i tunneln.

Man bör nog också undvika att tänka saker som "undrar om det är normalt att det luktar så mycket avgaser", "oj vad tunnelfläktarna jobbar, bara de inte blir överhettade" och "hur kommer Räddningstjänsten fram om det händer något?"

Jag väljer att fokusera på ljuset i slutet av tunneln. Det känns bättre så.

Ställ bilen och åk buss!

När jag nu i förra inlägget orerade om belgarnas sätt att uppfatta ord och uttryck som "god service", "kunden i centrum" och "en nöjd kund är en återkommande kund" som något något högst överkursigt, måste jag då väga upp det lite.

Har du hört talas om STIB? Eller MIVB på flamländska? Det står för la Société des Transports Intercommunaux de Bruxelles respektive De Maatschappij voor het Intercommunaal Vervoer te Brussel. Det är alltså typ SL eller Skånetrafiken. Buss, tunnelbana och spårvagnar i Bryssel.

De har nu lanserat en iPhone-app, där man kan se exakt var lokalbussarna befinner sig och när en viss buss ska avgå från en viss hållplats. Alltså kan jag titta på min app här hemma, konstatera att nästa 80 eller 27 - vilket råkar vara de bussar jag använder mest - går från min hållplats om till exempel 12 minuter. Jag kan också se vid vilken hållplats bussen befinner sig just nu. Så när det är typ 5 minuter kvar, är det dags att promenera ut till hållplatsen. Helt suveränt!

Men funkar det då? Varenda gång! Det är helt klockrent! Det funkar!

Och den påverkar mig absolut i mitt val mellan att åka kommunalt eller att ta bilen. Varför ta bilen när man vet exakt när bussen går. (I can't believe I just wrote that.)

Det är helt utan tvivel en av mina absoluta favoritappar.

Röda pricken är där bussen är. Scrolla ner
med fingret och bilden uppdateras.
Sweeeeet.

Kära medtrafikant...

Kära medtrafikant.

Mina barn är 8 och snart 5 år gamla. De har båda två lärt sig att se sig för innan de öppnar sina respektive bildörrar. Den minsta lärde sig det den hårda vägen bara förra veckan. Hon öppnade dörren utan att kolla och vips så satt där två minibucklor på höger bakdörr eftersom dörren träffade en väldigt hård lyktstolpe.

Är det för mycket begärt att du som - i alla fall gissningsvis - innehar körkort då kollar lite innan du s-l-ä-n-g-e-r upp din förardörr? I synnerhet om du faktiskt ska kliva ur din bil på en väldigt trafikerad och trång gata?

Du hade tur, det ska du ha klart för dig. Varför då? Jo, för att jag inte körde så fort. Jag hann tvärnita så det stod härliga till. "Hastigheten ska städsamt anpassas till varje rådande..." etc etc som min pappa - polisen - alltid predikade. Det betyder att man ska anpassa farten efter rådande trafiksituation så att man hinner reagera om något händer. Vilket jag lyckligtvis gjorde i alla fall den här gången. Så det är bara mig - och möjligtvis min pappa - du ska tacka för att du inte har en bil utan förardörr just nu.

Men. Du ska också vara tacksam för att det var jag som kom där och inte tjejen på cykel jag passerade några sekunder tidigare. Då hade både hennes dag och din dag tagit en väldigt tråkig vändning.

Och knytnävskänslan som träffade mig i magen när jag blev både rädd och överraskad är ingenting mot vad tjejen på hojen skulle ha upplevt om det hade varit hon som kommit där, så ja - hellre min bil och min rädsla än hennes olycka. Jag överlever. Hon hade kanske inte gjort det.

Alla gör vi våra misstag. Inte minst jag själv. Men ändå.

Pucko.

Inte denna bil.
Jag vet faktiskt inte vad det var för färg - så rädd blev jag.
Men den var inte svart.

En helt vanlig trafikmorgon i Bryssel?

Morgonens lilla pulshöjare bestod av en Desperate Housewives-kvinna som sammanbitet - med barn i bilen - körde sisådär en 100 meter mot trafiken med sin SUV. De sista metrarna genom en så kallad dold kurva, genom vilken - tada - jag kom från andra hållet på väg till skolan med Ellinor och Agnes i baksätet.

Högst sannolikt skulle hon lämna av sitt barn i en till vår skola angränsande jääääättestor dito, hittade ingen parkeringsplats och var supersen till sitt Pilatespass, sin pedikyr eller något annat för henne livsviktig sak. Så då tyckte hon det var en jättebra idé att köra mot trafiken. Genom en dold kurva.

Ååååkej, den här skylten betyder alltså att det är
förbjuden infart. Det är enkelriktat från andra hållet. Den
betyder alltså INTE  "förbjuden infart såvida du inte
har jättebråttom".

Vi stod där med någon meter mellan våra bilar, en kvinnlig fotgängare på trotttoaren ylade - hon stod i ytterkurvan och hade sannolikt sett vartåt det barkade, jag tutade, bilen bakom min tutade än mer ilsket än vad jag gjorde.

Desperate Housewives-kvinnan, vad gjorde hon? Tittade stelt rakt fram bakom sina överdoserade Gucci-solglasögon. Svängde sedan in - med ungefär 1 cm marginal till min bil - och parkerade på den lediga parkeringsruta som var precis parallellt med där jag stod.

Tanten på gatan - som nog var den som var mest upprörd - lutade sig in mot sidorutan och ylade. Jag tutade igen för att få någon som helst form av uppmärksamhet. Ingen reaktion. Sedan rullade jag vidare (nej, inga oförskämda fingrar i luften - och det är sant). I backspegeln såg jag hur föraren bakom mig också stannade bredvid hennes bil och tutade och viftade.

Undrar hur nöjd hon var? Undrar vilken puls hon hade?

Och JA, jag förstår att hon var stressad och lätt desperat. Men NEJ, det är ingen ursäkt. Tänk om vi inte hunnit stanna? Tänk om det hade varit Ellinors klasskompis I's pappa som kommit genom kurvan på sin cykel med I i barnsitsen i stället för vår bil? Hade han kunnat stanna i tid? Hade hon sett cykeln i tid?

Jag är verkligen inte Guds bästa barn - jag gör också misstag och dumma saker inte bara i trafiken, men det finns ju gränser.

Jag borde ha följt min barndomsdröm och blivit polis.

Bilfri söndag i Bryssel - ja tack!

Ja, så har ett år till passerat. För ganska exakt ett år sedan beskrev jag hur upplevde 2010 års bilfria söndag. Och efter att ha läst den texten själv så här ett år senare måste jag ju säga att det gick ungefär likadant till 2011.

Don't try this at home, kids.
Avenue Brand Whitlock. Normalt sett är denna gata
- där det är 70 - fylld med bilar som kör alldeles för fort.

Möjligen var vi inte lika sociala som förra året, men den underbara och härliga känslan av en tyst stad utan bilar var densamma.

Även i år cyklade vi i den normalt sett så fruktade Montgomeryrondellen. Rondellen som är så stor och så fylld av bilar som kör alldeles för aggressivt att många bilförare väljer omvägar för att slippa köra där.

Envisa rykten säger att jag har krockat i den rondellen för något år sedan. Jag säger inte att det inte är sant. Men krocka låter så dramatiskt och våldsamt. Säg... sammanstötning då. Förvisso flyttades bilen en halvmeter i sidled av sammanstötningen. Men man måste komma ihåg att spårvagnar är stora och tunga saker. Inte en skråma på spårvagnen och en litet skrapsår på bilens högerflygel (vilket lagades mycket snyggt av Ditec i Simrishamn några månader senare) blev den blygsamma efterräkningen. Samt en ganska kraftigt höjd puls hos undertecknad.

Så här beskrev jag den förra året:



"Mäktigt att se alla cyklar i den rondellen. För den som inte upplevt den kan jag säga att den är grym att komma in i och inte heller helt lätt att komma ut ur. Med bil alltså.

Med bil är det lite av djungelns lag som gäller. Efter ett tag inser man att bästa sättet att komma in i den är att hålla hög fart och framför allt att helst inte stanna helt när man ska lämna företräde. Då kan man bli stående en stund.

När man sedan ska ut ur rondellen gäller det att ha lite cahonas, kolla noga i yttre backspegeln och ta för sig. Having said that, så farligt är det kanske inte men man håller med fördel koncentrationen på topp där. (Så mamma och svärmor, blev ni aningens lugnare nu?)

I alla fall. Det var en grymt kul känsla att cykla genom sagda rondell tillsammans med ett oräkneligt antal andra cyklister i alla åldrar. De enda som störde glädjen var de där idiotgängen med Riktigt Seriösa Cyklister.

Du vet, halvfeta snubbar i alldeles för tajta cykeltävlingskläder som tror de är den perfekta blandningen av Lance Armstrong och Eddy Merckx och som m-å-s-t-e färdas i klunga om 50 hojar. I minst 50 km/h. Annars trillar de antagligen av. Strunt samma om det är massvis med fyraåringar som nyss lärt sig cykla någon meter ifrån dem. Och trafikregler, bah. De är ju Riktigt Seriösa Pojkar."

Det är långt ifrån alla som har hjulat i Montgomeryrondellens mitt.
Alla andra dagar på året är det förenat med livsfara
att ens tänka tanken på att försöka ta sig dit...

Och det stämmer fortfarande. De där cykelfjantarna i tajta trikåer var där i år också. Och inte heller i år klarade de av att sakta in och uppträda vänligt, snällt och gemytligt som alla vi andra gjorde. Nej nej. De skulle väl slå något rekord eller så. Nå, de var på stort avstånd från oss och väl var väl det.

Man undrar förresten lite hur kaxiga de skulle vara om de kom åkandes på samma sätt i samma klunga i samma übertajta trikåer och fåniga flugsolglasögen en helt vanlig måndagsmorgon? När de skulle få fajtas med hårda bilar, bussar och lastbilar i stället för mjuka normalcyklister och ännu mjukare och oförutsägbara vinglande barn på cykel? Och spårvagnar. Don't mess with spårvagnar, jag säger bara det.

Jätten Glufs-Glufs fick tyvärr inte
riktigt plats i den här lilla lilla rutan.

Nu tappade jag visst tråden. Jo. Sammanfattningsvis ville jag bara säga att jag tycker den bilfria söndagen inträffar alldeles för sällan.

Jag föreslår en bilfri söndag en gång i månaden under sommarhalvåret. Vilka är med mig?