Jag är tillbaka! Med en cliffhanger!

Är ni kvar? Hallå? Mina läsare? Mamma?

Jo, jag skulle bara säga det att kanske. Kanske är den på väg tillbaka igen. Lusten att skriva. Nåja, lusten att skriva har alltid funnits där. Så OK då. Lusten att blogga då. Jo, den är nog tillbaka igen.

Kanske lite om livet.
Kanske lite om familjen.
Kanske lite om träning.
Kanske lite om att flytta tillbaka till Sverige.

Ooooops, vad sa jag nu? Cliffhangervarning!

Dags att ta fram skrivmaskinen igen?

Frukostklubben

Åååååkej, då är vi tillbaks till helgen som just passerade. Till söndagsfrukost (eller ja, tidig brunch då) hade vi bjudit in Kieran, Ellis äkta man sedan i somras.

(Det här inlägget skulle förresten kunna också kunna heta En helg i köksförkläde, del III för kontinuitetens skull. Men jag gav upp den idén för det blev så långrandigt.)

Elli var vår au pair för osannolika sju år sedan. Hon blev under den tiden kär i Kieran (ja, den Kieran ovan), han blev kär i henne, hon blev kvar i Bryssel och pluggade och började jobba som typ placeringsrådgivare efter succéartad examen.

Nu har hon precis fått nytt jobb i Singapore inom samma bransch, har flyttat dit och har just spikat (såklart) alla prov hon måste ta för att få jobba med placeringar där. Den gode Kieran är också på väg dit permanent om ungefär 55 dagar när han är klart med sina studier till lärare. Ja, han räknar dagar och minuter med hjälp av en app på sin iPhone tills de återförenas. Åh, den kärleken, den kärleken...

Jag skulle för övrigt så himla gärna länka till det blogginlägg som avhandlar deras fantastiska bröllop i somras utanför Sundsvall, men dessvärre inträffade det under den här bloggens mörka period. Det vill säga under den tid när jag inte bloggade alls. Agnes och Ellinor var brudnäbbar (flower girls) och själv var jag toastmaster under middagen.

Brudnäbbarna på bröllopet. Eller the Flower Girls.

Själv var jag Toastmaster. Men jag tyckte det
var roligare med en bild på brudparet och tjejerna än
på mig in action. Gissar att du håller med.

Deras gemensamma äventyr i Singapore kan du läsa mer om på den gemensamma blogg de har: http://thebaldandthebrave.blogspot.com/ Där kan du förresten också läsa Kierans version av det jag precis ska berätta här nedan.

Både jag och Magdalena är djupt imponerade av vår kära Elli (som ju egentligen heter Ellinor, med det blev så komplisvårt med vår egen Ellinor). Ja, vi kallar henne "vår" Elli, för det känns faktiskt som hon är en del av vår familj. Och Kieran också.

Det  har hänt väldigt mycket och fort sedan den där dagen då jag hämtade henne på flygplatsen i januari 2005 och hon dök upp i rött- och svartfärgat hår och kamouflagefärgad hoodie.

Tillbaka till söndagsfrukosten. Vi bestämde oss för att servera the works till frukost. Ellinor tog ansvar för att pressa färsk apelsinjuice, Agnes hjälpte mig att göra amerikanska plättar, vi gjorde äggröra och stekte bacon, bryggde starkt och väldoftande kaffe och dukade fram både Nutella och lönnsirap att använda som man ville. Dinkelbrödet skars i tjocka skivor så att inte osten och skinkan skulle känna sig orättvist behandlade. Och så ställde vi fram la piece de resistance - the Strawberry Cupcakes Ellinor och jag bakade dagen innan.

Sen åt vi och hade det gott och mysigt tillsammans. Supernice. Efter avslutad måltid vandrade vi ut i parken för att cykla och leka. Bilder därifrån hittar du här om du bläddrar ner lite på den sidan.

Ännu en härlig söndag i glada vänners lag. Det här kan bli en vana.

Pressa pressa pressa.

Röra röra röra.

Grädda grädda grädda.
Posera posera posera.

Det är serverat!

Someone needs a cuddle.

Morgonstund och dagens outfit

Vi hade en fantastisk start på dagen idag. Och jag är inte det minsta ironisk.

Nu vill jag direkt påpeka att det faktum att Magdalena är i Luxemburg sedan igår bara är en ren tillfällighet och att det är fullt möjligt att ha sådana här morgnar när vi alla är hemma. Faktiskt. Jag hade nog mest tur som fick förmånen att få en sådan här morgon med tjejerna. Plötsligt händer det, liksom.

Igår kväll slets jag upp ur min halvdvala i soffan av att Agnes ropade på mig. Då var klockan 23.30. Nä, hon visste inte riktigt varför hon ropade, men hon ville att jag skulle ligga bredvid henne tills hon somnade om. OK då.

Det sista hon sa innan hon sjönk in i djup sömn igen var "pappa, jag tycker du ska sova här hela natten". Gulle.

Men det gjorde jag inte. Utan jag kröp ner i vår egen säng som var alldeles tom eftersom M är i Luxemburg - som jag ju sa längre upp, remember?

Klockan 5 fick jag dock sällskap då Agnes kom nersmygandes med sina snuttefiltar i högsta hugg och gosade in sig tätt tätt intill mig. Ganska mysigt, men det är inte så lätt att somna om så där djupt och gott som man gärna vill när man har en sömnsprattlande levande värmeelement bredvid sig.

När Agnes är på gott humör på morgonen finns det knappt
någon gräns för hur go och glad hon kan vara.
Och det funkar åt båda hållen. Så kan man säga.

Två timmar senare var det dags att gå upp, Agnes var på strålande humör direkt från start och när vi väl fått liv i Ellinor var även hon en go och glad tjej. Så är inte alltid fallet på morgnarna. Kan man säga.

Påklädning, frukost, undandukning, tandborstning.. you name it. Allt rullade bara på, och trots att vi gick upp rätt mycket senare än vanligt och verkligen inte stressade alls så var vi iväg i bilen nästan i vanlig tid.

Dagens outfit. Vald av Ellinor själv och approvad av högre
instans, dvs denna bloggs författare. Hon bad mig speciellt
nämna skorna som hon trivs väldigt bra i.

Det säger en del om hur harmonisk morgonen var. I alla fall för de som har egna barn. Eller hur?

En helg i köksförkläde, del II

Ålrajt, låt mig då först klargöra ett par saker angående just detta inlägg.

1) Det är inte nödvändigtvis mitt eller ens min familjs förkläde det handlar om.

2) Det handlar inte om den gångna helgen, utom om helgen innan dess. Alltså den helgen när vi kom tillbaka från Sverige.

3) En annan rubrik på det här inlägget skulle kunna vara "saker jag gillar med Bryssel".

Alla med så här långt? Bra.

Samma kväll vi just kommit hem efter den Den Långa Bilresan, dvs lördag kväll förra veckan fick jag ett SMS från våra svensk-brittiska grannar tvärs över gatan. De undrade om vi vill komma över på BBQ nästföljande dag. Naturligtvis ville vi det!

Så vid lunchtid på söndagen traskade vi över gatan. Sedan tillbringade vi större delen av eftermiddagen med dem och deras brittiska kompisar med barn. Eftersom våra kids går i skolan på engelska (och franska) var det inga problem alls för barnen att få nya kompisar. Vi hade alla jättekul. Åt lagom mycket korv och grillat kött, drack öl ur flaska (ja, på en BBQ ska man det), rödvin ur glas (ja, vad annars?), umgicks med trevliga expats och hade allmänt väldigt mysigt.

Säker och stabil grillning hemma hos grannarna.

Vi enades om att det belgiska systemet med att alla affärer är stängda på söndagar är någonting väldigt bra, när man väl anpassat sig. Det finns inte så mycket annat att göra än att umgås med familj och vänner på ett eller annat sätt.

Underbart!

En historia i juletid

Nu undrar du kanske hur vår jul var. Låt mig säga så här. Den var jättebra, tackar som frågar. Så bra att blogga kändes... sekundärt.

Allt det som är viktigt på julbordet fanns där (och lite till), sällskapet var utomordentligt trevligt, tomten tittade förbi, hade med sig fina grejer och vi var på juldagsmässa.

Precis som det ska vara.

Här är några bilder för att stilla din nyfikenhet en aning. Det är väl inte helt omöjligt att det kommer mer inom den närmaste tiden. Just nu får du hålla tillgodo med detta. Hoppas det är OK för dig med.

Jullunchen med stort J.

Julbord kräva dessa drycker.

Lyckliga och harmoniska.

Lyckliga och harmoniska.

En glad Agnes som skickar tack till farmor
för det roliga "Vem är det?"-spelet
(som det heter på svenska).

En glad Ellinor som skickar tack till farmor
för det fina Human Torso Set hon fick.
Den tas isär och sätts ihop snabbare och snabbare!

Snapshot.
Det här är dock inte den tomte som besökte oss.

Om mamma inte kan komma till Bryssel får Bryssel göra vörtlimporna själv

Så här dårå. En jul utan mammas vörtlimpa är ingen riktig jul. Och eftersom mamma inte kunde komma till Bryssel i år genomgick jag några dagar före jul en inre kris.

Jag hade varit i svenska matshoppen och kommit hem med djupfryst Skogaholm Vörtlimpa. Så satt jag i köket och snurrade lite tankspritt på de färdigskivade limporna. För vem vill ha massproducerat bröd när man vet hur the real deal smakar?

Denna kris varade i säkert 15 sekunder innan jag ringde mamma och bad om receptet på sagda vörtbröd.

Efter ytterligare en uttryckning till svenskbutiken för att införskaffa svensk jäst (ja, den är lite annorlunda mot den belgiska. Inte mycket, men här togs inga chanser), rågsikt (finns säkert en belgisk modell av det också, men jag har redan kört i diket för många gånger runt den belgiska mjölhyllan), kryddnejlika samt lite mer julmust.

Receptet är från 1973 och ingredienserna  till denna sats om fyra limpor kostade då 15-16 kronor totalt. Wow.

Och för att det ska gå lite fortare (som det brukar heta i matlagningsprogram)(och för att bespara känsliga läsare bilder på hur degsörjan såg ut innan mjölet blandades i) visas här slutresultatet.

Ja, jag är stolt som en örn över brödet.

Slutresultatet blev mycket lyckat. Det bästa är att alla i familjen fullständigt älskar min mammas vörtlimpor. Och de här blev precis lika goda. Fast bara nästan.

Originalet kan ingen slå.

Några minuter senare.

Teacher's pet

När jag var 10 bakade min mamma en sockerkaka till min syslöjdslärare i syfte att göra henne vänligare inställd till mig.

Det blev hon också.

Bland annat kunde jag nämligen aldrig riktigt lära mig hur man vänder när man stickar. Vilket måste ha varit mycket upprörande för en syslöjdslärare på 70-talet. Därav sockerkakstricket.

Eller var det när man virkar? Nåja, det gick ju bra ändå. Trots att jag fortfarande inte verkar ha lärt mig...

Igår var det sista dagen på skolterminen. Tjejernas lärare fick varsin liten... sockerkaka av oss.

Närå, bara skojade. Men en liten hyacintskapelse var fick dem faktiskt, Charlotte, Caroline, Chris, Laurence, Jessica, Pascal och Eid. Ja, musikläraren Ozzy skulle självklart också ha fått en, men han var inte där igår.

Inte för att de ska bli vänligare inställda mot våra barn. Utan för att de är underbara och gör ett alldeles fantastiskt jobb. Det kändes självklart för oss att visa vår tacksamhet.

Tänk om alla människor hade samma härliga glöd och engagemang som det gänget har. Varje dag.

Då skulle nog världen se lite annorlunda ut.

Tunnelseende

Inte för att jag är särskilt klaustrofobiskt lagd.

Men bilkö i tunnel känns... lite jobbigt.

Jag kan till exempel nämna lika många platser jag hellre vill vara på som det finns bilar i tunneln.

Man bör nog också undvika att tänka saker som "undrar om det är normalt att det luktar så mycket avgaser", "oj vad tunnelfläktarna jobbar, bara de inte blir överhettade" och "hur kommer Räddningstjänsten fram om det händer något?"

Jag väljer att fokusera på ljuset i slutet av tunneln. Det känns bättre så.

Nu är den okokta skinkan...

...fortfarande okokt.

Men en viss riisöötch på området ger vid handen att det nog är lättare att steka den i ugnen. 1 timme per kilo verkar vara en tumregel.

Återkommer.

Livet i omkörningsfilen

Här sitter jag. Och där väntar ni.

Som sagt, det är högsäsong nu. Idag har det varit full fart för Gunnar. Inte många sekunder över till reflektion och eftertanke (läs: göra ingenting).

Lämna tjejerna i skolan lite tidigare än vanligt för att hinna i tid till en övningsklient (joråsåatt...), sen direkt till kiropraktorn för det månatliga ryggknaket. Därefter raka spåret ut till Waterloo för att hämta hem förbeställd svensk julskinka från den ena av de två svenskaffärerna där ute.

Och på grund av att det hade snöat i Luxemburg i morse var lastbilen med vår skinka och en hel massa annan svensk mat försenad. Suck liksom. Så jag åkte då till den andra av butikerna som hade påfyllda lager och köpte det man behöver på ett julbord som utlandssvensk och som inte kan köpas i vanliga butiker här.

Drog också in som en virvelvind på MaxiToys och köpte julklappar åt A & E från farmor - fiffigt när jag ändå var i närheten. På vägen tillbaka till den första svenskaffären kom jag på att jag måste äta lunch. En Superbaconburgare på Quick, inga pommes frites till och bara vatten att dricka.

Hämta skinkan - okokt, suck... - i affären för lastbilen hade just kommit. I god ordning in till stan igen - pratandes i mobilen på vägen (handsfree, vad trodde du?)  för att lassa in maten i kyl och frys och så raka spåret till Klubben för ett PT-pass med Abdallah, endast fem minuter sen. Hej och hå.

När jag var färdigduschad och klar var klockan 14.30 och jag insåg att jag faktiskt hade en stund över innan det var dags att hämta girlsen 15.15. Sweet.

Hämta tjejerna, köra iväg till ett kalas för en av E's kompisar dit vi alla var bjudna. Ringde och kollade läget på en IT-relaterad fråga med viss akutstatus (adressetiketter...). Insåg att det var läge för utryckning, ursäktade mig från kalaset, kastade en längtansfylld blick på bordet med champagne, glühwein och allehanda tyska julläckerheter och åkte iväg igen efter att ha pussat på mina tjejer.

Fixade etiketterna på rekordtid (yes!!!), tillbaka ut till kalaset, hann precis i tid till kaka och glühwein och kunde umgås med trevliga mammor i en hel timme innan det var dags att åka hemåt.

Hem kom vi vid 19-tiden, samtidigt som Magdalena som hade köpt med sig mat hem (nice!). Nattning, gosning... Och nu sitter jag här. Men inte så länge till.

För i morgon börjar det om igen.

Vroom. Livet i omkörningsfilen.

Plötsligt händer det

Man får aldrig ge upp. Idag kom den, vår nya diskmaskin.

Killarna skulle komma 14.15. Eftersom den gamla diskmaskinen redan var borta tänkte jag att det var lugna puckar att kunna lämna hemmet strax efter klockan 15 för att hämta småtjejerna. Jag menar, hur svårt kan det vara att smälla in en ny diskmaskin och koppla in lite sladdar och slangar? Ehum.

Jag vet inte vilket parallellt universum just de här grabbarna lever i, men det är ungefär en halvtimmes tidsskillnad gentemot vårt eget universum. De kom alltså 14.45. De var väldigt noggranna också. Det tog ungefär 45 minuter att trycka in maskinen i det gapande hålet och koppla in den. För två personer. Men det var nog bra att det tog lite tid, för de drog om två slangar som inte var riktigt bra dragna från början.

Och nu sitter den där. Jag vet ju inte om den funkar som den ska än, det får vi se under morgondagen.

En Smeg. Den är väldigt lik den gamla, fast det var en Whirlpool.
Fast den här är minst 7 år nyare.

Va? Hur det gick med hämtningen? Jo, jag drog i mina nätverkstrådar. Vilket i detta fall betyder att jag ringde till au pair-Kajsa som "hämtade ut" fyra tjejer i stället för två. När jag sedan svängde in på skolan stod de där alla fem och väntade på mig. Tänk så bra att ha en bil som tar sju personer!

Sedan åkte vi till Creacorner allihopa. Creacorner är ett pysselparadis för den som är lagd åt det hållet. Där kan man köpa banne mig allt man kan tänka sig i pysselväg. Och förmodligen lite till. Ett paradis för två femåringar, en åttaåring och och en sjuåring. Även för en tjugoåring visade det sig.

Dock inte riktigt lika mycket för en fyrtiofemåring, men även jag handlade lite.

Lite, sa jag. Och det var inte biltillbehör.

Svansjön i Bryssel

I mitten av oktober fick jag ett infall, mindes att jag tror att jag tycker om balett och dans och bokade två biljetter till Le lac des cygnes, Svansjön på ren svenska, med Moscow City Ballet i december. Biljetterna var inte helt gratis (understatement of the year). Men det var värt varenda öre, skulle det visa sig

I måndags kväll var det dags på ett utsålt Cirque Royal i centrala Bryssel.

Föreställningen inleddes för övrigt med ett roligt och modernt framträdande av belgiska barn- och ungdomsdansare som fick chansen att visa upp sig och marknadsföra dans och balett. Jättekul och imponerande bra.

Svansjöns handling kretsar kring striden mellan kärleken och ondskan. Denna kamp gestaltas i dubbelrollen Odette/Odile, den vita och den svarta svanen. Rollen Odette/Odile, anses för övrigt vara en av de mest krävande för en ballerina.

Varför det är på det viset är inte svårt att förstå. Det är bara att titta. Och njuta av hur vackert, graciöst och stundtals även kraftfullt det är. Att man kan använda sin kropp för att uttrycka så mycket saker genom att röra sig - helt obegripligt fantastiskt.

Som du förstår är jag helt lyrisk.

Det gäller att ha en bred kulturell spännvidd, som någon sa en gång. Med det menas i mitt fall att jag typ både kan uppskatta en riktigt hård och tuff ishockeymatch och en fullständigt fantastisk balettföreställning.

Och för att återknyta till min inledning ovan. Jag tycker om balett och dans. Nu är jag säker.

Teaterdags: Shakespeare

I fredags var hustrun och jag på teater, minsann. Brussels Shakespeare Society har satt upp The Tempest, och den ville vi naturligtvis inte missa.

Teaterns ganska läckra skylt.

Att Ellinors bästa kompis M's pappa spelade i pjäsen hade naturligtvis iiiiiiingenting med saken att göra. Han skymtar förresten förbi i trailern nedan i rödvit tröja. Hinner du se honom?


The Tempest Trailer from François Parie on Vimeo.

Det ska villigt erkännas att jag hade stora problem att hänga med. Inte för att det var teater. Inte för att det var på engelska såsom jag har lärt mig det språket. Utan för att det var på Ye Olde English. Sådär som man talade och skrev runt 1611 när pjäsen skrevs. Uj uj.

Men det gjorde inte så mycket. Det var väldigt kul ändå och skådespelarinsatserna var imponerande - det är ändå amatörteater vi talar om. Men på mycket hög nivå och vissa av skådisarna/estradörerna har det också mycket riktigt som yrke.
The Tempest - Stormen på svenska - är en av Shakespeares sista pjäser och ses, som väl många redan vet (eller inte)(jag visste inte), som hans medvetna avsked som pjäsförfattare. Mot slutet av pjäsen begraver Prospero sin trollstav. Det kan man se som en symbolisk handling - fjäderpennan (om det nu var en sådan han använde) läggs så att säga på hyllan.

Tänk vad man lär sig.

Ställ bilen och åk buss!

När jag nu i förra inlägget orerade om belgarnas sätt att uppfatta ord och uttryck som "god service", "kunden i centrum" och "en nöjd kund är en återkommande kund" som något något högst överkursigt, måste jag då väga upp det lite.

Har du hört talas om STIB? Eller MIVB på flamländska? Det står för la Société des Transports Intercommunaux de Bruxelles respektive De Maatschappij voor het Intercommunaal Vervoer te Brussel. Det är alltså typ SL eller Skånetrafiken. Buss, tunnelbana och spårvagnar i Bryssel.

De har nu lanserat en iPhone-app, där man kan se exakt var lokalbussarna befinner sig och när en viss buss ska avgå från en viss hållplats. Alltså kan jag titta på min app här hemma, konstatera att nästa 80 eller 27 - vilket råkar vara de bussar jag använder mest - går från min hållplats om till exempel 12 minuter. Jag kan också se vid vilken hållplats bussen befinner sig just nu. Så när det är typ 5 minuter kvar, är det dags att promenera ut till hållplatsen. Helt suveränt!

Men funkar det då? Varenda gång! Det är helt klockrent! Det funkar!

Och den påverkar mig absolut i mitt val mellan att åka kommunalt eller att ta bilen. Varför ta bilen när man vet exakt när bussen går. (I can't believe I just wrote that.)

Det är helt utan tvivel en av mina absoluta favoritappar.

Röda pricken är där bussen är. Scrolla ner
med fingret och bilden uppdateras.
Sweeeeet.

Den ofrivillige diskjockeyn

I tisdags fick vi vår nya diskmaskin, som jag skrev om här. Sen försvann den igen, snabbt som en avlöning.

De hade nämligen råkat få med sig en modell som inte passade. Eller råkat och råkat, killarna som kom hade faktiskt med sig rätt maskin.

Problemet var bara att någon hade knappat in fel maskintyp på deras körorder. Så ur installatörkillarnas perspektiv var det ju rätt maskin. Fast inte ur den med hyfsat erkända belgiska inställningen ointressanta figuren som kallas kundens perspektiv.

Så nu tar det ungefär ytterligare en vecka innan vi får den nya diskmaskinen. Tills dess har vi ett gapande hål i köket - de tog nämligen med sig den gamla och trasiga.

Sju år i Belgien gör att jag inte ens fick höjd puls och blev upprörd. En suck och en axelryckning. C'est comme ca, la vie... (och jag vet att det ska vara cédille på det sista c-et, men orka leta liksom.)

Vet du hur det ser ut bakom din diskmaskin?

Bara en fråga, bara en fråga.

Av ren omtanke för känsliga läsare satte jag upp fronten för att
väggen bakom och golvet inte skulle synas ordentligt.

Så mycket bättre

På tisdag kommer vår nya diskmaskin.

Yippee. Från det att vi tog kontakt med vår mycket trevliga och sympatiska hyresvärd kommer det alltså ha tagit typ två veckor att få dit en ny.

Det är inte hyresvärdens fel. Det beror på leverantör-installatören. Någon som är förvånad? Nå, om det kan man tycka vad man vill.

Jag är bara glad att få en ny, även om jag nästan har vant mig vid handdiskande nu - det går ju rätt fort.

The old-fashioned way, liksom.

Och jag har dessutom nu hittat lösningen på torra händer-utmaningen:

Ett äpple om dagen

La vantarna på en spännande produkt idag efter tips från min personlige tränare Abdallah. Lugn och fin, det är bara äppelvinäger. Eller möjligen äppelcidervinäger.

Ett naturligt och nyttigt kosttillskott som jag kommer att testa. Så fort jag tytt ut hur mycket man ska ta. Eller så frågar jag bara min PT nästa gång jag träffar honom. Det går nog fortast.

Det går också för övrigt väldigt bra att använda till matlagning, t ex till bönsallad.

Och ja, jag är medveten om att det går att köpa i hälsokostaffärer, kanske även i vanliga mataffärer. Men håll med om att etiketten gör det lite mer spännande?

Äppelvinäger. Eller äppelcidervinäger.

En helt vanlig trafikmorgon i Bryssel?

Morgonens lilla pulshöjare bestod av en Desperate Housewives-kvinna som sammanbitet - med barn i bilen - körde sisådär en 100 meter mot trafiken med sin SUV. De sista metrarna genom en så kallad dold kurva, genom vilken - tada - jag kom från andra hållet på väg till skolan med Ellinor och Agnes i baksätet.

Högst sannolikt skulle hon lämna av sitt barn i en till vår skola angränsande jääääättestor dito, hittade ingen parkeringsplats och var supersen till sitt Pilatespass, sin pedikyr eller något annat för henne livsviktig sak. Så då tyckte hon det var en jättebra idé att köra mot trafiken. Genom en dold kurva.

Ååååkej, den här skylten betyder alltså att det är
förbjuden infart. Det är enkelriktat från andra hållet. Den
betyder alltså INTE  "förbjuden infart såvida du inte
har jättebråttom".

Vi stod där med någon meter mellan våra bilar, en kvinnlig fotgängare på trotttoaren ylade - hon stod i ytterkurvan och hade sannolikt sett vartåt det barkade, jag tutade, bilen bakom min tutade än mer ilsket än vad jag gjorde.

Desperate Housewives-kvinnan, vad gjorde hon? Tittade stelt rakt fram bakom sina överdoserade Gucci-solglasögon. Svängde sedan in - med ungefär 1 cm marginal till min bil - och parkerade på den lediga parkeringsruta som var precis parallellt med där jag stod.

Tanten på gatan - som nog var den som var mest upprörd - lutade sig in mot sidorutan och ylade. Jag tutade igen för att få någon som helst form av uppmärksamhet. Ingen reaktion. Sedan rullade jag vidare (nej, inga oförskämda fingrar i luften - och det är sant). I backspegeln såg jag hur föraren bakom mig också stannade bredvid hennes bil och tutade och viftade.

Undrar hur nöjd hon var? Undrar vilken puls hon hade?

Och JA, jag förstår att hon var stressad och lätt desperat. Men NEJ, det är ingen ursäkt. Tänk om vi inte hunnit stanna? Tänk om det hade varit Ellinors klasskompis I's pappa som kommit genom kurvan på sin cykel med I i barnsitsen i stället för vår bil? Hade han kunnat stanna i tid? Hade hon sett cykeln i tid?

Jag är verkligen inte Guds bästa barn - jag gör också misstag och dumma saker inte bara i trafiken, men det finns ju gränser.

Jag borde ha följt min barndomsdröm och blivit polis.

Bröd - en knäck(e)fråga

Om du frågar mig vad jag saknar mest i matväg från Sverige blir svaret att det mesta ju går att hitta här. Men brödet. Jag saknar brödet.

Gårdagens fynd på Carrefour Planet gör dock saknaden något mindre knäckande (get it?)...

Vet du förresten vad knäckebröd heter på flamländska? "Knäckebröd" faktiskt. Franska då? "Pain croustillant suédois".

Smidigt.

Solruta är grymt god!

Tuffa pojkar och öl

Magdalena och jag har flera gånger varit på Kinepolis i Bryssel, biografen där nedanstående film är gjord. Det är ju tur att det här inte hände oss:

Magdalena är nämligen inte så förtjust i öl. Det är däremot jag. Men jag dricker ju inte öl längre, eftersom jag är ännu mer förtjust i tanken att någon gång få bort krockkudden runt midjan. Annat än vid speciella tillfällen.

Det här räknas nog som ett sådant.