28 december 2011

Poesihörna, tema jul

Jaha. Ett steg till har tagits - jag ämnar nu offentliggöra min poesi. Eller rimmarförmåga. Eller bristande dito förmåga.

I min familj (Demnert-familjen) har vi en tradition. Den går ut på att alla familjer i släkten rimmar ihop varsitt långt julrim på julafton, som vi sedan skickar till varandra. Traditionen kommer från början från Magdalenas sida och när vi märkte hur kul de hade det, så ville inte vi vara sämre.

Här är till exempel Sofias rim. (Bli inte rädd för hundarna, de är jättefina.)

"Kan du fatta dig kort? Jag vill gärna hålla linjen öppen ifall
de vill lämna förhandsbesked på nästa års Nobelpris i litteratur."
Nu vet ju inte jag hur det går till i de övriga familjerna i familjen (!), men i just vår familj just i år var det jag - som i endast jag - som fick hålla Bryssel-falangens flagga högt. Så här blev det, och det sammanfattar vårt julfirande ganska väl, tror jag:


Nu är julafton faktiskt slut
och vi är med rim sisten ut

Beräkning och förslagenhet frågar du
Helt fel, vi har inte haft tid förrän nu

Man sparar det bästa till sist
En enkel men så sann list

I Bryssel snön ligger alldeles vit
Baskoja, den har inte hittat hit

Idag har vi haft det helt härligt
Ätit o druckit det som e oumbärligt

Vörtbrödet i år var bakat på plats
Vi skulle nog gjort en dubbel sats

Skogaholm Vört – stick och brinn
Vi alla ingredienser lyckades finn

Receptet var såklart det samma
Du vet – det vanliga från goa mamma

Fast mamma – vi bytte ut din Porter
Det finns ju så många belgiska sorter

Sofias bloggtips om Leilas julchoklad
Gjorde också det alla så glad

Fast vår var helt befriad från nötter
Av det den nog blev ännu mer sötter

Belgisk choklad vi använde såklart
Det fattade du ju ganska snart

Tomten har idag varit everywhere
Och naturligtvis såklart även här

Vår tomte pratade Queen’s English minsann
Orden helt utan problem han fann

Efteråt Agnes glatt sa ”det var ju Moiras pappa from across the street”
Suck och stön, precis just det som vi ville undvika helt med flit

Men vad göra med barn så intelligenta
Nästa år vi får kanske ta en tomtejänta

Dagen inleddes med Skype till gata Banér
Så härligt, så mysigt – man vill bara se er mer

Det gäller förresten alla som detta berör
Vi önskar vi kunde ses oftare än vi gör

Men nu är det som det är
Kom ihåg att vi håller er alla kär

Klockan är nu över midnatt allaredan
Vi borde nog ha sovit för länge sedan

Men vi vill dra ut på det hela så mycket det går
Till nästa gång det ju dröjer ett helt år

Och rimkampen på julafton vi kanske redan förlorat har
Vem bryr sig – vi fick ihop ett långt och inspirerat svar

Kanske ett spel för det så kallade galleriet
Men vi ville faktiskt plocka fram finliret

Precis som Jason Diakité
Vi ville också oss bete

För detta vi ödmjukt kanske bör säga förlåt
Men det skedde faktiskt utan ont uppsåt

Nu är det dags att krypa ner i snarkofagen
Imorgon är det dags att igen fånga dagen

Då ska här så att säga carpas diem
Först blir det juldagsmässa för alla fem

Nej, det blir ingen juleotta
Vi får ju ta det med måtta

Nu rimmet lider mot sitt slut
Vi har bränt vårt bästa krut

God Jul från oss i Europas huvudstad
Hoppas ni orkade läsa till sista rad

Vi önskar er också givetvis ett Gott Nytt nästa År
Kramar från Agnes, Magdalena, Karin, Gunnar & Ellinor

En historia i juletid

Nu undrar du kanske hur vår jul var. Låt mig säga så här. Den var jättebra, tackar som frågar. Så bra att blogga kändes... sekundärt.

Allt det som är viktigt på julbordet fanns där (och lite till), sällskapet var utomordentligt trevligt, tomten tittade förbi, hade med sig fina grejer och vi var på juldagsmässa.

Precis som det ska vara.

Här är några bilder för att stilla din nyfikenhet en aning. Det är väl inte helt omöjligt att det kommer mer inom den närmaste tiden. Just nu får du hålla tillgodo med detta. Hoppas det är OK för dig med.

Jullunchen med stort J.

Julbord kräva dessa drycker.

Lyckliga och harmoniska.

Lyckliga och harmoniska.

En glad Agnes som skickar tack till farmor
för det roliga "Vem är det?"-spelet
(som det heter på svenska).

En glad Ellinor som skickar tack till farmor
för det fina Human Torso Set hon fick.
Den tas isär och sätts ihop snabbare och snabbare!

Snapshot.
Det här är dock inte den tomte som besökte oss.


Om mamma inte kan komma till Bryssel får Bryssel göra vörtlimporna själv

Så här dårå. En jul utan mammas vörtlimpa är ingen riktig jul. Och eftersom mamma inte kunde komma till Bryssel i år genomgick jag några dagar före jul en inre kris.

Jag hade varit i svenska matshoppen och kommit hem med djupfryst Skogaholm Vörtlimpa. Så satt jag i köket och snurrade lite tankspritt på de färdigskivade limporna. För vem vill ha massproducerat bröd när man vet hur the real deal smakar?

Denna kris varade i säkert 15 sekunder innan jag ringde mamma och bad om receptet på sagda vörtbröd.

Efter ytterligare en uttryckning till svenskbutiken för att införskaffa svensk jäst (ja, den är lite annorlunda mot den belgiska. Inte mycket, men här togs inga chanser), rågsikt (finns säkert en belgisk modell av det också, men jag har redan kört i diket för många gånger runt den belgiska mjölhyllan), kryddnejlika samt lite mer julmust.

Receptet är från 1973 och ingredienserna  till denna sats om fyra limpor kostade då 15-16 kronor totalt. Wow.

Och för att det ska gå lite fortare (som det brukar heta i matlagningsprogram)(och för att bespara känsliga läsare bilder på hur degsörjan såg ut innan mjölet blandades i) visas här slutresultatet.

Ja, jag är stolt som en örn över brödet.
Slutresultatet blev mycket lyckat. Det bästa är att alla i familjen fullständigt älskar min mammas vörtlimpor. Och de här blev precis lika goda. Fast bara nästan.

Originalet kan ingen slå.

Några minuter senare.

23 december 2011

Vår julskinka...

...har inte rymt. Däremot är den nu både ugnsstekt och griljerad efter konstens alla regler.

Det var lite orolig stämning i köket ett tag. Den var väldigt salt när den kom ut första gången ur ugnen.

Men det ordnade upp sig. Nu är den jättesmaskig!

Själv tar jag inte åt mig någon som helst ära för detta. Jag var ute och handlade julklappar när allt detta hände.

Det var Magdalena som såg till att vår skinka blev en kulskinka och inte en fulskinka.

För att citera Madickens granne när han talar om sin hustru: "Åh, den kvinnan älskar jag!"

Plötsligt händer det

Nu är vi på gång med skinkan. Vi ses på andra sidan.

Om sådär 3-4 timmar.

22 december 2011

God Jul med länk och allt!

Jo, jag vet.

Jag har en attgöra-lista som är längre än Agnes och Ellinors önskelistor sammanlagda. Men ändå kunde jag inte låta bli att göra denna julhälsning från mig till just... dig!

Klicka nu raskt här för att komma till själva julhälsningen...

God Jul!

God Jul!


21 december 2011

Teacher's pet

När jag var 10 bakade min mamma en sockerkaka till min syslöjdslärare i syfte att göra henne vänligare inställd till mig.

Det blev hon också.

Bland annat kunde jag nämligen aldrig riktigt lära mig hur man vänder när man stickar. Vilket måste ha varit mycket upprörande för en syslöjdslärare på 70-talet. Därav sockerkakstricket.

Eller var det när man virkar? Nåja, det gick ju bra ändå. Trots att jag fortfarande inte verkar ha lärt mig...

Igår var det sista dagen på skolterminen. Tjejernas lärare fick varsin liten... sockerkaka av oss.

Närå, bara skojade. Men en liten hyacintskapelse var fick dem faktiskt, Charlotte, Caroline, Chris, Laurence, Jessica, Pascal och Eid. Ja, musikläraren Ozzy skulle självklart också ha fått en, men han var inte där igår.

Inte för att de ska bli vänligare inställda mot våra barn. Utan för att de är underbara och gör ett alldeles fantastiskt jobb. Det kändes självklart för oss att visa vår tacksamhet.

Tänk om alla människor hade samma härliga glöd och engagemang som det gänget har. Varje dag.

Då skulle nog världen se lite annorlunda ut.

Tunnelseende

Inte för att jag är särskilt klaustrofobiskt lagd.

Men bilkö i tunnel känns... lite jobbigt.

Jag kan till exempel nämna lika många platser jag hellre vill vara på som det finns bilar i tunneln.

Man bör nog också undvika att tänka saker som "undrar om det är normalt att det luktar så mycket avgaser", "oj vad tunnelfläktarna jobbar, bara de inte blir överhettade" och "hur kommer Räddningstjänsten fram om det händer något?"

Jag väljer att fokusera på ljuset i slutet av tunneln. Det känns bättre så.

Nu är den okokta skinkan...

...fortfarande okokt.

Men en viss riisöötch på området ger vid handen att det nog är lättare att steka den i ugnen. 1 timme per kilo verkar vara en tumregel.

Återkommer.

20 december 2011

Ett rop på hjälp

Hur f*n kokar man en julskinka?

Min erfarenhet sträcker sig till att hava inköpt färdigkokta julskinkor, som sedan glatt överlämnats i min moders, min hustrus eller min svärmors trygga händer för säker och smakrik griljering.

Men av någon outgrundlig anledning har de Brysselbaserade svenskbutikerna i år fattat det ödesdigra beslutet att enbart sälja okokt julskinka.

Fortsättning följer. Känn dig helt fri att komma med tips.

Tack kvalitetssajten http://www.arla.se/ för lånet av bilden.

Rock'n'roll will never die

Vi har ju, med ett visst vemod måste jag säga, i stort sett lämnat barnvisorna bakom oss när vi åker bil. Nästan aldrig, eller i vart fall väldigt sällan, blir det Krokodilen, Klapp o Klang eller den där sången om myggan som biter en fast man snällt ber den att låta bli.

Nej, nu är vi mera inne på Melodifestivalnivå. Eric Saade, Danny, Sara Varga... Ja, jag tror att du förstår. Hits for Kids, liksom.

Men som jag tror att jag har nämnt någon gång tidigare är Ellinor väldigt musikintresserad och ber mig då och då att spela rockmusik. Tack Ozzy, musikläraren i skolan, för det. Och jag menar det. (Namnet. Kolla namnet. Ozzy. Hur coolt är det?)

Agnes har också låtit sig influeras. Ofta när det är hennes tur att välja musik i bilen vill hon höra "Stop... get out..." uttalat på ett gutturalt, närmas growl-liknande sätt.

(Growl = a vocalisation style usually employed by vocalists of the death metal and black metal music genre, but also used in a variety of heavy metal and hardcore punk subgenres).

Det hon vill höra är det här:


Saxon och låten Strong Arm of the Law - och om du lyssnar noga hör du varför Agnes låter som hon gör när hon uttalar det hon tror är titeln.

Och jag bara älskar att hon vill höra det.

För övrigt har Ozzy betydligt längre hår än killarna i bandet, sångaren inkluderad.
Alla tuffa rockband har en egen logga.

Livet i omkörningsfilen

Här sitter jag. Och där väntar ni.

Som sagt, det är högsäsong nu. Idag har det varit full fart för Gunnar. Inte många sekunder över till reflektion och eftertanke (läs: göra ingenting).

Lämna tjejerna i skolan lite tidigare än vanligt för att hinna i tid till en övningsklient (joråsåatt...), sen direkt till kiropraktorn för det månatliga ryggknaket. Därefter raka spåret ut till Waterloo för att hämta hem förbeställd svensk julskinka från den ena av de två svenskaffärerna där ute.

Och på grund av att det hade snöat i Luxemburg i morse var lastbilen med vår skinka och en hel massa annan svensk mat försenad. Suck liksom. Så jag åkte då till den andra av butikerna som hade påfyllda lager och köpte det man behöver på ett julbord som utlandssvensk och som inte kan köpas i vanliga butiker här.

Drog också in som en virvelvind på MaxiToys och köpte julklappar åt A & E från farmor - fiffigt när jag ändå var i närheten. På vägen tillbaka till den första svenskaffären kom jag på att jag måste äta lunch. En Superbaconburgare på Quick, inga pommes frites till och bara vatten att dricka.

Hämta skinkan - okokt, suck... - i affären för lastbilen hade just kommit. I god ordning in till stan igen - pratandes i mobilen på vägen (handsfree, vad trodde du?)  för att lassa in maten i kyl och frys och så raka spåret till Klubben för ett PT-pass med Abdallah, endast fem minuter sen. Hej och hå.

När jag var färdigduschad och klar var klockan 14.30 och jag insåg att jag faktiskt hade en stund över innan det var dags att hämta girlsen 15.15. Sweet.

Hämta tjejerna, köra iväg till ett kalas för en av E's kompisar dit vi alla var bjudna. Ringde och kollade läget på en IT-relaterad fråga med viss akutstatus (adressetiketter...). Insåg att det var läge för utryckning, ursäktade mig från kalaset, kastade en längtansfylld blick på bordet med champagne, glühwein och allehanda tyska julläckerheter och åkte iväg igen efter att ha pussat på mina tjejer.

Fixade etiketterna på rekordtid (yes!!!), tillbaka ut till kalaset, hann precis i tid till kaka och glühwein och kunde umgås med trevliga mammor i en hel timme innan det var dags att åka hemåt.

Hem kom vi vid 19-tiden, samtidigt som Magdalena som hade köpt med sig mat hem (nice!). Nattning, gosning... Och nu sitter jag här. Men inte så länge till.

För i morgon börjar det om igen.

Vroom. Livet i omkörningsfilen.

16 december 2011

Hårfint

Bara för att föregå er litegrann. Jag vet att det har gått en vecka sedan sist. Men det är mycket nu.

Högsäsong kan man säga. Jag är just nu hett eftertraktad av många. Sade han föga blygsamt. Men ändå.

Jag bygger dock upp en massa blogginlägg och lagrar dem på hårddisken i huvudet.

....vänta... buffrar...

Innan den här veckan satte igång bad jag Agnes om hjälp med att få lite puts och studs på mig själv. Jag är inte helt säker på att det var en bra idé...

Jag var aldrig orolig för slutresultatet.
1 millimeter är 1 millimeter, liksom.
Det var mera att det gör rätt ont om man råkar
trycka ner rakapparaten i huvudet. Ouch.

9 december 2011

Don't do the crime if you can't take the time

Så här glad ser man ut när det just har gått upp för en att fredagsefterrätten gick upp i rök i samma stund som fiskpinnen gjorde ett inte särskilt graciöst svanhopp från ens hand rakt ner i det helt fyllda dricksglaset.

Möjligen har man även lärt sig att det inte direkt gör saken bättre att hävda att det "inte var meningen". I synnerhet inte när det fanns två vittnen.

Det är jobbigt när uttrycket "konsekvenser av tidigare handlande" plötsligt förvandlas till verklighet.

Så kan man säga.

Alltså, även om du är den sötaste och goaste
femåringen i hela världen finns det faktiskt
gränser. OK? (Och om du sköter dig är det väl
inte helt uteslutet att den indragna efterrätten
förvandlas till "tilltugg till Julkalendern")

8 december 2011

Plötsligt händer det

Man får aldrig ge upp. Idag kom den, vår nya diskmaskin.

Killarna skulle komma 14.15. Eftersom den gamla diskmaskinen redan var borta tänkte jag att det var lugna puckar att kunna lämna hemmet strax efter klockan 15 för att hämta småtjejerna. Jag menar, hur svårt kan det vara att smälla in en ny diskmaskin och koppla in lite sladdar och slangar? Ehum.

Jag vet inte vilket parallellt universum just de här grabbarna lever i, men det är ungefär en halvtimmes tidsskillnad gentemot vårt eget universum. De kom alltså 14.45. De var väldigt noggranna också. Det tog ungefär 45 minuter att trycka in maskinen i det gapande hålet och koppla in den. För två personer. Men det var nog bra att det tog lite tid, för de drog om två slangar som inte var riktigt bra dragna från början.

Och nu sitter den där. Jag vet ju inte om den funkar som den ska än, det får vi se under morgondagen.

En Smeg. Den är väldigt lik den gamla, fast det var en Whirlpool.
Fast den här är minst 7 år nyare.
Va? Hur det gick med hämtningen? Jo, jag drog i mina nätverkstrådar. Vilket i detta fall betyder att jag ringde till au pair-Kajsa som "hämtade ut" fyra tjejer i stället för två. När jag sedan svängde in på skolan stod de där alla fem och väntade på mig. Tänk så bra att ha en bil som tar sju personer!

Sedan åkte vi till Creacorner allihopa. Creacorner är ett pysselparadis för den som är lagd åt det hållet. Där kan man köpa banne mig allt man kan tänka sig i pysselväg. Och förmodligen lite till. Ett paradis för två femåringar, en åttaåring och och en sjuåring. Även för en tjugoåring visade det sig.

Dock inte riktigt lika mycket för en fyrtiofemåring, men även jag handlade lite.

Lite, sa jag. Och det var inte biltillbehör.

7 december 2011

Svansjön goes thriller

Det gick just upp en sak för mig. Nu måste jag ju verkligen se filmen Black Swan...


Det är dags nu. Gulp.

Svansjön i Bryssel

I mitten av oktober fick jag ett infall, mindes att jag tror att jag tycker om balett och dans och bokade två biljetter till Le lac des cygnes, Svansjön på ren svenska, med Moscow City Ballet i december. Biljetterna var inte helt gratis (understatement of the year). Men det var värt varenda öre, skulle det visa sig

I måndags kväll var det dags på ett utsålt Cirque Royal i centrala Bryssel.


Föreställningen inleddes för övrigt med ett roligt och modernt framträdande av belgiska barn- och ungdomsdansare som fick chansen att visa upp sig och marknadsföra dans och balett. Jättekul och imponerande bra.

Svansjöns handling kretsar kring striden mellan kärleken och ondskan. Denna kamp gestaltas i dubbelrollen Odette/Odile, den vita och den svarta svanen. Rollen Odette/Odile, anses för övrigt vara en av de mest krävande för en ballerina.

Varför det är på det viset är inte svårt att förstå. Det är bara att titta. Och njuta av hur vackert, graciöst och stundtals även kraftfullt det är. Att man kan använda sin kropp för att uttrycka så mycket saker genom att röra sig - helt obegripligt fantastiskt.


Som du förstår är jag helt lyrisk.

Det gäller att ha en bred kulturell spännvidd, som någon sa en gång. Med det menas i mitt fall att jag typ både kan uppskatta en riktigt hård och tuff ishockeymatch och en fullständigt fantastisk balettföreställning.

Och för att återknyta till min inledning ovan. Jag tycker om balett och dans. Nu är jag säker.

Teaterdags: Shakespeare

I fredags var hustrun och jag på teater, minsann. Brussels Shakespeare Society har satt upp The Tempest, och den ville vi naturligtvis inte missa.

Teaterns ganska läckra skylt.
Att Ellinors bästa kompis M's pappa spelade i pjäsen hade naturligtvis iiiiiiingenting med saken att göra. Han skymtar förresten förbi i trailern nedan i rödvit tröja. Hinner du se honom?


The Tempest Trailer from François Parie on Vimeo.

Det ska villigt erkännas att jag hade stora problem att hänga med. Inte för att det var teater. Inte för att det var på engelska såsom jag har lärt mig det språket. Utan för att det var på Ye Olde English. Sådär som man talade och skrev runt 1611 när pjäsen skrevs. Uj uj.

Men det gjorde inte så mycket. Det var väldigt kul ändå och skådespelarinsatserna var imponerande - det är ändå amatörteater vi talar om. Men på mycket hög nivå och vissa av skådisarna/estradörerna har det också mycket riktigt som yrke.
The Tempest - Stormen på svenska - är en av Shakespeares sista pjäser och ses, som väl många redan vet (eller inte)(jag visste inte), som hans medvetna avsked som pjäsförfattare. Mot slutet av pjäsen begraver Prospero sin trollstav. Det kan man se som en symbolisk handling - fjäderpennan (om det nu var en sådan han använde) läggs så att säga på hyllan.

Tänk vad man lär sig.

6 december 2011

Château Demnert Jus d'Airelles Fraiches

I lördags var det dags att köra igång testproduktionen av Château Demnerts egen Jus d'Airelles Fraiches. Eller hemgjord tranbärsjuice om man så vill.

Härliga tranbär. Inte särskilt närodlade (USA).

Nu kanske ni tror att det bara var att köra ner tranbären i mixern, lägga till lite vatten och så ösa i socker? Ingenting kan vara mer fel. Goda vänner till mig testade det, efter att jag agerat langare och levererat två paket tranbär. Det blev... inte bra.

Nu är det inte särskilt avancerat. Man måste koka tranbären i vatten, filtrera genom duk, tillsätta socker och låta koka några minuter till. Så svårt var det.

Ellinor var väldigt diplomatisk i sin recension av drycken. När hon testade i köket sa hon först att det var ganska gott, "..men kan man ha i lite vatten, pappa?"

I med vatten i glaset och så smakade hon igen. "Mmmm, mycket bättre!"

Inte dumt alls. Om du frågar mig.
Sedan gick hon upp till Magdalena, skakade lite på huvudet och avslöjade sanningen för henne: "Alltså, det där som pappa har gjort. Jag ville inte säga det till honom, men... det var rätt bläigt."

Men vi andra tycker det är gott i alla fall. Eller så är alla andra också diplomatiska, så det egentligen bara är jag själv som gillar det?

Första flaskan. Rent hypotetiskt bara - undrar hur det
skulle smaka om man blandade med lite vodka...?

2 december 2011

Dagens husmorstips

Du vet hur det är. Du har en kostym som blivit lite småskrynklig. Ett par byxor som du använt bara en dag och som blivit skrynkliga i knävecken.

Stryka själv? Visst. Men om du inte har lust eller inte riktigt vet hur man bäst stryker en kavaj?

Då sätter du på duschen så hett du kan. Sådär så att badrummet blir skönt ångigt och hett. Sen hänger du in ditt skrynkliga plagg i badrummet, stänger dörren och tar en fika. Eller gör något nyttigt, som att diska (om du inte har diskmaskin).

Efter en stund går du tillbaka och stänger av kranarna, väntar en stund till och voilá. No more - eller i alla fall färre - skrynklor.

Kom ihåg att klimatkompensera.

1 december 2011

Ställ bilen och åk buss!

När jag nu i förra inlägget orerade om belgarnas sätt att uppfatta ord och uttryck som "god service", "kunden i centrum" och "en nöjd kund är en återkommande kund" som något något högst överkursigt, måste jag då väga upp det lite.

Har du hört talas om STIB? Eller MIVB på flamländska? Det står för la Société des Transports Intercommunaux de Bruxelles respektive De Maatschappij voor het Intercommunaal Vervoer te Brussel. Det är alltså typ SL eller Skånetrafiken. Buss, tunnelbana och spårvagnar i Bryssel.

De har nu lanserat en iPhone-app, där man kan se exakt var lokalbussarna befinner sig och när en viss buss ska avgå från en viss hållplats. Alltså kan jag titta på min app här hemma, konstatera att nästa 80 eller 27 - vilket råkar vara de bussar jag använder mest - går från min hållplats om till exempel 12 minuter. Jag kan också se vid vilken hållplats bussen befinner sig just nu. Så när det är typ 5 minuter kvar, är det dags att promenera ut till hållplatsen. Helt suveränt!

Men funkar det då? Varenda gång! Det är helt klockrent! Det funkar!

Och den påverkar mig absolut i mitt val mellan att åka kommunalt eller att ta bilen. Varför ta bilen när man vet exakt när bussen går. (I can't believe I just wrote that.)

Det är helt utan tvivel en av mina absoluta favoritappar.

Röda pricken är där bussen är. Scrolla ner
med fingret och bilden uppdateras.
Sweeeeet.

Prinsessan av landet Accessoir

Jag bara måste visa upp Agnes även här på bloggen. Hon finns ju redan på Facebook, men jag kunde inte låta bli. Så här är hon då, Prinsessan av landet Accessoir.

Glasögonen är egentligen ett diadem och saknar helt
glas. Men man kan också bära dem så här, visst.

Den ofrivillige diskjockeyn

I tisdags fick vi vår nya diskmaskin, som jag skrev om här. Sen försvann den igen, snabbt som en avlöning.

De hade nämligen råkat få med sig en modell som inte passade. Eller råkat och råkat, killarna som kom hade faktiskt med sig rätt maskin.

Problemet var bara att någon hade knappat in fel maskintyp på deras körorder. Så ur installatörkillarnas perspektiv var det ju rätt maskin. Fast inte ur den med hyfsat erkända belgiska inställningen ointressanta figuren som kallas kundens perspektiv.

Så nu tar det ungefär ytterligare en vecka innan vi får den nya diskmaskinen. Tills dess har vi ett gapande hål i köket - de tog nämligen med sig den gamla och trasiga.

Sju år i Belgien gör att jag inte ens fick höjd puls och blev upprörd. En suck och en axelryckning. C'est comme ca, la vie... (och jag vet att det ska vara cédille på det sista c-et, men orka leta liksom.)

Vet du hur det ser ut bakom din diskmaskin?

Bara en fråga, bara en fråga.

Av ren omtanke för känsliga läsare satte jag upp fronten för att
väggen bakom och golvet inte skulle synas ordentligt.

30 november 2011

SAS - upplösningen

Här kommer nu den spännande upplösningen på SAS-härvan, som kvällspressen kanske skulle ha uttryckt sig.

"Previously on SAS-härvan", som det kanske hade hetat om det här hade varit en amerikansk TV-serie:

Äsch, du minns va? Jag fick betala övervikt och klagade både på detta och bemötandet. Sedan ringde jag och pratade med Customer Relations och trevliga Elisabeth.

Nu - eller rättare sagt den 16/11 - har jag fått svar. För att göra en lång historia kort har SAS övergått från weight concept till piece concept. Det innebär ett incheckat bagage per person som får väga max 23 kilo. Annars blir det övervikt. Punkt. Slut. Så enkelt var det.

Av någon outgrundlig anledning fick jag dock betala för mycket, så mellanskillnaden har jag fått tillbaka efter att ha skickat in scannat kvitto. Nemas problemas.

Om du är überintresserad kan du läsa hela mailet nedan. Efter det mailet hade vi en kortare mailväxling, jag och Kirstina på Customer Relations.

Jag vet inte hur många som jobbar på Customer Relations. Men de två som jag har haft kontakt med - Elisabeth och Kirstina - har varit helt fantastiska i sitt sätt att vara. Full pott i kundservice och attityd. Precis som det ju ska vara.

Kontakten med dem gjorde att det känns bra igen och att jag ser fram emot att kliva ombord på nästa SAS-flight jag är bokad på (11 december). Tack för det!

Med max en incheckad väska. Som väger max 23 kilo. Världsapromis!
Vi ses ombord!

Mailet:

"Hej Gunnar,

Tack för ditt mail.

Jag ber om ursäkt för det bemötande som du fick av vår personal i Köpenhamn vid resan till Bryssel. Vi ska alltid uppträda korrekt och service-minded och det är tråkigt att du inte upplevde det så.

När det gäller bagagereglerna så måste jag dock ge personen i bagagedisken rätt. Det står på vår hemsida att varje passagerare får ha ett styck bagage med sig till en maximal vikt om 23 kilo och en maximal omkrets om 158 cm. Eftersom ert bagage översteg denna vikt så räknas det som överviktigt.

Tidigare när vi hade så kallat weight concept så kunde man slå ihop alla bagage och gå på den totala vikten, översteg man den totala vikten så betalade man för övervikt. Numera är det sedan ett år tillbaka så kallat piece concept vilket innebär att övervikt räknas om man har mer än ett bagage per person eller om man överstiger maxvikten/volymen för det incheckade bagaget. Man betalar då ett fast pris och inte ett kilopris.

Jag förstår att du redan har tittat på vår hemsida och där står det att varje bagage får väga max 23 kilo på flera ställen. Det stämmer att det finns en information om totalvikten 32 kilo, detta är nämligen vad en väska får väga som mest enligt internationella regler, annars blir den nekad transport. Om man läser under informationen om övervikt så finns följande att ta del av;  Om du reser med extra bagage eller om dina väskor är för tunga eller för stora så betalar du en fast kostnad per bagage.

Den fasta kostnaden är DKK 225. Har du betalt DKK 350 så har du debiterats för mycket. Vänligen återkom då med ditt kvitto och kontonummer så är jag dig behjälplig med ersättning av mellanskillnaden.

Med vänlig hälsning

(...)"

29 november 2011

Dagen F - som i födelsedag

The Wild One's födelsedag började som sig bör med sång och presenter på sängen. Till sin egen förvåning sov hon som en stock när övriga familjen påbörjade sin skönsång. Eller ja, sin sång.

Först när vi var inne på andra sången rörde hon på sig, satte sig upp, såg sig yrvaket omkring och utbrast "Det är min födelsedag!" Och ja, just då var hon helt utan tvivel den sötaste femåringen i precis hela världen. 

Sötast.
 Efter frukost och påklädning var det dags att lägga på frostingen (eller kanske heter det glasyr på svenska?) på de muffins Agnes och Magdalena bakade i lördags. Vi valde färdiggjord. De belgiska butikerna hade inte mycket att erbjuda, men man har ju fått lite inblick i olika kulturer under åren här, så i lördags åkte jag och Agnes till den engelska affären Stonemanor för att införskaffa detta.

Där minsann fanns det grejer. Agnes och jag kunde inte riktigt välja, så vi kom hem med ett gott urval av vad de hade att erbjuda. Med lite hushållning och planering tror jag att det räcker fram till 2014, faktiskt. Det var i alla fall något sådant kära hustrun mumlade när hon såg kassen.

Chocolate frosting med rosa duttar på.

29 stycken muffins fick sedan åka med oss till skolan och Agnes klasskompisar. Är det födelsedag så är det. Man kan förresten fråga sig varför det inte var 30 stycken. Jag vet ärligt talat inte, men jag är faktiskt helt oskyldig. Och det är sant.

För naturligtvis skulle Agnes firas även i skolan! Hon var mycket nöjd med sin skoldag när jag hämtade henne.


När man fyller år i Agnes klass får man
gå runt så många varv som man fyller.
Just nu är det oklart i mitt huvud om
det kallas jord-, mån- eller solvarv.
men jag tror solvarv är det rätta.
Kanske någon astronomiskt kunnig
person kan upplysa mig?

Agnes blåser ut de fem ljusen.
Charlotte & Caroline, Agnes fröknar, är så snälla, bra och trevliga så jag dristade mig till att fråga om de kunde fota lite med min kamera. Självklart. Därav bilderna ovan.

Efter skolan åkte vi hem och bara hade det mysigt resten av eftermiddagen. Jag hade lovat Agnes att hon skulle få äta precis vad hon vill till middag. Så vad är hennes bästa maträtt? Köttbullar och makaroner. Så då fick hon det, naturligtvis.

Vi andra åt för övrigt min egen variant på Korv Stroganoff, med korven som blev över från kalaset i söndags.

En härlig dag i födelsedagsfirandets tecken. Det var speciellt roligt, eftersom det känns som att det här var första året som Agnes "på riktigt" förstod innebörden av att fylla år.

Och hon somnade lycklig även denna kväll. Vår lilla gullunge.

Vår stora gullunge hade - vilken jag också naturligtvis också måste nämna här - utan vår vetskap gjort en egen saga till Agnes i present, med både text och teckningar. 24 sidor lång. Vår stora lilla gullunge.









Nostalgitripp

Rotade i arkivet från den gamla bloggen - den som inte längre finns på nätet - och hittade detta inlägg, som är skrivet bara några timmar efter att Agnes har kommit till världen. Asteriskerna du hittar på tre ställen har jag lagt till nu för att förtydliga lite i efterhand - se nedan.

Inte oväntat, men något otippat just idag... - BEJBYDAGS

2006-11-28 21:49:19
 
Föga anade jag igår kväll vad som skulle hända idag. När vi gick och la oss igår kväll pratade vi lite om vad som skulle hända idag och skojade lite om att det skulle vara typiskt om bejbyn skulle komma som imorgon (läs idag).
 
M skulle ta det lugnt, sortera lite papper hemma, betala lite räkningar och ta det allmänt lugnt så här första dagen efter att hon slutat arbeta och bara invänta nedkomsten - vilket enligt tidräkning skulle ske den 7/12. Jag skulle som vanligt köra E till skolan och sedan åka hem och mysa lite med M och sedan sätta fart med jobbet. Dagens höjdpunkt skulle vara en telefonkonferens med USA på seneftermiddagen. *) Låt mig säga så här - det blev inte riktigt så.
 
1,5 timme efter att vi pussat varandra godnatt blir jag väckt - klockan 23.58 för att vara exakt. "Gunnar, jag tror att något håller på att hända." Ehh.... jaha? NU? Njaeh, det var nog inget. Eller jo, det ÄR värkar. Eller nä, det är det nog inte. Inte nu. Väl? Fast ändå?
 
Och så höll vi på sådär, tills klockan blev 04.30 då vi insåg att det nog var läge att trycka på larmknappen och kalla in backup-styrkorna. "I repeat, this is not a drill" som det heter i hårdkokta filmer. Elli&Kieran väcktes alltså 04.30 ute i Waterloo och 05.00 hastade de in genom vår ytterdörr - respekt för den fantastiska inställelsetiden, i synnerhet i ljuset av att stackars Kieran varit ute med sina irländska polare och just lagt sig att sova i klart icke körbart skick när jag ringde (vilket för att lugna oroliga läsare innebar att Elli körde). **)
 
Det tog ytterligare en stund för oss att komma iväg, av värk-tekniska skäl. Sträckan hemma -> sjukhuset Edith Cavell avverkades därefter på en tid som fullständigt slaktade samtliga provkörningsklockningar. Det beror ju såklart på att jag inte provkört klockan 5 på morgonen, men också på att M precis när vi passerat Montgomery och kommit in på den långa raka boulevarden jag just nu glömt namnet på blev mer svårkontaktad (läs lätt dvalaliknande tillstånd) vilket direkt sände en signal till gaspedalsfoten... Allt dock under mycket kontrollerade former, även om jag kanske inte skulle inte rekommendera tekniken i ett besvärligare trafikläge. M märkte dock ingenting av det, sa hon efteråt... ***)
 
För att bespara känsliga läsare alla detaljer kom vi in på förlossningen klockan 05.45 och 06.54 såg så vår fina dotter och Ellinors lillasyster dagens ljus! Så underbart tokigt det kan bli ibland! Nu mår vi alla bra och min älskade hustru fullständigt strålar av lycka och glädje och det syns inte ett spår av vad hon just gått igenom. Sa jag att jag älskar henne obeskrivligt mycket?
 
Som den minnesgode bloggläsaren drar sig till minnes har vi sedan i somras sagt till E att lillasyster kommer när det snöar, så att hon skulle förstå att det skulle ta ett tag.
 
När E vaknade idag berättade ju naturligtvis Elli för henne att mamma och pappa åkt till sjukhuset för att lillasyster skulle komma. Då sätter hon sig upp, helt klarvaken med uppspärrade ögon och utbrister "snöar det??" Ljuvliga unge!
 
Enligt Heather på skolan var hon på ett sprudlande gott humör hela dagen och pratade oavbrutet på svenska. Klart stolt och lycklig. Vi åkte direkt från skolan till sjukhuset för att hälsa på lillasyster och mamma. Det var en andäktig storasyster som klev in i rummet, med pappas hand i ett hårt grepp. Stort ögonblick i hennes liv! Också.
 
Och åh, så glad hon var. Kände lite försiktigt med fingret på lillasyster och sa sedan tyst efter en stund: "jag vill hålla henne". Och det är klart hon fick!
 
Nu sover E gott i sin säng, jag ska gå och lägga mig alldeles strax, M och lillasyster sover antagligen gott på sjukhuset. En inte alldeles vanlig dag.
 
*) Vissa i den internationella projektgruppen jag ledde, som för övrigt kom från det stora landet i väster, hade ingen förståelse för att jag valde att hoppa över telefonmötet för att jag hade fått barn samma dag. De svenska deltagarna försökte förklara. Jag lämnade för övrigt uppdraget ett par månader senare.
 
**) "i klart icke körbart skick" betyder väldigt väldigt berusad. Vilket i sig är anmärkningsvärt eftersom det verkligen inte är något vanligt för denne utomordentligt rekorderlige man.
 
***) Jag vill ju naturligtvis inte erkänna lagbrott. Men vissa korsningar var helt tomma och det var rött ljus åt alla håll. Det var tre körbanor och rakt fram. Ingen trafik. Hastighetsbegränsning 50. Magdalena höll på att tappa medvetandet bredvid mig och svarade inte på tilltal. V6-motor och 205 hästkrafter (ah, those were the days...). You do the math.
 
Här är några bilder till från den stora händelsen. Den störstaste lyckan i livet, eller vad Nalle Puh skulle säga.
 
Åh, vad jag älskar mina tjejer. Alla tre.
 





5 år!

Tänk att lilla Agnes redan är fem år. Tiden går otroligt fort när man har roligt, om man säger så.

Det känns på ett sätt som om hon är alldeles nylevererad. Och på ett annat vis känns det som om både hon och Ellinor alltid har varit med oss.

Då och nu.
Vi firade med kalas, minsann. I söndags var sju av hennes bästa svenska, svensk-engelska, japansk-indiska, amerikansk-franska, brittiska, skotsk-irländska samt tysk-spanska polare och polarinnor här och firade henne med varmkorv, tårta, lekar och dans. Samt med den för vissa mycket exotiska  fiskdammen. Goodie bagen var dock ingen nyhet för något av barnen.

Rita på duken - ett stående inslag på våra barns kalas.
Gästerna brukar vara lite skeptiska först, men sen...

Agnes var mycket nöjd med sitt kalas och alla presenter och somnade mycket mycket lycklig på söndagskvällen. Och då hade hon fortfarande själva födelsedagen kvar! Mer om den i ett annat inlägg.

Hm...
Men det är i alla fall en rekorderlig ung man som lägger armen runt
min dotter.  Även om jag tycker mig se att han är väldigt flörtig med många flickor...
Klart det skulle vara dans också.
Eftersom jag är som jag är hade jag lagt upp en spellista på YouTube och kopplat
laptopen till både TV (HDMI) och surround sound-anläggningen. Ska det vara dans,
ska det vara dans på riktigt med bra ljud - med videosar till som bonus.

Ja, och sedan hade vi förresten också bjudit in föräldrarna på (ospetsad) glögg och pepparkakor också. Det var ju ändå första advent. Det är alltid kul att sprida lite svensk kultur. M och jag konstaterade att vi känner många väldigt trevliga människor!

25 november 2011

Igen - vad är "manligt"?

Det här är Alexander Karelin. En legendarisk rysk tungviktsbrottare, av en enig expertis ansedd som världens bästa grekisk-romerska brottare genom alla tider.
"Lyftkranen från Sibirien" var ett av hans många smeknamn.
Under hela sin brottningskarriär, som innefattade tio år där han inte gav ifrån sig en enda poäng, vann han 9 VM-guld, 12 EM-guld, 3 OS-guld och förlorade under densamma inte en enda match förrän han i sitt livs sista, OS-finalen 2000, stötte på en amerikan som vann guldet på poäng, 1-0. (Källa: Wikipedia)

Det var han som brukade bolla runt med vår egen 130 kilos-Tomas Johansson, om du minns. Eller så gör du det inte.

I alla fall.

Jag vill minnas ett reportage om honom som jag läste en gång. På sin fritid gillade - och gör väl fortfarande - han att lyssna på klassisk musik och att skriva dikter.

Han använder säkert också handkräm.

Taggad kille

Jorå, idag var man taggad när man kom till gymet för en timmes träning med PT-Abdallah. Den här bilden är tagen när jag precis ska börja värma upp i roddmaskinen.

Idag känner jag livet i mig.
Till mitt försvar vill jag säga att bilden liksom är tagen sådär lite i smyg. Det satt andra människor runt omkring mig och det var liksom inte läge att grimasera upp sig.

För jag var egentligen betydligt mer peppad än vad bilden antyder.

PT-Abdallah föreslog att vi någon gång skulle lägga en timme på cardio, alltså konditionsträning, för att jag skulle få lite omväxling till crosstrainer och roddmaskin. Han föreslog en timmes boxningsträning - han är ju kampsportare och självförsvarsexpert, bevars - och lovade att jag skulle vara helt slut efteråt i både armar och ben.

Jag lovade att fundera lite på det. Vad tycker du?

Så mycket bättre

På tisdag kommer vår nya diskmaskin.

Yippee. Från det att vi tog kontakt med vår mycket trevliga och sympatiska hyresvärd kommer det alltså ha tagit typ två veckor att få dit en ny.

Det är inte hyresvärdens fel. Det beror på leverantör-installatören. Någon som är förvånad? Nå, om det kan man tycka vad man vill.

Jag är bara glad att få en ny, även om jag nästan har vant mig vid handdiskande nu - det går ju rätt fort.

The old-fashioned way, liksom.

Och jag har dessutom nu hittat lösningen på torra händer-utmaningen:

24 november 2011

En grej till bara om dagen

Ett av de bästa omdömen man kan få av Ellinor när det gäller maten är

"Pappa, kan jag få det här i min lunchbox i morgon?"

Idag efter middagen - se tidigare blogginlägg - sa Ellinor följande:

"Pappa, kan jag få det här i min lunchbox i morgon?"

Tänkte du ville veta det.

En stor fan av min matlagning.

Dagen som idag var

Efter frukost och som vanligt mysig lämning i skolan åkte jag raka spåret till min danska kiropraktor Tine för denna månads ryggomgång. Knäckeliknak.

Men ryggen som en fura rak satte jag sedan segel till IKEA för inköp av diverse förskaffning inför Agnes 5-årsfirande om söndag.

Väl hemma igen diskade jag upp morgondisken - för hand - och satte mig för att gå igenom mailen. Några besvarade mail och ett längre telefonsamtal senare var det dags att förbereda det kvällsmöte jag hade inbokat. Skriva, läsa, printa. Skriva. Läsa. Skriva. Läsa. Printa.

I samband med lunchen tog jag mig tid att fundera lite över eftermiddagen. Det tog 10 minuter. Inklusive att äta maten. Sedan satte jag igång att förbereda middagsmaten. Medan middagsmaten stod i ugnen diskade jag upp - för hand - samt sprang upp till arbetsrummet och ringde ytterligare ett samtal och skickade några mail.

Ner för alla trappor igen för att rädda middagsmaten ur ugnen och så bam iväg och hämta Agnes i skolan (eftersom Ellinor var kvar på Bricolage - typ pysseleftermiddag där de gör de mest fantastiska saker). Direkt till Klubben, lite medhavd mellis, och så ner i poolen och bada och ha kul. Nice!

Upp igen, duscha och passa på att tvätta håret. Agnes alltså. Kom ihåg att packa både hennes shampoo, balsam och hårborste. Till hennes storögda och glada förvåning...

Sedan tillbaka till skolan, hämta Ellinor. Just in Time-processing. Anlände utan stress precis i tid.

Så hem till maten som stod och väntade på oss, tillsammans med Magdalena som trätt in genom ytterdörren bara sekunder före oss, visade det sig.

Klockan 19 var det dags för mitt möte, varade en timme. Eftersom M var upptagen med att natta barnen passade jag på att diska middagsdisken - för hand.

Efter lite ömsesidig debriefing har hustrun gått och lagt sig och jag, ja jag sitter vid datorn och bloggar.

En nästan helt vanlig dag i en hemmapappas liv.

Dagens middag:
Lammfärs och fetaost-lasagne, med spenatlasagneplattor.
Serverat med isbergssallad och tomater.
Joråsåatt...

Jag bloggar - alltså finns jag

Hej igen,

Det verkar råda viss förvirring. Min mamma ringer och undrar hur jag mår. Min brorsdotter kommenterar här på bloggen. Min syster lämnar oroliga meddelanden på mitt mobilsvar. Min bror är less på att inte hitta nya uppdateringar.

Jag lever. Jag mår bra. Just nu har det bara varit lite mycket kvar att göra när dygnets timmar är slut. Så kan man säga.

Det är julbasarer, utbildning, hus och hem, byte till vinterdäck, planering för Agnes femårskalas, träning och lite annat smått och gott.

Och så har diskmaskinen gått sönder också.

Jag som trodde att vi var ett team.
Nähäpp. Jaja, men du ska veta att det står
massor med fjuniga rookies där ute som
är redo att ta din plats.
Men en sak kan jag säga klart och tydligt. Jag har inte slutat blogga.

Jag ska berätta allt. Nästan.

Och nu måste jag leta reda på handkrämen. Om du bara visste hur torra händerna blir av att diska för hand ett par gånger varje dag.