Det är inte lätt att vara ödmjuk när man vet att man är... pappa

I eftermiddags var jag och tjejerna hemma och pysslade runt lite i största allmänhet, så där som man gör vid halv 5-tiden och är hemma med barnen. Ja, du vet. Eller så vet du inte.  Men ändå. Där och då berättade jag att jag skulle sticka iväg en stund på ett ärende.

Agnes stelnar till, tittar på mig och säger "vem ska vara med oss då?" Och när jag då säger att jag såklart inte sticker förrän mamma kommer hem så tittar hon upp. Och samtidigt som hon gnuggar några små tårar ur ögonen med sina söta små händer säger hon med eftertryck:

"M-m-men p-pappa. Du-u är ju bäst!"

Men jag slår vad om att i natt när hon vaknar och vill att någon ska komma upp till henne, då är det ändå mamma som är bäst.

Tänk så det kan bli.

Söta Agnes.
Bilden ÄR tagen vid ett annat tillfälle.

PS. Men det var jag som nattade. Mamma läste saga, men pappa skulle minsann sköta om omstoppning och slutmyset.