Jag har en attgöra-lista som är längre än Agnes och Ellinors önskelistor sammanlagda. Men ändå kunde jag inte låta bli att göra denna julhälsning från mig till just... dig!
Vi har ju, med ett visst vemod måste jag säga, i stort sett lämnat barnvisorna bakom oss när vi åker bil. Nästan aldrig, eller i vart fall väldigt sällan, blir det Krokodilen, Klapp o Klang eller den där sången om myggan som biter en fast man snällt ber den att låta bli.
Nej, nu är vi mera inne på Melodifestivalnivå. Eric Saade, Danny, Sara Varga... Ja, jag tror att du förstår. Hits for Kids, liksom.
Men som jag tror att jag har nämnt någon gång tidigare är Ellinor väldigt musikintresserad och ber mig då och då att spela rockmusik. Tack Ozzy, musikläraren i skolan, för det. Och jag menar det. (Namnet. Kolla namnet. Ozzy. Hur coolt är det?)
Agnes har också låtit sig influeras. Ofta när det är hennes tur att välja musik i bilen vill hon höra "Stop... get out..." uttalat på ett gutturalt, närmas growl-liknande sätt.
(Growl = a vocalisation style usually employed by vocalists of the death metal and black metal music genre, but also used in a variety of heavy metal and hardcore punksubgenres).
Det hon vill höra är det här:
Saxon och låten Strong Arm of the Law - och om du lyssnar noga hör du varför Agnes låter som hon gör när hon uttalar det hon tror är titeln.
Och jag bara älskar att hon vill höra det.
För övrigt har Ozzy betydligt längre hår än killarna i bandet, sångaren inkluderad.
I våra flickors skola utgör musik en viktig grundpelare i undervisningen. Ellinor spelar till exempel klassisk fiol på skoltid sedan flera år tillbaka.
Hon har sedan i våras en ny musiklärare. Om honom kan man säga några saker.
Han lär ska ha varit medlem av det belgiska bandet Vaya con Dios på 80-talet. Detta är dock obekräftat.
Han älskar sin gitarr.
Han har väldigt långt hår uppsatt i hästsvans.
Han är väldigt cool.
Igår när vi åkte hem från skolan satt Ellinor, hennes irländsk-spansk-brittiska kompis M2 (inte att förväxla med allra bästa kompisen M1, som är irländsk-tyska) och Agnes i baksätet. Stereon spelade musik.
Då säger Ellinor: "Pappa, kan du inte sätta på lite rockmusik? Med gitarrer?"
Ehh... jovisst kunde jag det. Jag bläddrade fram en spellista med rock från bilens hårddisk (ja, det finns en hårddisk i bilen) och drog upp volymen.
Genast drog Ellinor och M2 ur sina hårsnoddar och började jublande slänga sitt hår fram och tillbaka, helt vilt på ett ganska headbangerinspirerat vis. Agnes bara stirrade på dem med skräckblandad förtjusning.
När jag frågade var och eventuellt vem som lärt dem göra så blev svaret ett unisont: "vet inte".
Jag säger inte att jag tror jag vet var deras rockinfluenser kommer ifrån. Men man skulle ju kunna ana. Men jag tror det egentligen inte. I alla fall inte headbangingbiten. Men om det nu vore så att det är så som jag skulle kunna ana, så är jag inte det minsta upprörd - tvärtom nästan.
Bon Jovi.
Resten av vägen hem samt till och från The Little Gym som Ellinor och M2 skulle på senare på eftermiddagen lyssnade vi bara på rockmusik i bilen. Bon Jovi, Mustasch (se film nedan), Kiss, Lillasyster, Accept, Nickelback, 3 Doors Down...
I söndags började Agnes på en ny aktivitet på Klubben. Vi var ju lite oroliga, för vi testade redan förra året och då gick det åt skogen med musik. Hon vägrade. Jahapp, liksom.
Men skam den som ger sig.
Agnes älskar ju nämligen musik - inte bara "barnmusik" utan även pappas musik, om man säger så - och hon älskar att röra sig till den också. Så ofta hon kan. Hon kan börja spontandansa på gatan när hon hör ett skönt beat någonstans ifrån. Klart tjejen ska gå på hip hop!
I år var hon väldigt peppad. Men det var hon förra året också. Så hur gick det i år då? Hon älskade det!
Visserligen insisterade hon på att bära sin ballerinadräkt. Vi försökte få henne att ändra sig, men det var bara "nähädu!". Ja, hon säger så, vår envisa, bestämda och underbara lilla Spindelflicka.
Den svarta kvinnan i 35-årsåldern i afrikansk dräkt som leder timmen utstrålade ju inte direkt hip hop, snarare just traditionell afrikansk dans. Däremot utstrålade hon glädje, engagemang och en oerhörd vilja att lära barnen att röra sig till musik. Och det var också mer rytmik än något annat. Men vem bryr sig? Att Agnes får dansa, röra sig och ha superkul är ju ändå det viktigaste.
När Agnes kommer utspringandes ur lokalen och smajlar med hela ansiktet som är sött-rött av upphetsning och rörelse. Då vet man att det har varit riktigt bra.
Det kommer att bli kul på söndagseftermiddagarna i höst!
Inte Agnes.
Inte Agnes lärare. Inte pappan på rymmen från gymet. Däremot en rätt imponerande pose.
