Premiärglass, bilnostalgia och strandmys

Steg upp i gryningen. Inte den bästa av morgnar idag, eftersom Ellinor fick en migränattack i natt med orolig sömn och slutligen en kräkning på grund av illamåendet på grund av huvudvärken.

Efter leveransen brukar det lugna ner sig, vilket det också gjorde även denna gång. Sedan blev hon allt piggare allt eftersom dagen gick och hon behövde inte påfyllning av medicin alls.

Så Magdalena skickade iväg mig till gymet även idag, för jag "...mår så bra av det och blir så mycket roligare att ha omkring sig". Vad hon nu menade med det. Körde ett riktigt hårt pass idag med olika övningar för hela kroppen. En rejäl genomkörare som kommer att rendera träningsvärk i morgon. Totally worth it.

Hem för kaffe och macka och sedan vände bilen faktiskt tillbaka in till Simrishamn lastad med hela familjen för lite olika ärenden av skiftande karaktär.

Slumpmässigt utvalt ärende: besöka återvinningsanläggningen.

Slumpmässigt utvalt ärende: äta årets första glass i hamnen i Simrishamn.
Ellinor valde Calippo Shots, medan Agnes gick på klassisk Sandwich.
Ingen av de vuxna åt glass. Och det är sant.

På eftermiddagen bestämde vi oss för att packa kaffekorgen och köra ner till stranden för mysfika där. Vi hade förtänkt och köpt med oss läckra bullar från Pedersens konditori i Simrishamn så man kan säga att manegen var fint krattad för det.

Hej stranden!

Nu undrar du kanske varför jag väljer att publicera just bilden ovan. Det måste ju rimligen finnas roligare bilder än så. Och ja, det gör det ju. Men grejen är att jag gärna vill uppmärksamma er läsare på hur jag har parkerat. Nämligen i ena hörnet, ganska långt från stigen ner till stranden.

En gång för ganska länge sedan, i september 1997 för att vara exakt, parkerade jag betydligt närmare stigen på just den här platsen. 

Vi var alldeles nygifta sedan bara några dagar tillbaka och hade några härliga dagar i Skillinge innan vi skulle återvända till Paris där vi bodde då. Bilen var alldeles nytvättad, endast ett år gammal (en SAAB 900 2.0 utan turbo om du vill veta) och jag ville ta ett läckert strandnära foto av den. Och kom sedan inte därifrån. Bilen satt helt fast, lite nedsjunken i sanden.

Stranden var helt tom. Parkeringen var helt tom så när som på vår bil, jag själv och en suckande hustru (vi hade alltså bara varit gifta några dagar). Vad göra nu?

Som tur var kom en gammal gubbe (förlåt, äldre herre) i sin rostiga röda Nissan Micra nerputtrandes efter en stund, och han kunde ge oss lite draghjälp. Jag kunde höra hur han förnöjt muttrade lite om korkade stockholmare. Åtminstone tror jag det var det han muttrade. Han talade nämligen Österlenmål, vilket är svårbegripligt även för "vanliga" skåningar. Och den kära hustrun ansträngde sig inte nämnvärt för att hjälpa mig. Man kan lätt förstå varför.

Men bilden blev bra.

Därför just denna bild från idag, så att jag kunde berätta denna roliga anekdot. Även om den kanske inte var så rolig just när den hände...

But that was then, and this is now:

Nöjda och harmoniska tjejer.

Fikatajm.

Pappa G försöker se lite showbizzig ut och riktigt njuta av att
han fick vara med på en bild där han inte riktar kameran
mot sig själv. Och mamma - jag hade mössan på mig hela tiden, utom
när kortet togs. Jag lovar.

I morgon är det fredag. Då gäller städning och packning. Som vanligt har vi mer med oss tillbaka än vi hade med oss när vi kom. Det borde ändå vara lugnt vad gäller plats i bakluckan.

Tiden går fort när man har roligt. Så är det.

Technopolis på en tisdag

Idag åkte vi till Technopolis, som alla som följt den här bloggen genom åren vet är ett flamländskt science center beläget i Mechelen, mellan Bryssel och Antwerpen.

Det var jag och tjejerna, plus kompisarna Anna och Ellen med tillhörande au pair.

Som vanligt när vi är där blev det en dag fylld med aktiviteter, en outsinlig utforskarlusta och en obändig vilja att se och testa precis allt. Och lite till. Som det ska vara.

The Wild One som vi kallar
henne lite sådär till vardags.

Inte helt oväntat var vi inte de enda som hade kommit på idén att åka dit idag, så det kändes som en bra tidsinvestering att vara där redan vid 10.30, innan de stora massorna anlände. 

Faktum är att vi hade varit där ännu tidigare om jag av någon outgrundlig anledning inte missat att svänga av mot Antwerpen. Vilket jag alltså gjorde. Missade alltså. Med resultat att vi helt otippat var på väg mot Liége. Det tog en stund att hamna på rätt håll igen. Man vänder liksom inte hur som helst på en sexfilig motorväg kan man säga.

Och när man väl vänt på ett korrekt sätt (köra av på avfart och så på igen åt andra hållet) hamnar man delvis i infartsköerna till Bryssel. Så det kan bli. Man undrar lite varför det bidde så. Det var liksom inte första gången jag körde just där... Typ minst en gång i veckan bara.

The Brave One. Kan ge ett något reserverat och tillbakadraget
intryck, men är egentligen mycket modig och extremt målmedveten
 när hon bestämt sig för att genomföra något.

Till Ellinors stora och oförställda glädje hade hon nu äntligen preciiis blivit tillräckligt lång för att cykla i luften. Eh... va? Hur tänker jag nu? Jo, så här:

Ja, sen ägnade vi oss, mest barnen, åt att blåsa jättebubblor, testa spikmattor, lägga jättepussel, bygga en bro, gå på månen, tävlingscykling, bilkörning, kapplöpning mot hund, fluga och andra djur, trycka egna pengar, göra pizza, bygga på byggarbetsplats, jobba i mataffär, köra ambulans, borsta jättetänder, byta däck och köra tåg. Bland annat.

Värsta bubblan liksom.

Ja, vi åt lunch också men det får väl kanske räknas som ganska alldagligt i sammanhanget. De större barnen och jag besökte också den tillfälliga utställningen som för närvarande handlar om sex och samlevnad.

Det gick utan problem och jag kunde på ett lättsamt sätt berätta lite om vad som händer i puberteten och sådana saker. Samt basversionen av hur barn blir till. Det var en mycket bra miljö att göra det i, det blev väldigt avslappnat och naturligt och inte alls sådär krystat som jag inbillar mig att det kan bli hemma vid matbordet.

Men det är märkligt hur en del föräldrar ser väldigt generade ut där inne. Väldigt mycket mer generade än de mest fnittrande barnen faktiskt. Jag fattar inte riktigt det, om jag ska vara ärlig. Hemma vid köksbordet OK, men kom igen liksom. Det blir inte bättre läge än så här.

Direkt när vi kom hem - jag hade inte hunnit få av mig mina skor än - stack tjejerna ut i köket och satte sig att måla påskpyssel. "Snälla, kan vi inte fika?" sa jag. "Nejnej, DU kan fika - vi tar nåt sen" blev svaret.

Och nu sitter de ihopkurade, tätt tätt ihop, i soffan med lite melliskex och tittar på Lotta på Bråkmakargatan på DVD.

En riktigt skön påsklovstisdag!

Och i kväll ska jag gå och träna på gymet. Nice.