Inte ett öga var torrt...

I tisdags (ja, för en vecka sedan) var vi på skolkonsert mitt på blanka förmiddagen, jag och Magdalena. Skolan har i år valt att dela upp framträdandena - och de spelande eleverna - på flera tillfällen i stället för att köra en enda lång supermegalång konsert. Bra beslut.

Agnes sjöng i grupp och spelade trumma och Ellinor spelade fiol så fint så fint.

När jag lyckats redigera ihop bildmaterialet lovar jag att ni kommer att få se - och kanske höra något - därifrån. Videoredigering kräver lång tid i ett långt flöde, tid som jag inte riktigt har just nu. Alltid är det något. Men så småningom ska det bli nåt av det.

Så idag när jag hämtade barnen kom inte Agnes ut som vanligt. Ellinor däremot kom ut från sin del av skolan och kunde berätta att Agnes skulle vara med även på den konsert som var idag, någon halvtimme senare. Eftersom hennes grupp skulle uppträda även idag, skulle ju naturligtvis även hon det.

Om detta visste jag ingenting, ingen hade berättat detta för mig. Och detta är jag säker på. Tro mig, är det något jag håller ordning på är det tjejernas åtaganden och aktiviteter i anslutning till skolan. Punkt.

Nå, jag är inte den som är den. Ellinor och jag bänkade oss för att titta på eftermiddagens skolkonsert. Fika ingick. Jag lyckades av misstag - faktiskt - plocka på mig ett bakverk som var någon slags kombo av wienerbröd med extra gojs, pain au chocolat och petit choux - säkert ungefär en miljon kalorier i. För säkerhets skull var den chokladöverdragen.

Agnes grupp var en av de första som uppträdde. Och jösses. Det var så oändligt fint och även om förra veckans uppträdanden också var fina var detta fantastiskt.

De tyska mammorna Si och St (vars barn inte uppträdde i det här numret) vände sig om mot mig med tårfyllda ögon, den ukrainske fd elitgymnasten P som filmade åt mig började darra på handen och var tvungen att harkla sig, jag själv fick tårar i ögonen (förvånad någon?), Ellinor tappade hakan och tiden stod bara still.

Dessa små söta och stolta fast lite blyga sexåringar som med sina spröda små röster sjöng så starkt och modigt i mikrofoner och trummade i takt till Yves (läraren) gitarr.

Det var som om en röd och fluffig silkeshandske stoppad med kärlek kramade om mitt hjärta så hårt fast ändå mjukt så att mina ögon tårades.

Jag har aldrig känt sådan otroligt stark kärlek till båda mina barn som precis just där, just då. Och då vet ni ju alla hur mycket jag älskar dem i vardagslag.

En stund jag alltid alltid alltid kommer att minnas. Alltid.

Sedan åkte vi hem och åt korv med bröd och googlade upp stället där Magdalena är på tigersafari idag.

Vår Agnes. Bilden tagen förra veckan.

En oerhört stolt storasyster vid dagens konsert.
Sen dog min iPhone.

Jag är tillbaka! Med en cliffhanger!

Är ni kvar? Hallå? Mina läsare? Mamma?

Jo, jag skulle bara säga det att kanske. Kanske är den på väg tillbaka igen. Lusten att skriva. Nåja, lusten att skriva har alltid funnits där. Så OK då. Lusten att blogga då. Jo, den är nog tillbaka igen.

Kanske lite om livet.
Kanske lite om familjen.
Kanske lite om träning.
Kanske lite om att flytta tillbaka till Sverige.

Ooooops, vad sa jag nu? Cliffhangervarning!

Dags att ta fram skrivmaskinen igen?

SAS revisited

Den minnesgode läsaren drar sig till minnes - använder jag den frasen för ofta? - att jag hade lite meningsskiljaktigheter med SAS gällande bagage för några månader sedan.

Jag tyckte jag var rätt tuff fast på ett klurigt mjukt sätt i mitt sätt att skriva om SAS här på bloggen. Man vill ju inte göra folk ledsna liksom.

Nu har en av de bloggare jag följer, Fredrik Backman, också lackat ur på nämnda företag i sin krönika i tidningen Metro.

Man kan säga så här. Det visar sig att jag nog inte var så tuff när jag skrev, utan bara.... ja... mjuk på gränsen till mesig. Klicka här och läs hans text. Jämför med min. Döm sedan själva.

Vissa av knapparna på tangentbordet skämdes så mycket över att vara kontrollerade
av en så mesig människa att de försökte fly. Klart att det var ESC som ledde
upproret. Det fattar man ju.

Måndag morgon

Det är påsklov. Barnen är hemma. Hustrun på jobb.

Och kanske spelade jag Wii Fifa 2010 lite längre än jag hade tänkt igår kväll. La ner när jag förlorade på straffar mot Liverpool i FA-cupens semifinal.

Jag är ändå nöjd med grabbarna. Det är ju trots allt Torquay jag tränar och ingen storklubb i PL.

Så kanske att jag är lite trött. Fast inte så farligt.

Men när tjejerna frågade om vi kunde äta frukost framför TV'n så valde jag minsta motståndets lag.

Och ja, det är ju rätt mysigt.

Somliga ska alltid överdriva

I torsdags var det traditionell egg hunt i skolan för Primarybarnen. Det betyder att påskharen har värpt små chokladägg i skolans trädgård/rastgård/lekplats. Det kan naturligtvis vara någon annan som fått i uppdrag att placera ut de där små äggen åt påskharen, det kan vara de äldre barnen i Middle School eller det kan vara någon lärare. Ingen vet. (Eller?)
I onsdags var det egg hunt för Children's House-barnen och då var det Primary-kidsen som hade fått i uppgift att förbereda. Har jag hört från välinformerad källa.

Men eftersom Ellinor var sjuk i torsdags missade hon ju äggajakten. Visserligen fick hon en liten bytta med sin beskärda del av bytet när jag var och hämtade upp Agnes från skolan. För här samlas äggen in och så delar man lika på bytet.

Kan man inte bara dela ut äggen direkt då, så man slipper gå och leta? Frågar du dig nu. Fråga en fiskare varför han inte åker till fiskaffären i stället för att sätta sig och fiska... Eller en jägare varför... ja, du fattar.

Och det var just det. Ellinor var ändå inte riktigt nöjd, trots att hon hade fått sina ägg. Hon missade ju själva jaktmomentet.

Nu får du ge dig. Inte har du värpt alla de där äggen.
Säg som det är. Det är små kycklingar i Asien som
tvingas till att värpa dem, visst?

Det fick mig, hård och kall som jag är, att lova att vi ska ha en egg hunt nästa vecka på påsklovet när alla är friska. Och eftersom jag var iväg samma kväll och storhandlade  - egentid, yippee - passade jag på att köpa med mig några små chokladägg för att säkra tillgången.

Jag undrar förresten hur många ton chokladägg nationen Belgien konsumerar i påskatid. Många ton är det.

Själv köpte jag inte så många. Jag vägde dem när jag kom hem.

Exakt 2925 gram.

Men då väger säkert omslagspapperet en hel del också.

Poesihörna, tema jul

Jaha. Ett steg till har tagits - jag ämnar nu offentliggöra min poesi. Eller rimmarförmåga. Eller bristande dito förmåga.

I min familj (Demnert-familjen) har vi en tradition. Den går ut på att alla familjer i släkten rimmar ihop varsitt långt julrim på julafton, som vi sedan skickar till varandra. Traditionen kommer från början från Magdalenas sida och när vi märkte hur kul de hade det, så ville inte vi vara sämre.

Här är till exempel Sofias rim. (Bli inte rädd för hundarna, de är jättefina.)

"Kan du fatta dig kort? Jag vill gärna hålla linjen öppen ifall
de vill lämna förhandsbesked på nästa års Nobelpris i litteratur."

Nu vet ju inte jag hur det går till i de övriga familjerna i familjen (!), men i just vår familj just i år var det jag - som i endast jag - som fick hålla Bryssel-falangens flagga högt. Så här blev det, och det sammanfattar vårt julfirande ganska väl, tror jag:

Nu är julafton faktiskt slut
och vi är med rim sisten ut

Beräkning och förslagenhet frågar du
Helt fel, vi har inte haft tid förrän nu
Man sparar det bästa till sist
En enkel men så sann list

I Bryssel snön ligger alldeles vit
Baskoja, den har inte hittat hit

Idag har vi haft det helt härligt
Ätit o druckit det som e oumbärligt

Vörtbrödet i år var bakat på plats
Vi skulle nog gjort en dubbel sats

Skogaholm Vört – stick och brinn
Vi alla ingredienser lyckades finn

Receptet var såklart det samma
Du vet – det vanliga från goa mamma

Fast mamma – vi bytte ut din Porter
Det finns ju så många belgiska sorter

Sofias bloggtips om Leilas julchoklad
Gjorde också det alla så glad

Fast vår var helt befriad från nötter
Av det den nog blev ännu mer sötter

Belgisk choklad vi använde såklart
Det fattade du ju ganska snart

Tomten har idag varit everywhere
Och naturligtvis såklart även här

Vår tomte pratade Queen’s English minsann
Orden helt utan problem han fann

Efteråt Agnes glatt sa ”det var ju Moiras pappa from across the street”
Suck och stön, precis just det som vi ville undvika helt med flit

Men vad göra med barn så intelligenta
Nästa år vi får kanske ta en tomtejänta

Dagen inleddes med Skype till gata Banér
Så härligt, så mysigt – man vill bara se er mer

Det gäller förresten alla som detta berör
Vi önskar vi kunde ses oftare än vi gör

Men nu är det som det är
Kom ihåg att vi håller er alla kär

Klockan är nu över midnatt allaredan
Vi borde nog ha sovit för länge sedan

Men vi vill dra ut på det hela så mycket det går
Till nästa gång det ju dröjer ett helt år

Och rimkampen på julafton vi kanske redan förlorat har
Vem bryr sig – vi fick ihop ett långt och inspirerat svar

Kanske ett spel för det så kallade galleriet
Men vi ville faktiskt plocka fram finliret

Precis som Jason Diakité
Vi ville också oss bete

För detta vi ödmjukt kanske bör säga förlåt
Men det skedde faktiskt utan ont uppsåt

Nu är det dags att krypa ner i snarkofagen
Imorgon är det dags att igen fånga dagen

Då ska här så att säga carpas diem
Först blir det juldagsmässa för alla fem

Nej, det blir ingen juleotta
Vi får ju ta det med måtta

Nu rimmet lider mot sitt slut
Vi har bränt vårt bästa krut

God Jul från oss i Europas huvudstad
Hoppas ni orkade läsa till sista rad

Vi önskar er också givetvis ett Gott Nytt nästa År
Kramar från Agnes, Magdalena, Karin, Gunnar & Ellinor

Min storebrorsa

I rättvisans namn måste jag ju nu nämna även mitt andra storasyskon - min bror. Han är faktiskt världens bäste storebror. Visst. Röstade om det också. Det blev 1-0.

Min syrra var alltså inte röstberättigad här eftersom hon inte har någon storebror. Hon är i stället begåvad med två småbrorsor. Vad hon tycker om det får du fråga henne *harkel*

I alla fall.

Då och då händer det ju att du ser turistbussar, eller hur? Visst är det så. Ser du då en som ser ut så här, ja då vet du. Det är en av min brorsas bussar.

Snygg!

Vill du ha riktigt bra service? Omtanke? Kvalitet? Komfort? Inget snack - ring min brorsa.

Klart jag är stolt över mina hårt arbetande syskon som inte är rädda för att böja ner huvudet, knyta näven i byxfickan, kavla upp ärmarna och bara köra på. Aldrig ge upp. Aldrig.

Precis som våra föräldrar.

Hörde jag förebilder?

Bästa storasyrran!

Igår fyllde min storasyrra år. För den som inte visste det är hon världens bästa storasyrra. Jo, det är sant. Jag kollade med min storebrorsa och han höll med. 2-0 alltså. Lätt som en plätt.

Hon fyllde inte mer än <fyll i ålder här>. Det skulle man inte kunna tro, så ung som hon är både i utseende och sinne. Och det är sant!

Jag ska inte gå in på detaljer här, men låt mig bara säga att min syrra har betytt, betyder och kommer även fortsättningsvis att betyda väldigt mycket för mig.

Det är tryggt att vara yngst i familjen. Man vet att det är alltid någon som håller ett litet öga på en. Oftast är det skönt och bra, ibland är det... uhm... kanske inte lika bra. Men det är alltid tryggt!

Tänkte först att jag skulle scanna in en bild på oss två när jag var liten. Men så - apropå hålla ett öga på - dök den här ganska nytagna bilden upp. I love it!

Du är bäst, syrran!

Min syrra har alltid varit en förebild för mig.

Vad är en riktig man?

Då och då får jag höra att man är lite "velourig" och lite sådär halvt outtalat omanlig (typ ingen riktig man) för att man är hemma och tar det så kallade "huvudansvaret" för sina barn.

Inte sällan kommer dessa kommentarer från män som själva innehar klassiska skrivbordsyrken och som "har väldigt svårt att ta ut pappaledighet. Du vet, jobbet och så..."

Nå, det är inte meningen att jag nu ska såga de som inte gjort samma val som jag har gjort. Var och en får göra som den vill eller måste. Det är ju så. Jag dömer ingen, absolut ingen.

En mjukispappa på semester med familjen.
Notera gärna de omanliga överarmarna :-)

Men. Jag måste ändå bemöta det jag skrev överst. Bland de pappor jag umgås med som har gjort samma val som jag återfinns bland annat följande "omanliga velournissar":

• En lieutenant colonel (överstelöjtnant) från US Army,
• En engelsman som brukade jobba på oljeborrplattformar, bland annat i Iran,
• En irländsk rugbyspelande UK & Ireland University Heavyweight Boxing Champion och
• En ukrainsk före detta elitgymnast.

(Inom parentes måste jag bara säga att det är rätt svårt att toppa (rövar-)historierna från de här killarna när det är Dad's Night Out och ölen flödar.)

Det här är alltså killar med vilka jag kan diskutera barnuppfostran, få och ge tips på var man köper barnkläder och -skor, vad barnen äter för mellis, om de har hemläxor, vilka aktiviteter barnen har och hur man bäst botar diverse barnkrämpor. Bland annat.

Utöver det diskuteras också på klassiskt traditionellt grabbvis till exempel hästkrafter, sport, musik, ölsorter, uhm... hur till exempel vissa mammor ser ut och ger för intryck (det var väl fint uttryckt?) och allehanda upplevelser relaterade till samtliga nu nämnda exempel.

Så vad är egentligen manligt? Vad är en riktig man? Vilken typ av man är mest manlig? Jag vet inte. Jag bryr mig inte. Bara man är lycklig och nöjd får man vara hur man vill.

Jag är lycklig.

kRITiskt läge

Utmaning:

• En ritmall
• Två döttrar
• En dotter som var lite för ivrig att färglägga. Inga namn nämnda.

Aj aj aj... Krisläge!

Lösning:

• 1 pappa
• 1 dator
• 1 scanner
• 1 bildredigeringsprogram

Pappa fixar allt.

Jag och Blanka Vlasic, liksom

Kroatiska Blanka Vlasic är helt tvivelsutan en av världens absolut bästa höjdhoppare. Hon är 28 år och är 193 centimeter lång.

Och så här, mina vänner, ser Blanka Vlasic ut:

Blanka Vlasic. We like her.
Foto: Bryssel-G

På friidrottsgalan jag var på i fredags satt vi precis i höjdhoppskurvan. Jag roade mig med att följa Blanka litegrann när hon gick runt mellan sina hopp. Otrolig hållning. Rakryggad. Stolt. Hakan upp.

Så. Himla. Snygg.

Och nu är det kanske dags för dig som läsare att sluta småle sådär lite nedlåtande. Det här handlar inte om att jag drabbats av någon slags ålderskris och drömmer gubbsjuka drömmar. Näpp.

Det handlar om att jag önskar att mina döttrar - en läkargissning säger att Ellinor skulle kunna landa runt 1.90 - kommer att ha samma hållning och utstråla samma självförtroende när de växer och blir längre.

Jag lovar att göra vad jag kan. Blanka är en förebild

Och de får hemskt gärna väga lite mer än Blankas 75 kilo.

Idrottskänslor

En annan idrott utöver handbollen jag babblade om tidigare som ligger mig varmt om hjärtat är ishockey. Här trodde man kanske att det skulle vara basket. Jo, det så klart. Har man spelat basket sedan man var 10 år så är det klart att det är en hjärtesport.

Men alltså. Spela basket är och har varit jättekul. Men titta på basket, tja... jag vet inte. Då måste det vara någon riktigt bra och tät match från typ Euroleague eller NBA.

Så när det handlar om att titta på sport föredrar jag ishockey. Eller handboll. Jag har faktiskt också börjat fascineras av rugby - hör och häpna. Förmodligen är jag inspirerad av min vän Irländaren.

Fotboll då? Ja, då tittar jag nog hellre på svenska Basketligan. Vilken given match i Ligan slår vilken match som helst i Allsvenskan. Men snackar vi Champions League och högre, ja då är fotboll intressant igen.

Men i alla fall. Gillar man ishockey är det svårt att inte ta upp den tragiska flygolyckan i Ryssland, i vilken bland många andra Stefan Liv förolyckades.

Att läsa om hur klubben HV71 hanterar sin sorg efter sin fantastiske spelare är fascinerande och oerhört rörande. Alla fans som samlas. Som bryr sig. Alla dessa stora, starka macho-ishockeyspelare som visar sin sorg och gråter öppet inför alla utan att bry sig det minsta. En rödgråten Per Ledin. En våldsamt hulkande Björn Melin. Stora starka hockeykrigare. Som visar känslor.

Att våga "tappa greppet" ett tag och bara släppa ut. Det är inte lätt och långtifrån självklart för många människor. Jag tror att genom att visa sig sårbar blir man ännu starkare, efteråt. Sammanhållning. Laganda. Inre styrka. Tillsammans är man stark, både i med- och motgång.

De som sår med tårar ska skörda med jubel står det i artikeln och i Bibeln. Det kommer att vara tungt att glida ut på isen i premiärmatchen. Men när säsongen är över - ja, då tror jag att det är HV71 som står där med bucklan i luften och jublar. Kom ihåg var du läste det.

Och precis just där stänger hobby-psykologen G sin verkstad för den här gången.

Elfenbensbröllop

Idag är det 14 år sedan vi gifte oss. 14 år. Det känns som igår. Fast det är det ju inte. Tiden går fort när man har roligt. Och det har ju hänt en hel del under det att tiden har gått.

Jag älskar min hustru lika mycket idag som jag gjorde den där dagen för 14 år sedan. Fast på ett djupare sätt. Och det häftigaste av allt är att trots att hela mitt hjärta är sprängfyllt av kärlek till henne så finns det ändå plats för två tjejer till.

Ellinor.

Agnes.

Vad skulle jag göra utan er tre?

Störst av allt är kärleken.

13/9 1997
Svaneholms Slott, Skurup, Skåne
Lyckliga!

Sommaren 2011
Hallamölla Gård, Österlen, Skåne
Lyckliga!