Och när Ellinor kom hem från sin playdate hon hade när A och jag kollade film så pratade vi om just filmen och då kom naturligtvis Supercalifragilisticexpialidocious upp.
Den sången är viktig i vår familj, för skolshowen Ellinors första år i Lower Primary (för tre år sedan) avslutades med den sången. Som vi övade och tränade på den hemma. Så mycket att jag också lärde mig den. Och den sitter i än.
 |
| Supercalifragilisticexpialidocious! Kunde inte sagt det bättre själv. |
Så jag började sjunga på den, så klart. Då avbryter Ellinor för att rätta mig:
- Du sjunger inte rätt.
- Eh jo. Supercalifragilisticexpialidocious.
- Eh nej. Du sjunger supercalifragilisticexpialidoCIES.
- Gör jag ju inte. SupercalifragilisticexpialidoCIOUS!
- SupercalifragilisticexpialidoCIES!
- SupercalifragilisticexpialidoCIOUS!
Så tittar hon på mig, sätter upp händerna framför sig, himlar med ögonen och säger med trött röst:
- OK, pappa. Whatever...
Och så vänder hon sig om och fortsätter med det hon höll på med innan hon avbröt mig.
Det kan bli en del jobbiga situationer i hushållet de kommande åren. Jag kan känna det.
