Förra veckan pratade Agnes om att hon skulle ha maracas med sig till skolan.
Maracas, sa vi. Med frågetecken efter. Mmm, det sa fröken. Jag måste det! Sa hon.
Men ni har massor med musikinstrument i skolan, älskling. Även maracas. Varför ska vi ta med våra hemifrån? Är du säker? Sa vi.
Och jodå, hon var bergbomb. Det skulle vara maracas. Som skulle med till skolan. Så i torsdags - när jag för övrigt var i Malmö, vilket i sig inte har något med detta att göra - fick hon ta med sig det till skolan. Och hon var så glad.
När Magdalena hämtade Agnes efter jobb och skola - ja, jag var ju i Malmö, remember? - förklarade en glad fröken att det Agnes skulle haft med sig var inte maracas. Det var magazines till ett project de ska börja jobba med.
Man vet att man har två döttrar när man på kvällen tar av sig sina strumpor som har suttit på hela dagen - och man hittar ett Prinsessan Lillifee-plåster.
Prinsessan Lillifee. Finns även i plåsterform.
Rosa. Förvånad, någon?
På insidan av strumpan.
Hur hamnade det där?
PS. För övrigt har jag nu klarat av ytterligare en modul av min utbildning, den tredje av fyra. Det går framåt. Har du klurat ut vad jag ska bli än? DS.
Vi är hemma nu från Lanzarote. Och vi är fantastiskt tokhärligt nöjda med vår resa!
Kanske - det vill säga högst troligt - kommer det en och annan reflektion från resan här på bloggen under de kommande dagarna.
Just nu går tvättmaskinen så intensivt att om det hade varit turboaggregatet på den SAAB 9-3 Aero vi ägde en gång hade den varit rödglödgad som efter en extra intensiv färd (givetvis med iakttagande av gällande trafikregler).
Men det var inte det jag skulle berätta.
I skrivande stund är Agnes utackorderad på play date hos en kompis, medan Ellinor kurar uppe i vårt gästrum tillsammans med två av sina bästa polarinnor.
Jag skriver förresten "uppe" eftersom det är så långt upp i huset - ja, strax under himlen - att vissa av våra gäster har framfört önskemål om att det ska finnas syrgasaggregat där uppe. Oklart huruvida det är höjden eller sammanlagda antalet trappsteg upp som framkallat denna önskan.
I alla fall.
Bäst som Magdalena och jag pysslar runt i huset så där som man gör en helt vanlig lördagseftermiddag piper det till i våra iPhones. Inkommande mail. Från Ellinor. För säkerhets skull även skickat till mormor.
Alltså, snackar vi vanlig foundation, rouge, mascara eller eye-liner? Concealer kan det väl knappast vara, väl?
Eller vänta, vad jag egentligen menar är "var fick ni sminket ifrån?"
Bara för att föregå er litegrann. Jag vet att det har gått en vecka sedan sist. Men det är mycket nu.
Högsäsong kan man säga. Jag är just nu hett eftertraktad av många. Sade han föga blygsamt. Men ändå.
Jag bygger dock upp en massa blogginlägg och lagrar dem på hårddisken i huvudet.
....vänta... buffrar...
Innan den här veckan satte igång bad jag Agnes om hjälp med att få lite puts och studs på mig själv. Jag är inte helt säker på att det var en bra idé...
Jag var aldrig orolig för slutresultatet.
1 millimeter är 1 millimeter, liksom.
Det var mera att det gör rätt ont om man råkar
trycka ner rakapparaten i huvudet. Ouch.
Jag bara måste visa upp Agnes även här på bloggen. Hon finns ju redan på Facebook, men jag kunde inte låta bli. Så här är hon då, Prinsessan av landet Accessoir.
Glasögonen är egentligen ett diadem och saknar helt
glas. Men man kan också bära dem så här, visst.
Efter succéfilmerna om Lotta på Bråkmakargatan kommer nu en fristående uppföljare. Den utspelar sig på Österlen och är helt i samma anda som Lotta-filmerna. Möt:
Agnes på Österlen.
Somliga i hushållet får inte se Lotta på Bråkmakargatan alltför ofta.
Det är inte så att hon inspireras av Lotta. Hon ÄR Lotta...
Nästan. Och jag älskar henne gränslöst.
När man har en familjemedlem - vi kan kalla henne Spindelflickan - som tycker att det verkar som en bra idé att rita på bilen med hjälp av småsten. Inte en gång. Utan två gånger inom loppet av två veckor.
När Spindelflickan också tycker att det verkar vara en bra idé att slänga upp dörren utan att se sig för. Så att dörren "pussas med" en kantig lyktstolpskonstruktion och får två små små bucklor som minne.
Spindelflickan. Lite extra maskerad för säkerhets skull.
När man har medtrafikanter som inte tycker det är så noga med andra människors ägodelar, bara man själv kommer kommer fram/i/ur.
När man själv tror att bilen visst får plats mellan den parkerade lastbilen och det hårda betongväggshörnet. Och det visar sig att den bara nästan fick plats.
Då är den här faktiskt ganska bra att ha:
Skrapborttagare.
Lite vardagsmagi.
Tyvärr hjälper den inte mot bucklor.
I våra flickors skola utgör musik en viktig grundpelare i undervisningen. Ellinor spelar till exempel klassisk fiol på skoltid sedan flera år tillbaka.
Hon har sedan i våras en ny musiklärare. Om honom kan man säga några saker.
Han lär ska ha varit medlem av det belgiska bandet Vaya con Dios på 80-talet. Detta är dock obekräftat.
Han älskar sin gitarr.
Han har väldigt långt hår uppsatt i hästsvans.
Han är väldigt cool.
Igår när vi åkte hem från skolan satt Ellinor, hennes irländsk-spansk-brittiska kompis M2 (inte att förväxla med allra bästa kompisen M1, som är irländsk-tyska) och Agnes i baksätet. Stereon spelade musik.
Då säger Ellinor: "Pappa, kan du inte sätta på lite rockmusik? Med gitarrer?"
Ehh... jovisst kunde jag det. Jag bläddrade fram en spellista med rock från bilens hårddisk (ja, det finns en hårddisk i bilen) och drog upp volymen.
Genast drog Ellinor och M2 ur sina hårsnoddar och började jublande slänga sitt hår fram och tillbaka, helt vilt på ett ganska headbangerinspirerat vis. Agnes bara stirrade på dem med skräckblandad förtjusning.
När jag frågade var och eventuellt vem som lärt dem göra så blev svaret ett unisont: "vet inte".
Jag säger inte att jag tror jag vet var deras rockinfluenser kommer ifrån. Men man skulle ju kunna ana. Men jag tror det egentligen inte. I alla fall inte headbangingbiten. Men om det nu vore så att det är så som jag skulle kunna ana, så är jag inte det minsta upprörd - tvärtom nästan.
Bon Jovi.
Resten av vägen hem samt till och från The Little Gym som Ellinor och M2 skulle på senare på eftermiddagen lyssnade vi bara på rockmusik i bilen. Bon Jovi, Mustasch (se film nedan), Kiss, Lillasyster, Accept, Nickelback, 3 Doors Down...
I eftermiddags var jag och tjejerna hemma och pysslade runt lite i största allmänhet, så där som man gör vid halv 5-tiden och är hemma med barnen. Ja, du vet. Eller så vet du inte. Men ändå. Där och då berättade jag att jag skulle sticka iväg en stund på ett ärende.
Agnes stelnar till, tittar på mig och säger "vem ska vara med oss då?" Och när jag då säger att jag såklart inte sticker förrän mamma kommer hem så tittar hon upp. Och samtidigt som hon gnuggar några små tårar ur ögonen med sina söta små händer säger hon med eftertryck:
"M-m-men p-pappa. Du-u är ju bäst!"
Men jag slår vad om att i natt när hon vaknar och vill att någon ska komma upp till henne, då är det ändå mamma som är bäst.
Tänk så det kan bli.
Söta Agnes.
Bilden ÄR tagen vid ett annat tillfälle.
PS. Men det var jag som nattade. Mamma läste saga, men pappa skulle minsann sköta om omstoppning och slutmyset.
