Halloweendags igen...

Så var det dags att rulla fram pumporna, låta bli att damma bort spindelväven och dra fram skeletten ur garderoben. Eller nåt.

Det är dags för Halloween. Agnes och Ellinor har med stegrande skräckblandad förtjusning sett fram emot det här länge.

Och Agnes minns fortfarande hur ett anmärkningsvärt vuxet pucko kom och ringde på dörren förra året för att roffa åt sig godis. När Agnes i all välvillighet sträckte sig fram och la ner godis i nollans korg gjorde han nämligen ett utfall mot henne med en kniv, förvisso en leksaksdito. Naturligtvis blev hon helt skräckslagen eftersom hon ju faktiskt valde treat och inte trick.

Själv var jag inte vid dörren när detta hände, men förmodligen hade inte jag heller reagerat förrän det hade varit försent. Han skulle inte ha haft godis. Han skulle ha haft en iskall dusch direkt från trädgårdsslangen.

Anyway, i veckan som gick var familjens två häxor på ett tidigt Halloweenparty:

Visst är det väl ändå de sötaste små
häxor du har sett?

De hade jättekul bland alla spöken, häxor, prinsessor och lejon. Själv gick jag klädd som vanligt. Tyckte det räckte, liksom.

Göra mumier av sina kompisar är
oväntat kul, faktiskt. Mumien närmast
i bild är Agnes. Det såg du väl?

En mycket lyckad eftermiddag! Och när vi kom hem lagade jag kvickt som tusan middag åt häxorna, sa hej till Gloria och försvann så raskt ut genom dörren för att ta bussen ner på stan. Där sammanstrålade jag med Magdalena och så mötte vi upp Irländaren och hans tyska fru, för övrigt faktiskt värdparet för eftermiddagens party, för en mycket trevlig kväll med afrikanska kycklingvingar och kanske aningens för mycket öl. Eller det var nog precis lagom när jag tänker efter. Allting är ju relativt.

Kul och trevligt var det!

Idrottskänslor

En annan idrott utöver handbollen jag babblade om tidigare som ligger mig varmt om hjärtat är ishockey. Här trodde man kanske att det skulle vara basket. Jo, det så klart. Har man spelat basket sedan man var 10 år så är det klart att det är en hjärtesport.

Men alltså. Spela basket är och har varit jättekul. Men titta på basket, tja... jag vet inte. Då måste det vara någon riktigt bra och tät match från typ Euroleague eller NBA.

Så när det handlar om att titta på sport föredrar jag ishockey. Eller handboll. Jag har faktiskt också börjat fascineras av rugby - hör och häpna. Förmodligen är jag inspirerad av min vän Irländaren.

Fotboll då? Ja, då tittar jag nog hellre på svenska Basketligan. Vilken given match i Ligan slår vilken match som helst i Allsvenskan. Men snackar vi Champions League och högre, ja då är fotboll intressant igen.

Men i alla fall. Gillar man ishockey är det svårt att inte ta upp den tragiska flygolyckan i Ryssland, i vilken bland många andra Stefan Liv förolyckades.

Att läsa om hur klubben HV71 hanterar sin sorg efter sin fantastiske spelare är fascinerande och oerhört rörande. Alla fans som samlas. Som bryr sig. Alla dessa stora, starka macho-ishockeyspelare som visar sin sorg och gråter öppet inför alla utan att bry sig det minsta. En rödgråten Per Ledin. En våldsamt hulkande Björn Melin. Stora starka hockeykrigare. Som visar känslor.

Att våga "tappa greppet" ett tag och bara släppa ut. Det är inte lätt och långtifrån självklart för många människor. Jag tror att genom att visa sig sårbar blir man ännu starkare, efteråt. Sammanhållning. Laganda. Inre styrka. Tillsammans är man stark, både i med- och motgång.

De som sår med tårar ska skörda med jubel står det i artikeln och i Bibeln. Det kommer att vara tungt att glida ut på isen i premiärmatchen. Men när säsongen är över - ja, då tror jag att det är HV71 som står där med bucklan i luften och jublar. Kom ihåg var du läste det.

Och precis just där stänger hobby-psykologen G sin verkstad för den här gången.

Bara ett tips

OK, så du hjälper en av dina kompisar - en rugbyspelande irländare i samma storleksklass som du själv (ja, eller som jag då) fast sannolikt med mer muskler och definitivt med ett av Europas största och varmaste hjärtan - att flytta lite möbler under några timmar en dag.

När den här irländaren sedan vill bjuda dig på en öl senare på kvällen betyder det alltså inte en öl.

Och senare på kvällen, då du kommer ut från den indiska restaurangen ni hamnade på - "vi ska bara ta en snabb curry och kanske nån öl till maten" - och promenerar upp mot taxistolpen för att åka hem.

När samma gladlynte och härliga irländare då glatt föreslår liten snabb öl på hans stampub för att kunna be dem ringa efter taxi, ja då är det väldigt lätt att det liksom bara hamnar en (inte så) liten öl till på bardisken efter den första, utan att du har hunnit reagera.

Som sagt. Bara ett tips.

Men eftersom vi båda är ansvarsfulla familjefäder blev det inte alls så sent som man skulle kunna tro. Och förmodligen inte så farligt heller, men mer än vad jag hade förväntat mig. Om man säger. Men i morse var jag lika pigg och go och gla' som vanligt. Nästan.

Vi säger så.

En av sakerna vi flyttade.