Återtåget

Rubriken avser alltså vår hemresa från Sverige.

Alltså inte Leksands återtåg till Elitserien i ishockey, som påminner lite om Polisskolan-filmerna. Det har gjorts alldeles för många av dem och ingen har varit riktigt lyckad.

Inget ont om Leksand, de borde spela i Elitserien. Tycker jag.

Men ändå. Nu handlar det om vår hemresa till Bryssel, ju.

Vi steg upp i gryningen i lördags morse, för ovanlighetens skull var det jag som var först uppe. När det ska långköras har jag mina särskilda morgonritualer som består av en dusch, en ordentlig frukost och kaffe. Oavsett hur tidigt vi ska starta resan. Så är det.

Så, klockan 06.55 svängde vi ut från trottoarkanten i Malmö och styrde kosan söderut. Öresundsbron, Danmark, Rödby-Puttgarden med 45 minuter färja, sedan ner genom Tyskland, lite Holland och så in i Belgien.

Barnen är helt fantastiska i bilen. De lyssnar på musik, ritar, läser, leker tillsammans, sitter och tittar ut på det förbisusande landskapet eller sover. Agnes sov flera timmar. Och nej, vi har faktiskt ingen DVD-spelare i bilen, som så många andra har på långresor. Vi tycker helt enkelt inte att det behövs. I bilen har våra tjejer närmast oändliga mängder tålamod, det som de i vanliga fall oftast har underskott av.

Men bara på långresor, till och från skolan - en resa som tar 5-15 minuter beroende på klockslag - kan de bli helt rastlösa och irriterade närmast imponerande snabbt.

Magdalena skötte sig också bra hela vägen och hade också hon ett oändligt tålamod både med "besvärliga trafiksituationer" (hon har en issue med köer kan man säga), barnen och sin make. Fast maken fick inte köpa en temugg i Tyskland på vilken det stod Hausmeister. Men det var väl OK.

Själv trivdes jag som vanligt alldels utmärkt bakom ratten, även om jag kände mig ovanligt mörbultad i kroppen när vi hade tre timmar kvar att köra. Men med ett kort raststopp för glass till barnen (ja, bara barnen) och lite gymnastiska rörelser så var det bara att köra på igen.

Glass är gott. Väldigt gott.

Timmarna och bilen rullade på genom Europa och vi var i princip helt befriade från incidenter och tillbud. Förutom allra sista sträckan från belgiska gränsen hem till vår gata, då vi fick dra efter andan ett par gånger.

Jag vill inte på något sätt vara varken generaliserande, fördömande eller ha förutfattade meningar. Men det är ett obestridligt faktum att före 1967 behövde belgarna ingen utbildning för att få sitt körkort. Det räckte med att beställa ett och så kunde man hämta ut det på kommunkontoret eller om det möjligen var på posten.

Så är det förvisso inte nu. Men man kan ändå stillsamt undra hur körkortsutbildningen bedrivs idag i det här landet. Eller om den bedrivs. Ibland undrar jag. Typ varje dag.

Vi parkerade utanför vår dörr exakt 19.25. Det tog oss alltså på minuten 12,5 timmar att komma hem. Det är en mycket bra tid det, givet att vi hade kidsen med oss och att det alltid - alltid - är kö någonstans på Autobahn.

Så vi körde alltså totalt nästan 250 mil på påsksemestern med en
snittförbrukning på 0,65 liter/mil och en snitthastighet på 86 km/h.
Och som du förstår själv är det ju bara på skoj som
den automatiska farthållaren är inställd på 152 km/h.

Och trots att ingen av oss hade någon lust att lämna varken Malmö, Österlen, Sverige eller mormor/svärmor så var det skönt att komma hem igen. Det funkar ju så.

Premiärglass, bilnostalgia och strandmys

Steg upp i gryningen. Inte den bästa av morgnar idag, eftersom Ellinor fick en migränattack i natt med orolig sömn och slutligen en kräkning på grund av illamåendet på grund av huvudvärken.

Efter leveransen brukar det lugna ner sig, vilket det också gjorde även denna gång. Sedan blev hon allt piggare allt eftersom dagen gick och hon behövde inte påfyllning av medicin alls.

Så Magdalena skickade iväg mig till gymet även idag, för jag "...mår så bra av det och blir så mycket roligare att ha omkring sig". Vad hon nu menade med det. Körde ett riktigt hårt pass idag med olika övningar för hela kroppen. En rejäl genomkörare som kommer att rendera träningsvärk i morgon. Totally worth it.

Hem för kaffe och macka och sedan vände bilen faktiskt tillbaka in till Simrishamn lastad med hela familjen för lite olika ärenden av skiftande karaktär.

Slumpmässigt utvalt ärende: besöka återvinningsanläggningen.

Slumpmässigt utvalt ärende: äta årets första glass i hamnen i Simrishamn.
Ellinor valde Calippo Shots, medan Agnes gick på klassisk Sandwich.
Ingen av de vuxna åt glass. Och det är sant.

På eftermiddagen bestämde vi oss för att packa kaffekorgen och köra ner till stranden för mysfika där. Vi hade förtänkt och köpt med oss läckra bullar från Pedersens konditori i Simrishamn så man kan säga att manegen var fint krattad för det.

Hej stranden!

Nu undrar du kanske varför jag väljer att publicera just bilden ovan. Det måste ju rimligen finnas roligare bilder än så. Och ja, det gör det ju. Men grejen är att jag gärna vill uppmärksamma er läsare på hur jag har parkerat. Nämligen i ena hörnet, ganska långt från stigen ner till stranden.

En gång för ganska länge sedan, i september 1997 för att vara exakt, parkerade jag betydligt närmare stigen på just den här platsen. 

Vi var alldeles nygifta sedan bara några dagar tillbaka och hade några härliga dagar i Skillinge innan vi skulle återvända till Paris där vi bodde då. Bilen var alldeles nytvättad, endast ett år gammal (en SAAB 900 2.0 utan turbo om du vill veta) och jag ville ta ett läckert strandnära foto av den. Och kom sedan inte därifrån. Bilen satt helt fast, lite nedsjunken i sanden.

Stranden var helt tom. Parkeringen var helt tom så när som på vår bil, jag själv och en suckande hustru (vi hade alltså bara varit gifta några dagar). Vad göra nu?

Som tur var kom en gammal gubbe (förlåt, äldre herre) i sin rostiga röda Nissan Micra nerputtrandes efter en stund, och han kunde ge oss lite draghjälp. Jag kunde höra hur han förnöjt muttrade lite om korkade stockholmare. Åtminstone tror jag det var det han muttrade. Han talade nämligen Österlenmål, vilket är svårbegripligt även för "vanliga" skåningar. Och den kära hustrun ansträngde sig inte nämnvärt för att hjälpa mig. Man kan lätt förstå varför.

Men bilden blev bra.

Därför just denna bild från idag, så att jag kunde berätta denna roliga anekdot. Även om den kanske inte var så rolig just när den hände...

But that was then, and this is now:

Nöjda och harmoniska tjejer.

Fikatajm.

Pappa G försöker se lite showbizzig ut och riktigt njuta av att
han fick vara med på en bild där han inte riktar kameran
mot sig själv. Och mamma - jag hade mössan på mig hela tiden, utom
när kortet togs. Jag lovar.

I morgon är det fredag. Då gäller städning och packning. Som vanligt har vi mer med oss tillbaka än vi hade med oss när vi kom. Det borde ändå vara lugnt vad gäller plats i bakluckan.

Tiden går fort när man har roligt. Så är det.

Stockholm vs. Skåne

Så här då rå va. Med undantag av...

• 10 månaders militärtjänstgöring
• 2 år i Paris
• 8 år i Bryssel samt
• sammanlagt nästan 2 års veckopendling till Lund

...så har jag bott i Stockholm i hela mitt liv. Jag är född där. Jag älskar Stockholm. Det är min stad. My home town, som jag tror Bruce Springsteen sjunger.

Igår läste jag Fredrik Backmans krönika som gick i DN för ett tag sedan. Här hittar du den. Läs den gärna innan du fortsätter läsa detta inlägg.
Klar? OK. Då fortsätter vi.

Väldigt roligt, bra och underhållande skrivet. Och det ligger ju en hel del i det han skriver. Det gäller ju förresten inte bara Stockholm utan även de flesta andra storstäder, som tja.... till exempel Bryssel och Paris.

Och då tänker jag så här. Är det verkligen meningen att det ska vara så? Då menar jag efter det att ironin är bortskalad, bara så vi är överens. Tänk om jag egentligen trivs bättre på landet? Typ i Skåne.

Där det trots att tidningarna basunerade ut att det rådde lammbrist till påsk fanns lokalt producerad lammstek att köpa i den lilla oerhört lokala mataffären. Behöver jag för övrigt tillägga att tidningarna i detta fall var storstadsbaserade?

Där jag på ICA kan köpa honung från en gård jag vet exakt var den ligger. OK då, kanske inte exakt, men det är inte långt bort och jag kan åka dit på några minuter.

Den godaste honungen. Tro mig.

Där det såg ut så här klockan 14.39 igår.

Eftermiddagsrusningen har inte börjat riktigt riktigt än.

Jag är kluven. Det finns ju för- och nackdelar med allt.

Jag får - som just Fredrik Backman brukar skriva - helt enkelt ta och carpa mina diems ordentligt och se vart det leder. Njuta av där jag är just nu. I morgon är en annan dag.

Så får det bli.

Gym, cykel och möbler

I gryningen efter en liten tallrik yoghurt drog jag iväg till Friskis & Svettis i Simrishamn och körde ett pass på gymet. Slog till med att både bli medlem och köpa ett 10-kort. Det ena var liksom en förutsättning för det andra.

Beviset. Och det finns ingen tidsgräns för de där 10 gångerna.

F&S måste vara en av de mest typiskt svenska folkrörelserna (!) som finns. Det är en underbar företeelse. Billigt, rent, fräscht och trevlig stämning. Visst visst, maskinerna på gymet är kanske inte av de allra flashigaste märkena, som på Klubben hemma i Bryssel, men de funkar ju precis lika bra.

Dessutom är jag ju mer inne på funktionell styrketräning och använder mestadels hantlar, fitnessboll, TRX, bosu, klassisk skivstång och allt vad det heter. Och det finns det där också. (Fast bosun har jag inte sett till, men jag överlever utan den också.)

I alla fall. Sällan har kaffe och skinkmacka smakat så gott som när jag kom hem. Mums. Då var tjejerna redan ätna och var i princip påklädda och redo att möta dagen.

Vilket idag betydde en cykelpromenad på byn. Agnes är såååå nära att kunna cykla utan hjälp. Hennes utmaning verkar ligga i att hon vill att det ska gå fort - och när det går fort blir det gärna lite svårt att styra. Hej vingling! Och då svänger hon tvärt åt vänster. Alltid vänster. Och vad som händer då kan du nog räkna ut alldeles själv.

Det måste ha sett roligt ut när den här bilden skulle tas. Jag sprang
före för att hinna fota, Agnes ökade farten för att komma i kapp och
stackars Magdalena kämpade för att hålla balansen åt Agnes och hänga med.
Medan Ellinor lugnt trampade på och njöt av showen.

På eftermiddagen gjorde vi ett besök på Jeppsons Möbler i Hammenhög - en läcker och trendig möbelaffär. Japp, där fick du och dina fördomar. Eller hur? Vår matsalsmöbel kommer förresten därifrån.

Den här gången kom vi därifrån med en ny golvlampa. Men nej, ingen bild på den här på bloggen. Den gör sig inte riktigt rättvisa på bilden, så du får väl hälsa på hos oss i stället och se den så att säga live.

I stället kan jag visa en bild på ett litet ekskrivbord jag blev helt kär i, med en skiva i kalksten. Bara så läckert. Drömmar är gratis. Ekskrivbord med kalkstensskiva är det inte. 14.880 kronor kostar det. Hupp.


Jo, jag såg också skylten om 10%. Men 90% av 14.880 är fortfarande alldeles för
mycket pengar. Men ändå. Tänk dig en läcker vit MacBook på bordet. Classy.

Vad står så på programmet för morgondagen. Tja, det får vi väl se. Det är ju det som är tjusningen med semester.

Ett badhus, lite naket och så handboll

Idag åkte vi och badade på Korsavadsbadet. Ja, det som ligger i Simrishamn du vet. Nähä, men det gör det i alla fall.

Jag och småtjejerna var där några gånger redan under höstlovet och visste precis vad som väntade. För Magdalena var det en ny upplevelse. "Ett badhus är vad det är", var hennes lätt lakoniska kommentar efteråt. Hon är ju diplomat, bevars.

Den minnesgode och uppmärksamme läsaren drar sig här till minnes att jag vid några tillfällen förundrats över hur man uppträder i omklädningsrummet på Klubben hemma i Bryssel, och då främst vad gäller nakenhet.

Jag inser nu att jag kanske någonstans har blivit påverkad efter snart åtta år i utlandet, och att allt är relativt. Den relativt sett lilla nakenhet som uppvisas på Klubben är blott en västanfläkt mot de spritt språngande, företrädesvis äldre, nakna herrar som helt ogenerat går omkring i omklädningsrummet här. När de tar en liten paus från bastun ("Här badar vi bastu utan badbyxor", skylt på bastudörren) sätter de sig gärna ner på bänken utanför och studerar de som duschar i det stora gemensamma duschutrymmet ("Duscha utan badbyxor", skylt på väggen i duschrummet).

Jag är väldigt glad att Magdalena följde med och badade så småtöserna slapp uppleva "the swinging dicks of Simrishamn". Även om det tydligen verkar vara ganska så likartat på damsidan, enligt spontanutlåtande från Ellinor som ju har erfarenhet av båda sidor.

Nog om det. Det är ett helt OK bad och vi hade verkligen jättekul. En enkätundersökning gav vid handen att 3 av 4 av oss gärna hade stannat längre än den nästan hela timme vi var i vattnet. Agnes hoppade glatt och helt dödsföraktande i från kanten på den djupa delen medan Ellinor tränade på att dyka i på ett vägvinnande och mjukt sätt. Förvånad över respektive tillvägagångssätt, någon?

Kanske hinner vi med en tur till dit under veckan.

Det blev en tidig middag idag eftersom jag och Ellinor skulle gå på handboll i Ystad. Visst sörru.

Actionfyllt inför fullsatta läktare.

Kvartsfinal 3 av 5 mellan Ystad IF och Lugi. Det var superkul att se matchen. Synd bara att Ystad körde över Lugi i andra halvlek. Men det var kanske inte helt oväntat i ljuset av att Ystad kom tvåa och Lugi åtta i grundserien. Nu står det 2-1 till Ystad i matcher så fredagens match är av måstekaraktär för Lugi. Men jag tror de kan vända det här.

Ellinor tyckte det var jätteroligt, och hon tyckte också att det var väldigt stor skillnad mot den dammatch hon och jag såg i Sint Truiden när Lugis damlag var på besök i Belgien. (Läs om det här och här)

Och det har hon ju rätt i. Inte bara för att det var dam- och herrhandboll, utan också för att det i kväll var fullsatta läktare kompletta med två små klackar, varav vi satt mitt i Lugis. Tack förresten Marianne för både biljetter och sällskap.

Ellinor och Marianne.

Nu är jag välan lite biased, men jag måste säga att Ystadklacken var ganska intressant. Denna grupp vars kärntrupp gemensamt anlände till arenan och drack ur sina ölburkar innan de gick in gjorde sitt bästa för att utstråla tuffhet och lite testoneronig aggressivitet under matchen. På ett familjeevenemang som handboll i Sverige ju faktiskt är. Wow, liksom.

När de började skandera "vi hatar Lugi" smålog folk runt omkring mig lite överseende så där. Det är kul med engagemang - det skulle vara ganska trist med bara "slipspublik" - men berätta igen hur Ystadspelarna på planen blir peppade av den textraden och ger det lilla extra?

Hur som helst, efter matchen väntade en halvtimmes (ja, sträckan gick fortare än vanligt, undrar varför?) mörkerkörning under vilken vi mötte exakt 1 (en) bil (så var det ju, det var lite trafik).

Jag älskar att göra såna här saker med Ellinor, för hon är så entusiastisk och positiv och ställer så många bra frågor. Och bilresan hem var jättekul, för hon analyserade matchen rätt väl. "Vet du, målvakten i Lugi? Han var lite underlig. För ett tag i andra halvlek kunde de ju lika gärna ha spelat utan honom. Han tog ju inga bollar alls ju!"

Jag ser det redan framför mig. Efter en lång och framgångsrik idrottskarriär kommer Ellinor att ta steget till att bli expertkommentator känd för sina vitsiga och knivskarpa analyser.

Och någonstans däremellan hinner hon med att få Nobelpriset i kemi, fysik eller litteratur. Eller kanske ekonomi.

Så det så.

Stigbyglar, skänklar och schabrak

Annandag Påsk. Idag har vi varit på Hallamölla Gård med Marianne och 15 härliga islandshästar.

En jätterolig dag där vi alla fick lära oss massor om hästar och om ridning. Träns, betsel, grimmor, stigbyglar, skänklar och schabrak var bara några begrepp som gicks igenom.

Efter genomgången gick vi på promenad. Först en kortis för att testa lite och sedan en tvåtimmarsvariant genom skog och mark. Och när jag säger "promenad" så menar jag att Ellinor och Agnes var till häst. Ellinor på Askur och Agnes på vackra Tinni.

Ja, alltså. Askur är också fin men Tinni är speciell. Han är nämligen halvbror till Orri - de har samma pappa. Denna Orri är i islandshästvärlden lite vad till exempel George Clooney, Brad Pitt eller Ryan Gosling hade varit om de också hade vunnit OS-guld i tiokamp eller något liknade. Både snygg, atletisk och eftertraktad. Om jag nu fattade det hela rätt, vilket inte är inte helt säkert.

Det var en fantastisk dag och när vi lämnade Hallamölla var vi alla uppfyllda av de fina fina islandshästarna och Mariannes engagemang.

Själv höll jag mig lite i bakgrunden, dårå. Vilket inte betyder att jag inte tycker om hästar. De här är jättehärliga. Men någon måste ju dokumentera en sådan här stor dag. Så kan man säga.

Min kamera har zoom.

Vi började med att fika. Men vi kan kalla
det teoripass om du vill.

Ingående praktiska studier med engagerade
studenter, en mycket pedagogisk lärare och oerhört
tålmodiga, snälla och charmiga islandshästar.

Magdalena kratsar hovar.

Kanske en aning exalterad och förväntansfull.

Showtime. Ellinor på Askur.

Klart lillsyrran också skulle rida.
Agnes på Tinni.

Gänget på promenad. Tinni till vänster och Askur till höger.

Själv höll jag mig i bakgrunden och skötte backupen.
Det verkar som jag gjorde ett gott jobb med trötta ryttare.

Några bilder till bara...

Ellinor.



Agnes.



Hela familjen.
Man kan lätt se från vem barnen har fått sin söthet.

Och idag har vi...

Åkt till stranden och parkerat på en helt öde parkering.
Under sommarhögsäsong är den ibland helt spikfull.

Gått balansgång för att komma ner på stranden.
Alla klarade det.

Spelat fotboll, kastat frisbee, grävt i sanden och
promenerat på en nästan folktom strand.

Myst i solen.

Spontangrillat korv hos M-kusinerna i huset bredvid.
Samma gäster som på brunchen igår, minus
Marianne och Boel.

Haft Egg Hunt i trädgården. (=leta chokladägg)

Ser du äggen? Det finns två på bilden. De
är dessutom inringade för att underlätta för dig.

Vi mår bra.

Kort och koncist

Några bilder från dagen.



Förberedelser inför familjepåskbrunch och äggapickning.

Påskbrunch. Av integritetsskäl visas inga bilder därifrån...
Vi var totalt 15 personer. Och det var precis lika gott,
glatt och härligt högljutt som vanligt.



Promenat på lejet efter brunchen. Kallt och blåsigt.
Men inombords var vi varma och goa.

Vem behöver egentligen gym när
man har två barn? Eller vänta nu.

Uppföljaren är här!

Äntligen!

Efter succéfilmerna om Lotta på Bråkmakargatan kommer nu en fristående uppföljare. Den utspelar sig på Österlen och är helt i samma anda som Lotta-filmerna. Möt:

Agnes på Österlen.

Somliga i hushållet får inte se Lotta på Bråkmakargatan alltför ofta.
Det är inte så att hon inspireras av Lotta. Hon ÄR Lotta...
Nästan. Och jag älskar henne gränslöst.

Sista om Halloween

OK, då kramar vi det sista ur Halloween...

Spoohohohooky!

Det blir fort mörkt på landet.

Happy Halloween

Igår kväll var vi ute på lite bus. Klart man måste uppmärksamma att det var Halloween.

Nu är ju jag i och för sig jävig. Men nog tycker jag att det är svårt att hitta sötare häxor:

I mörkret kan ingen höra dig skrika.
Eller vänta, jo...

Men "läskerbiten" (där fick jag till det!) i mitten - vem bjöd in honom? Spooky.

PS. Bytet blev gott. Inte för att jag fick vara med och dela. Men ändå. DS.

Dagens outfit

Vad är nu detta? Har detta gått och blivit en modeblogg? Ska jag ta upp kampen med Sofi Fahrman? Njae, så är det nog inte tänkt.

Idag ska det handla lite om skor. Kolla här:

Märket är schweiziska Rieker, inköpta i somras i Komstad.
Jeansen är från Levis, modell 751, inhandlade på nätet.

Det är inte alltid lätt att hitta skor om man som jag har storlek 47-48. Min shopping går ofta ut på att först hitta storleken, sedan se vad som finns. Normalt sett efter vad jag förstår går det till tvärtom - först hitta något snyggt, sedan hitta storlek.

Så hamnar man på Österlen. Strax utanför Simrishamn finns en ort som heter Gärsnäs. Och "ort", förstår ni barn, är ett ord man använder när man inte vet om man ska skriva by, samhälle eller stad. Men samhälle är nog det mest korrekta. Utanför Gärsnäs ligger i sin tur Komstad, en by så liten att ingen av hushållets två GPS-enheter klarar av att hitta dit.

Och där. I Komstad ligger Komstad Skor & Tofflor, en 500 kvadratmeter stor affär med skor, stövlar och tofflor. Trätofflor. Träskor för att vara tydlig för den som inte är familjär med den skånska vokabulären  (OK, brorsan?). Bäst är de faktiskt på barnskor. Kavat, till exempel.

Där har jag vid det här laget köpt många par skor. De erbjuder ett fascinerande utbud av skotyper. Allt från riktiga "fin-skor" till gummistövlar, modell riktigt rejäla. Japp, mina Tretorn av sorten Extra Heavy Duty eller nåt liknande - jag ser ut som jag är på rymmen från traktorn, men jag föredrar det före nätta seglarstövlar - kommer därifrån. Naturligtvis.

Jag bor i Europas huvudstad men köper mina skor i Komstad, byn som inte finns på GPS.

Rock'n'Roll.

PS. Apropå rock'n'roll. Detta är även affären i vilken ett av våra barn obekymrat levererade en kaskadkräkning för några år sedan. Sittandes på min arm. Åh, dessa ljuva minnen. DS

Elfenbensbröllop

Idag är det 14 år sedan vi gifte oss. 14 år. Det känns som igår. Fast det är det ju inte. Tiden går fort när man har roligt. Och det har ju hänt en hel del under det att tiden har gått.

Jag älskar min hustru lika mycket idag som jag gjorde den där dagen för 14 år sedan. Fast på ett djupare sätt. Och det häftigaste av allt är att trots att hela mitt hjärta är sprängfyllt av kärlek till henne så finns det ändå plats för två tjejer till.

Ellinor.

Agnes.

Vad skulle jag göra utan er tre?

Störst av allt är kärleken.

13/9 1997
Svaneholms Slott, Skurup, Skåne
Lyckliga!

Sommaren 2011
Hallamölla Gård, Österlen, Skåne
Lyckliga!