31 januari 2012

Jag är tillbaka

Efter att ha trillat av vagnen ett tag och vadat omkring i en dy av halv- till helfabrikat anser jag mig nu vara tillbaka på banan igen.

I helgen blev det hemgjorda hamburgare. Idag vankas det lasagne.

Och så snart jag lyckats få tag på linfrö, havrekli och lite annat nyttigt ska det göras hemgjord müsli också.

Bland annat.

Lördagsmys

I lördags eftermiddag efter en lika fartfylld förmiddag som alltid - simskola, tennis, träning och poolhäng på Klubben - samlades vi hela lilla familjen i soffan för familjematiné. (Du får själv gissa vem som gjorde vad, men M fyller ju sin arbetsvecka med väldigt mycket jobb medan jag väldigt lätt kan planera in träning i veckorna...)

Medan Magdalena och Agnes hällde upp lördagsgodis och poppade popcorn laddade jag och Ellinor DVD'n och ställde in ljudanläggningen så det skulle bli perfekt. (DVD-spelaren börjar hosta lite - kanske dags att uppgradera till Blu-ray, åsikter och tips, någon?)

Valet föll på en film Ellinor (OK då, jag också) velat se länge. Den här:

Just det. Hop.
En helt OK film! Vi tyckte alla att den var både rolig och bra. En typisk familjefilm där vi alla skrattade högt någon gång - dock inte alltid vid samma tillfälle. De är duktiga på att fylla dylika filmer med både barn- och vuxenreferenser, det är ett som är säkert.

Familjens samlade utlåtande angående lördagsmatiné var följande: Det här måste vi göra om nån gång. Snart.

Mysigt!

Och här är en trailer på filmen. Det är en sån där trailer som det nästan är en spoiler alert på, det vill säga att den avslöjar i princip hela handlingen. Som förvisso inte är någon större intellektuell utmaning. Men ändå.


19 januari 2012

Livet är skört eller Vikten av split vision

Häromdagen (är det verkligen ett ord?) när jag skulle köra genom en korsning så såg jag en mamma med två barn på andra sidan gatan. Barnen var små men desto mer bångstyriga, och en av dem satt dessutom på en liten cykel med stödhjul. De var skymda bakom en bil, och... äsch, vänta.

Jag ritar upp en bild. Här:

  • A (svart): En annan bil.
  • B (orange): Jag.
  • C: Mamma med två barn

Mamman var på väg att gå över gatan med barnen och var skymd bakom de parkerade bilarna. Barnen slet och drog för att komma loss från mamma och hon fick verkligen kämpa för att hålla i dem. Hade de slitit sig hade de kommit som utskjutna ur en kanon rakt ut i gatan, speciellt lillkillen på cykeln.

Samtidigt kom bilen A från höger. Högerregeln i Belgien är absolut stenhård, så den hade företräde gentemot mig (som alltså skulle rakt fram i korsningen) som i bilden ovan alltså är B (orange).

Jag ser att A inte ser mamman/barnen alls eftersom han (förhoppningsvis) inte skulle hålla den hastighet han håller om så varit fallet, han kollar på mig plus att de ju faktiskt är skymda bakom de parkerade bilarna. Och det känns som att när som helst kan något av barnen slita sig.

Utan att tänka rullar jag då rakt ut i korsningen, långsamt, och stannar mitt i. A måste då naturligtvis bromsa - ingen tvärnit eller så, men i alla fall bromsa in - och stanna för att inte köra in i ett ton av franskbyggd plåt i form av min bil.

Föraren av A viftar och blir lite upprörd. Jag håller upp min öppna handflata och pekar sedan mot trottoarkanten, där mamman fortfarande fajtas med sina trilskande barn. "Sorry kompis, men kolla där..."

Så ser jag att han vrider på huvudet, ser den lilla familjen och blir uppriktigt förvånad, vänder sig tillbaka mot mig, nickar och håller upp sin handflata mot mig. "OK, kompis, jag hajar. Det är lugnt. Tack."

Vi utbyter leenden och kör sedan vidare.

Och mamman med barnen märkte överhuvudtaget ingenting.

Det här skriver jag inte för att säga att oj vilken bra bilförare jag är (om nu det här skulle vara ett bevis för det, vilket jag inte är helt säker på). Det var nog mest en tillfällighet att jag tänkte på det den här gången - och att jag reagerade instinktivt. Och att den andra föraren också reagerade.

Det var heller ingen risk att han skulle köra in i mig, allting gick väldigt lugnt och stilla till egentligen. Jag rullade ut i korsningen, han bromsade in, inga barn rusade ut.

Jag skriver för att det stod så klart för mig efteråt.

Nästa gång kanske det är jag som är föraren av A. Eller en pappa med två kinkiga döttrar som ska gå över gatan.

Livet är skört.

Ha en bra dag.




18 januari 2012

Jag fordrar intellektuell utfodring

Jag vet.

Det heter inte "utfordra". Det heter "utfodra". I alla fall i det sammanhang i vilket förra inlägget utspelar sig.

Självklart såg du ju det, eller hur? Och blev ledsen, arg och besviken? Hade du varit kvällstidning hade du antagligen skrikit STAVNINGS-CHOCKEN på din löpsedel, eller så.

Även solen har fläckar. Vilket skulle bevisas.

Men så är jag ju ingen proffesionell - förlåt, professionell - skribent heller.

Eller är det helt enkelt inteligensen - förlåt, intelligensen - det beror på?

Njae. Kanske inte.

...och där stänger vi lådan med akademisk-intellektuell (ja, det stavas så) knastertorr humor och ställer tillbaka den längst in i garderoben.

OK?

Man börjar kanske bli lite rutinerad

Sådärja.

Nu har jag utfordrat tre hungriga tjejer i åldern 7-8 år.

Och när jag ändå höll på att laga mat till lunch lagade jag samtidigt - på en och samma gång alltså, för att förtydliga - middagen till i kväll.

Så är det bara att värma på när det är middagsdags. Fort, smidigt och jättebra när Agnes och Ellinor kräver käk omgående.

Dessutom blir maten godare när inte tillagningen är stressad.

Plus att jag gjorde rejäla laddningar så jag är nog covered även vad gäller E's lunchlåda och min egen lunch både torsdag och fredag.
Jorå, det borde räcka.
Som efterrätts- eller eftermiddagsgott får tjejerna för övrigt detta:

Fräscht.
Kärnfria. "Rensade". Bara att äta.
Lite curlingvarning, kanske.
Men vi har nystädat hemma.
En sån husmor jag är.

17 januari 2012

Det börjar i alla fall på samma bokstav

Förra veckan pratade Agnes om att hon skulle ha maracas med sig till skolan.

Maracas, sa vi. Med frågetecken efter. Mmm, det sa fröken. Jag måste det! Sa hon.

Men ni har massor med musikinstrument i skolan, älskling. Även maracas. Varför ska vi ta med våra hemifrån? Är du säker? Sa vi.

Och jodå, hon var bergbomb. Det skulle vara maracas. Som skulle med till skolan. Så i torsdags - när jag för övrigt var i Malmö, vilket i sig inte har något med detta att göra - fick hon ta med sig det till skolan. Och hon var så glad.

När Magdalena hämtade Agnes efter jobb och skola - ja, jag var ju i Malmö, remember? - förklarade en glad fröken att det Agnes skulle haft med sig var inte maracas. Det var magazines till ett project de ska börja jobba med.

Ooopsie.

Maracas. Inte tidningar.


Träningsavstämning

Låt oss stämma av hur undertecknad skött sin träning under andra halvåret 2011.

Jag har:
  • kört 85 pass
  • haft 76 dagar med träning
  • tränat minst 3 pass 16 veckor av 26 möjliga
  • i runda slängar tränat 3 ggr i veckan i snitt
När andra halvåret började satte jag som halv- till helseriöst mål att träna 4 gånger i veckan under hösten. Så nådde jag målet? Nej, uppenbarligen inte.

Analyserar man kalendern kan man lätt konstatera att de veckor som drar ner snittet är veckor då jag bara tränat någon enstaka gång eller inte alls. Detta beroende på t ex sjukdom, egen eller annans, resor etc.

Faktum är att det är bara under två av dessa 26 veckor som jag inte har tränat alls.

En så kallad dumbbell.
Jorå, den känner man till.
Men hur mår jag då? Det är ju en viktig faktor, kanske den viktigaste.

Jag mår väldigt bra. Det känns som att min träning går framåt och att jag har tagit det hela ytterligare ett eller flera steg framåt. Tyngre övningar med mer vikter och högre balans- och koordinationskrav.

Känns det någon skilllnad mot tidigare? Det gör det absolut! Jämfört med för några år sedan är det en milsvid skillnad, och jag vill också säga att det känns som att det är en förvånansvärt stor skillnad även mot i somras.

Till syvende och sidst handlar det också om att förbränna mer kalorier än vad man tar in i kroppen. Nu är det inte mitt näringsintag detta inlägg handlar om, men låt mig bara säga att det är på väg åt rätt håll. Det är stor skillnad mot tidigare, men det finns utrymme för förbättring. Jag är medveten om vad som gäller och jag tänker varenda gång något hamnar under näsan på mig hur nyttigt/onyttigt just detta är. Dock väljer jag kanske inte alltid att agera utifrån det. Som sagt, det finns fortfarande utrymme för förbättring.

Så för att återknyta till målet. Ger jag mig själv godkänt för höstens träningsinsats, i ljuset av att jag inte nådde målet på antal träningsdagar men att jag känner mig starkare, snabbare och allmänt vassare? Helt utan tvekan, JA.

Bildbevis? Äh, så fåfäng är jag faktiskt inte. Du får väl komma förbi och kolla när jag tränar i stället.

Så, nu stänger vi detta kanske något självgoda och egotrippade blogginlägg.

15 januari 2012

Insikt

Man vet att man har två döttrar när man på kvällen tar av sig sina strumpor som har suttit på hela dagen - och man hittar ett Prinsessan Lillifee-plåster.
Prinsessan Lillifee. Finns även i plåsterform.
Rosa. Förvånad, någon?

insidan av strumpan.

Hur hamnade det där?

PS. För övrigt har jag nu klarat av ytterligare en modul av min utbildning, den tredje av fyra. Det går framåt. Har du klurat ut vad jag ska bli än? DS.

11 januari 2012

Nu kör vi

Ja, då kör vi alltså igen. Eller som Whitesnake skulle sjunga - Here I Go Again.

Ett litet steg för mänskligheten, ytterligare ett stort steg för mig i min personliga utveckling och fortbildning.

Och då pratar vi inte om att jag åkte kommunalt till flygplatsen idag (med TVÅ bussar till och med). Tänk, nu lyckades jag flika in det också.

Nej, vi snackar utbildning här.

Och kommande dagar blir inte riktigt så laidback som bilden kanske visar.

Långt därifrån.

10 januari 2012

Allt är lugnt

Nu är vi hemma igen. Huset stod kvar, propparna hade inte gått någonstans, ugnen var varm och diskmaskinen var klar.

Och ugnsfläskfilén vi åt var jättegod, insmord med salt, peppar och lammkryddmix och så att säga för-brynt som den var, tackar som frågar. Lite Dijonsenap till gjorde den ännu bättre.

För att lugna oroliga och rekorderliga läsare vill jag nu understryka att jag satte in fläskfilén i ugnen först när jag kom hem - det får väl finnas gränser för hur wild and crazy man kan vara. Brynte den gjorde jag redan sent i eftermiddags.

Som de säger i matprogrammen på TV- för att det skulle gå lite fortare.

Living on the edge

Nu går tvättmaskinen och tumlaren för fullt i källaren. I köket brummar diskmaskinen och jag slog just på ugnen.

Perfekt läge att åka iväg och lämna och hämta barn efter eftermiddagens playdates, med andra ord...

Om jag inte hör av mig mer idag har något sannolikt gått snett...

Lillstrumpa åt vänster, storstrumpa till höger

Jag hatar att sortera strumpor. Ville bara säga det.

Eller OK då. Hata är ett starkt ord. "Tycker väldigt lite om" är kanske bättre och lite mindre laddat med negativa vibbar.

Slut på meddelandet.

7 januari 2012

En trevande hälsning från framtiden, typ

Vi är hemma nu från Lanzarote. Och vi är fantastiskt tokhärligt nöjda med vår resa!

Kanske - det vill säga högst troligt - kommer det en och annan reflektion från resan här på bloggen under de kommande dagarna.

Just nu går tvättmaskinen så intensivt att om det hade varit turboaggregatet på den SAAB 9-3 Aero vi ägde en gång hade den varit rödglödgad som efter en extra intensiv färd (givetvis med iakttagande av gällande trafikregler).

Men det var inte det jag skulle berätta.

I skrivande stund är Agnes utackorderad på play date hos en kompis, medan Ellinor kurar uppe i vårt gästrum tillsammans med två av sina bästa polarinnor.

Jag skriver förresten "uppe" eftersom det är så långt upp i huset - ja, strax under himlen - att vissa av våra gäster har framfört önskemål om att det ska finnas syrgasaggregat där uppe. Oklart huruvida det är höjden eller sammanlagda antalet trappsteg upp som framkallat denna önskan.

I alla fall.

Bäst som Magdalena och jag pysslar runt i huset så där som man gör en helt vanlig lördagseftermiddag piper det till i våra iPhones. Inkommande mail. Från Ellinor. För säkerhets skull även skickat till mormor.

Alltså, snackar vi vanlig foundation, rouge, mascara eller eye-liner? Concealer kan det väl knappast vara, väl?

Eller vänta, vad jag egentligen menar är "var fick ni sminket ifrån?"

Inspektions- och saneringsstyrka är på väg.

4 januari 2012

Om någon nu undrar...

...så har bloggen tagit lite semester. Är du polare med mig på Facebook visste du nog det redan.

¡Hasta luego!