Inte ett öga var torrt...

I tisdags (ja, för en vecka sedan) var vi på skolkonsert mitt på blanka förmiddagen, jag och Magdalena. Skolan har i år valt att dela upp framträdandena - och de spelande eleverna - på flera tillfällen i stället för att köra en enda lång supermegalång konsert. Bra beslut.

Agnes sjöng i grupp och spelade trumma och Ellinor spelade fiol så fint så fint.

När jag lyckats redigera ihop bildmaterialet lovar jag att ni kommer att få se - och kanske höra något - därifrån. Videoredigering kräver lång tid i ett långt flöde, tid som jag inte riktigt har just nu. Alltid är det något. Men så småningom ska det bli nåt av det.

Så idag när jag hämtade barnen kom inte Agnes ut som vanligt. Ellinor däremot kom ut från sin del av skolan och kunde berätta att Agnes skulle vara med även på den konsert som var idag, någon halvtimme senare. Eftersom hennes grupp skulle uppträda även idag, skulle ju naturligtvis även hon det.

Om detta visste jag ingenting, ingen hade berättat detta för mig. Och detta är jag säker på. Tro mig, är det något jag håller ordning på är det tjejernas åtaganden och aktiviteter i anslutning till skolan. Punkt.

Nå, jag är inte den som är den. Ellinor och jag bänkade oss för att titta på eftermiddagens skolkonsert. Fika ingick. Jag lyckades av misstag - faktiskt - plocka på mig ett bakverk som var någon slags kombo av wienerbröd med extra gojs, pain au chocolat och petit choux - säkert ungefär en miljon kalorier i. För säkerhets skull var den chokladöverdragen.

Agnes grupp var en av de första som uppträdde. Och jösses. Det var så oändligt fint och även om förra veckans uppträdanden också var fina var detta fantastiskt.

De tyska mammorna Si och St (vars barn inte uppträdde i det här numret) vände sig om mot mig med tårfyllda ögon, den ukrainske fd elitgymnasten P som filmade åt mig började darra på handen och var tvungen att harkla sig, jag själv fick tårar i ögonen (förvånad någon?), Ellinor tappade hakan och tiden stod bara still.

Dessa små söta och stolta fast lite blyga sexåringar som med sina spröda små röster sjöng så starkt och modigt i mikrofoner och trummade i takt till Yves (läraren) gitarr.

Det var som om en röd och fluffig silkeshandske stoppad med kärlek kramade om mitt hjärta så hårt fast ändå mjukt så att mina ögon tårades.

Jag har aldrig känt sådan otroligt stark kärlek till båda mina barn som precis just där, just då. Och då vet ni ju alla hur mycket jag älskar dem i vardagslag.

En stund jag alltid alltid alltid kommer att minnas. Alltid.

Sedan åkte vi hem och åt korv med bröd och googlade upp stället där Magdalena är på tigersafari idag.

Vår Agnes. Bilden tagen förra veckan.

En oerhört stolt storasyster vid dagens konsert.
Sen dog min iPhone.