Återtåget

Rubriken avser alltså vår hemresa från Sverige.

Alltså inte Leksands återtåg till Elitserien i ishockey, som påminner lite om Polisskolan-filmerna. Det har gjorts alldeles för många av dem och ingen har varit riktigt lyckad.

Inget ont om Leksand, de borde spela i Elitserien. Tycker jag.

Men ändå. Nu handlar det om vår hemresa till Bryssel, ju.

Vi steg upp i gryningen i lördags morse, för ovanlighetens skull var det jag som var först uppe. När det ska långköras har jag mina särskilda morgonritualer som består av en dusch, en ordentlig frukost och kaffe. Oavsett hur tidigt vi ska starta resan. Så är det.

Så, klockan 06.55 svängde vi ut från trottoarkanten i Malmö och styrde kosan söderut. Öresundsbron, Danmark, Rödby-Puttgarden med 45 minuter färja, sedan ner genom Tyskland, lite Holland och så in i Belgien.

Barnen är helt fantastiska i bilen. De lyssnar på musik, ritar, läser, leker tillsammans, sitter och tittar ut på det förbisusande landskapet eller sover. Agnes sov flera timmar. Och nej, vi har faktiskt ingen DVD-spelare i bilen, som så många andra har på långresor. Vi tycker helt enkelt inte att det behövs. I bilen har våra tjejer närmast oändliga mängder tålamod, det som de i vanliga fall oftast har underskott av.

Men bara på långresor, till och från skolan - en resa som tar 5-15 minuter beroende på klockslag - kan de bli helt rastlösa och irriterade närmast imponerande snabbt.

Magdalena skötte sig också bra hela vägen och hade också hon ett oändligt tålamod både med "besvärliga trafiksituationer" (hon har en issue med köer kan man säga), barnen och sin make. Fast maken fick inte köpa en temugg i Tyskland på vilken det stod Hausmeister. Men det var väl OK.

Själv trivdes jag som vanligt alldels utmärkt bakom ratten, även om jag kände mig ovanligt mörbultad i kroppen när vi hade tre timmar kvar att köra. Men med ett kort raststopp för glass till barnen (ja, bara barnen) och lite gymnastiska rörelser så var det bara att köra på igen.

Glass är gott. Väldigt gott.

Timmarna och bilen rullade på genom Europa och vi var i princip helt befriade från incidenter och tillbud. Förutom allra sista sträckan från belgiska gränsen hem till vår gata, då vi fick dra efter andan ett par gånger.

Jag vill inte på något sätt vara varken generaliserande, fördömande eller ha förutfattade meningar. Men det är ett obestridligt faktum att före 1967 behövde belgarna ingen utbildning för att få sitt körkort. Det räckte med att beställa ett och så kunde man hämta ut det på kommunkontoret eller om det möjligen var på posten.

Så är det förvisso inte nu. Men man kan ändå stillsamt undra hur körkortsutbildningen bedrivs idag i det här landet. Eller om den bedrivs. Ibland undrar jag. Typ varje dag.

Vi parkerade utanför vår dörr exakt 19.25. Det tog oss alltså på minuten 12,5 timmar att komma hem. Det är en mycket bra tid det, givet att vi hade kidsen med oss och att det alltid - alltid - är kö någonstans på Autobahn.

Så vi körde alltså totalt nästan 250 mil på påsksemestern med en
snittförbrukning på 0,65 liter/mil och en snitthastighet på 86 km/h.
Och som du förstår själv är det ju bara på skoj som
den automatiska farthållaren är inställd på 152 km/h.

Och trots att ingen av oss hade någon lust att lämna varken Malmö, Österlen, Sverige eller mormor/svärmor så var det skönt att komma hem igen. Det funkar ju så.