Livet är skört eller Vikten av split vision

Häromdagen (är det verkligen ett ord?) när jag skulle köra genom en korsning så såg jag en mamma med två barn på andra sidan gatan. Barnen var små men desto mer bångstyriga, och en av dem satt dessutom på en liten cykel med stödhjul. De var skymda bakom en bil, och... äsch, vänta.

Jag ritar upp en bild. Här:

• A (svart): En annan bil.
• B (orange): Jag.
• C: Mamma med två barn

Mamman var på väg att gå över gatan med barnen och var skymd bakom de parkerade bilarna. Barnen slet och drog för att komma loss från mamma och hon fick verkligen kämpa för att hålla i dem. Hade de slitit sig hade de kommit som utskjutna ur en kanon rakt ut i gatan, speciellt lillkillen på cykeln.

Samtidigt kom bilen A från höger. Högerregeln i Belgien är absolut stenhård, så den hade företräde gentemot mig (som alltså skulle rakt fram i korsningen) som i bilden ovan alltså är B (orange).

Jag ser att A inte ser mamman/barnen alls eftersom han (förhoppningsvis) inte skulle hålla den hastighet han håller om så varit fallet, han kollar på mig plus att de ju faktiskt är skymda bakom de parkerade bilarna. Och det känns som att när som helst kan något av barnen slita sig.

Utan att tänka rullar jag då rakt ut i korsningen, långsamt, och stannar mitt i. A måste då naturligtvis bromsa - ingen tvärnit eller så, men i alla fall bromsa in - och stanna för att inte köra in i ett ton av franskbyggd plåt i form av min bil.

Föraren av A viftar och blir lite upprörd. Jag håller upp min öppna handflata och pekar sedan mot trottoarkanten, där mamman fortfarande fajtas med sina trilskande barn. "Sorry kompis, men kolla där..."

Så ser jag att han vrider på huvudet, ser den lilla familjen och blir uppriktigt förvånad, vänder sig tillbaka mot mig, nickar och håller upp sin handflata mot mig. "OK, kompis, jag hajar. Det är lugnt. Tack."

Vi utbyter leenden och kör sedan vidare.

Och mamman med barnen märkte överhuvudtaget ingenting.

Det här skriver jag inte för att säga att oj vilken bra bilförare jag är (om nu det här skulle vara ett bevis för det, vilket jag inte är helt säker på). Det var nog mest en tillfällighet att jag tänkte på det den här gången - och att jag reagerade instinktivt. Och att den andra föraren också reagerade.

Det var heller ingen risk att han skulle köra in i mig, allting gick väldigt lugnt och stilla till egentligen. Jag rullade ut i korsningen, han bromsade in, inga barn rusade ut.

Jag skriver för att det stod så klart för mig efteråt.

Nästa gång kanske det är jag som är föraren av A. Eller en pappa med två kinkiga döttrar som ska gå över gatan.

Livet är skört.

Ha en bra dag.