Braderie, eller marknad som vi säger på svenska

I helgen var det det dags igen. Marknad på vår shoppinggata, Avenue Georges Henri. Två gånger om året, en gång på våren, en gång på hösten.

På vårkanten kallas den för Sommarfest. Vad den kallas på hösten vet jag inte. Men vad jag faktiskt vet är att förutom en massa mer eller mindre roliga attraktioner för barn och stånd där man kan göra fina klipp (typ) så kan man äta sig väldigt väldigt mätt och även dricka sig väldigt väldigt ska vi säga glad. Korv. Mera korv. Sniglar. Churros. Korv. Crêpes. Hamburgare. Korv. Pommes frites. Korv. Kebab. Tapas. Öl. Vin. Starksprit. You name it.

Nu gjorde ju vi varken eller. Men föreställ er Kiviks marknad med servering av starksprit i 25-gradig värme. Sjöbo marknad. Trosa marknad. Jokkmokks marknad. Vilken annan marknad som helst i Sverige. Jag ska inte vara den som är den och jag vill inte heller vara fördomsfull, men jag kan gott tänka mig att vodkabältets ur-innevånare hade hanterat situationen lite annorlunda. Eller?

Barnen älskar naturligtvis det här. Absoluta favoriten är studsmattan. Kolla själv.

Sedan delar sig intresset litegrann. Agnes gillar ju de olika typerna av karusell, medan Ellinor är lite ambivalent. Hon är i den åldern att det fortfarande är liiite roligt med vissa av karusellerna, fast ändå liiiite pinigt att åka.

Jag offrade mig och åkte en attraktion som bara gick runt runt runt i vänstervarv med lite pucklar tillsammans med Ellinor. Den var från 6 år, så jag tänkte att det är lugnt. Jag är liksom ingen åkattraktions-freak, även om en och annan bergochdalbana kan slinka ner ibland.

Nu gick det rätt snabbt från beslut till handling, så varken jag eller Ellinor registrerade hur snabbt den där jämrans snurren gick. Väldigt snabbt, visade det sig. Och halvvägs in i åket ökade farten. Hade tänkt vara lite suave och filma när vi åkte. Som du märker finns här inget filmklipp... Det fanns ingen möjlighet att få upp iPhonen ur fickan, man bara pressades bakåt och utåt. Hej G-kraft! 

Ytterligare en sak som inte kunde lämnas därhän på marknaden var ju detta:

Facepaint!

Riktigt proffsig facepaint. Ellinor ville ha en papillon (fjäril), medan Agnes till sminkösens stora lycka och förtjusning absolut insisterade på Spiderman. Sure, fine, visst - vill ens dotter vara Spiderman så ska hon banne mig få vara det också. Och det blev ju rätt bra, visst?

Spiderman.
Riktigt proffsigt gjort och det tog också sin lilla tid.
Det var det längsta Fröken Spindelflicka satt stilla på hela helgen.

Fröken Fjäril.
Hälften är redan borttvättat.
Men visst är hon fin?

Damhandboll äger fortfarande

För snart ett år sedan var Ellinor och jag på äventyr i Sint Truiden. Vi åkte dit för att kolla när Lugis damer spelade bortamatch i Cupvinnarcupen. Mer om det kan du ju läsa här.

Nu läste jag just i tidningen att Lugi gör en storsatsning inför denna säsong och har värvat fyra nya storspelare. Jag hoppas och tror att det räcker hela vägen till SM-guld och kanske ännu längre ute i Europa.

Jag tror att good things happen to good people. Och så härligt trevliga och snälla som laget var mot Ellinor (ja, mot mig också då) när vi gick fram och hälsade på dem efter den där matchen i Sint Truiden så kan det ju inte sluta på något annat sätt än i topp. Kom ihåg var du läste det först.

Ellinor i mitten, förra året i Sint Truiden.

Shopoholic to be?

Det finns nästan ingen roligare shopping än att gå med Ellinor i klädaffärer. Så intresserad. Så med. Så på. Så kreativ. Och så förnuftig.

Hm... Skulle inte det här vara snyggt på mig, pappa?

Projekt Make Over I

Projekt Make Over I har påbörjats. Först grovsortering, sedan utsortering, utrensning samt insortering. I den ordningen. Sedan ut med lite möbler. Agnes lilla fina säng, de små söta trästolarna kring det lilla söta pysselbordet och det gamla skrivbordet.

"Gamla skrivbordet" i fler bemärkelser än en. Dels som i "det skrivbord som har stått där ett tag och som vi nu lyft ut", och dels som i "jo, det är faktiskt så att Magdalena hade det när hon var liten". Nu känner jag vart vi är på väg. Kallade jag just min hustru gammal? Nej, det gjorde jag inte. Jag kommenterade bara skrivbordets ålder och att Magdalena använde det när hon var liten. Övriga slutledningar gjordes i din hjärna.

Men nu kom vi bort från ämnet. Där A's säng stod förut tronar nu den gamla fina fåtöljen som fick följa med mig när jag flyttade hemifrån, någon gång 1800kallt. Och skrivbordet ovan är ersatt av två vita skrivbord med tillhörande stolar - en vit, en rosa. Vi är på väg från barnrum till flickrum! Det är stort.

Och Agnes sover inte på golvet. Hon har flyttat in på nedervåningen av våningssängen i trä som ju sedan tidigare står i rummet. Det är för övrigt också sannolikt hushållets tyngsta inventarie i konkurrens med det stora fina ekskåpet. Om du undrade.

Det är den som syns till vänster i bild nedan. Den är för övrigt tagen med Microsoft Photosynth-appen på min iPhone. Det är lite kul med vidvinkel. Visst är det ett stort rum, men inte så stort.

Klart det ska upp nåt fint på väggen vid fåtöljen.

Mina små juveler till barn

Igår när vi åt lunch (grundregeln är onsdagar = kort dag = lunch hemma), jag och tjejerna, så satt vi och småpratade om skolan. Lite sådär allmänt om vad de gjort under förmiddagen och lite om klasskompisarna.

Jag frågar då Agnes om hennes kompis Jewell är tillbaka efter sommaren än.

- Nä, pappa. Inte [dju-äll]! Hon heter [dju-äll] (uttalar det precis likadant som jag)
- [Dju-äll].
- Nej pappa (med eftertryck)! Säg efter mig: [Dj]
- [Dj]
- [U]
- [U]
- [Äll]
- [Äll]
- Braaa pappa! Och så... [Dj-u-äll] (extra långsamt och övertydligt så att korkpappa ska fatta)
- [Dju-äll]?

Innan Agnes hinner kommentera suckar Ellinor, som suttit tyst hela tiden, och säger uppgivet.

- Ojojoj, pappa, du kan verkligen inte uttala de andra barnens namn...

Jag älskar er också, barn.

[Dj-u-äll]



Så kan det också vara...

När min kloka hustru hade fått en full redogörelse över förmiddagens garageaktiviteter gjorde hon följande analys:

Det verkar ju relativt osannolikt att någon skulle sätta en lapp på min bil med det innehållet. Inte för att jag aldrig skulle förtjäna det, även om jag just här definitivt inte gjorde det, för det gör jag nog ibland även om det är sällan. Min fru är ju yrkesdiplomat, så jag är inte helt säker på vad hon egentligen menade. Men jag tror att det var något bra.

Hon fortsatte sitt resonemang: Det osannolika ligger alltså i att en någon som parkerat så illa själv skulle reta sig på någon som parkerat helt korrekt. Skulle det kunna vara så att någon annan har satt lappen på hennes bil, någon som tidigare stod på min plats? Och att hon helt sonika flyttat över lappen till min bil, kanske i tror att det var jag som skrivit den?

Så skulle det ju kunna vara.

Så jag tog fram bilden jag tog igen:

Nämen?

Och sitter det inte en lapp på hennes ruta? Jo, det gör det. Det förklarar kanske en hel del.

Nu undrar jag bara om hon går omkring och tror att det var jag som skrev lappen? Om du är svenska och läser det här, hör av dig till mig! Eller alltså, det räcker om du förstår svenska, du kan vara vad du vill.
Nu tycker jag att vi stänger parkeringsrutan för idag.

Parkeringsproblem

Idag var jag och handlade på mitt lokala Delhaize. Det var trångt i garaget, något otippat en måndagsförmiddag. Men jag lyckades hitta en ruta, i vilken jag parkerade mitt i.

Föraren av bilen bredvid hade dock haft lite otur när han/hon parkerade. Därför tog jag - något har man ju lärt sig efter sju år i Bryssel - ett kort på våra bilar:

Pricka rätt är svårt.

När jag sedan kom tillbaka till garaget var den vita bilen borta och på min vindruta satt en liten fin lapp:

Quand on est nul pour se garer, on ne roule pas en voiture!
När man är värdelös på att parkera kör man inte bil!

Jodå, tydligen var det jag som hade parkerat tokigt och slarvigt. Att jag inte tänkte på det. Men vänta, vi tar och tittar på den första bilden igen.

Följ den vita linjen

Jag vill inte på något sätt peka finger, va. Men i ljuset av vad som framkommer i bilden ovan undrar jag bara stilla - och detta är riktat till föraren av EXS-817: Varför är du ute och kör i så fall? Och hur ska du nu planera din julhelg eftersom det var det kalenderbladet du ödslade på lilla mig? Typ, som ungdomarna säger.

Men nu slutar ju faktiskt inte historien här. För när jag körde ut ur garaget stod den vita Minin parkerad- för övrigt på en busshållplats, ajabaja - med den kvinnliga föraren vid ratten, talandes i telefon. Dessutom i motsatt körriktning från mig. Så jag vevade ner rutan, vinkade till henne och viftade med lappen med ett leende (jo, ett leende, inte ens ironiskt eller argt - bara ett leende).

Hon tittar upp och får syn på mig, ler undrande och så får hon syn på lappen och börjar skratta hjärtligt och rycker lite på axlarna. Jag skrattar tillbaka och så kör jag hem, med en ganska bra känsla i magen ändå.

Säga vad man vill, men det är sällan tråkigt och enahanda i trafiken i Bryssel.