Premiärglass, bilnostalgia och strandmys

Steg upp i gryningen. Inte den bästa av morgnar idag, eftersom Ellinor fick en migränattack i natt med orolig sömn och slutligen en kräkning på grund av illamåendet på grund av huvudvärken.

Efter leveransen brukar det lugna ner sig, vilket det också gjorde även denna gång. Sedan blev hon allt piggare allt eftersom dagen gick och hon behövde inte påfyllning av medicin alls.

Så Magdalena skickade iväg mig till gymet även idag, för jag "...mår så bra av det och blir så mycket roligare att ha omkring sig". Vad hon nu menade med det. Körde ett riktigt hårt pass idag med olika övningar för hela kroppen. En rejäl genomkörare som kommer att rendera träningsvärk i morgon. Totally worth it.

Hem för kaffe och macka och sedan vände bilen faktiskt tillbaka in till Simrishamn lastad med hela familjen för lite olika ärenden av skiftande karaktär.

Slumpmässigt utvalt ärende: besöka återvinningsanläggningen.

Slumpmässigt utvalt ärende: äta årets första glass i hamnen i Simrishamn.
Ellinor valde Calippo Shots, medan Agnes gick på klassisk Sandwich.
Ingen av de vuxna åt glass. Och det är sant.

På eftermiddagen bestämde vi oss för att packa kaffekorgen och köra ner till stranden för mysfika där. Vi hade förtänkt och köpt med oss läckra bullar från Pedersens konditori i Simrishamn så man kan säga att manegen var fint krattad för det.

Hej stranden!

Nu undrar du kanske varför jag väljer att publicera just bilden ovan. Det måste ju rimligen finnas roligare bilder än så. Och ja, det gör det ju. Men grejen är att jag gärna vill uppmärksamma er läsare på hur jag har parkerat. Nämligen i ena hörnet, ganska långt från stigen ner till stranden.

En gång för ganska länge sedan, i september 1997 för att vara exakt, parkerade jag betydligt närmare stigen på just den här platsen. 

Vi var alldeles nygifta sedan bara några dagar tillbaka och hade några härliga dagar i Skillinge innan vi skulle återvända till Paris där vi bodde då. Bilen var alldeles nytvättad, endast ett år gammal (en SAAB 900 2.0 utan turbo om du vill veta) och jag ville ta ett läckert strandnära foto av den. Och kom sedan inte därifrån. Bilen satt helt fast, lite nedsjunken i sanden.

Stranden var helt tom. Parkeringen var helt tom så när som på vår bil, jag själv och en suckande hustru (vi hade alltså bara varit gifta några dagar). Vad göra nu?

Som tur var kom en gammal gubbe (förlåt, äldre herre) i sin rostiga röda Nissan Micra nerputtrandes efter en stund, och han kunde ge oss lite draghjälp. Jag kunde höra hur han förnöjt muttrade lite om korkade stockholmare. Åtminstone tror jag det var det han muttrade. Han talade nämligen Österlenmål, vilket är svårbegripligt även för "vanliga" skåningar. Och den kära hustrun ansträngde sig inte nämnvärt för att hjälpa mig. Man kan lätt förstå varför.

Men bilden blev bra.

Därför just denna bild från idag, så att jag kunde berätta denna roliga anekdot. Även om den kanske inte var så rolig just när den hände...

But that was then, and this is now:

Nöjda och harmoniska tjejer.

Fikatajm.

Pappa G försöker se lite showbizzig ut och riktigt njuta av att
han fick vara med på en bild där han inte riktar kameran
mot sig själv. Och mamma - jag hade mössan på mig hela tiden, utom
när kortet togs. Jag lovar.

I morgon är det fredag. Då gäller städning och packning. Som vanligt har vi mer med oss tillbaka än vi hade med oss när vi kom. Det borde ändå vara lugnt vad gäller plats i bakluckan.

Tiden går fort när man har roligt. Så är det.