Daddy to the rescue

Dags för sista kapitlet om Tennis Camp. Agnes och jag tajmade idag in vårt dagliga dopp så att vi skulle kunna hämta Ellinor efteråt. Då föll det sig också så att vi badade samtidigt. Agnes och jag på ena sidan repet och Ellinor och hennes tenniskompisar på den andra.

Först kom alla tjejerna från sitt omklädningsrum. De hoppade ner i bassängen och plaskade runt och hade kul. Ellinor kom över och hälsade på oss, med samlad min. Något var ändå liiiite fel, men hon kunde inte säga vad.

Efter en stund kom så 15 grabbar och hoppade i - och då förändrades hela bilden. Det gick svallvågor i bassängen, Tre stora killar började skojbrottas hejvilt i mitten, några jagade varandra runt runt och gormade, de flesta tjejer - i synnerhet de yngre - försökte hålla sig undan.så gott det gick. Ellinor kom över till mig igen, lätt hulkandes. Jag frågade vad det var. Hon visste inte, sa hon. Är du rädd för de stora killarna frågade jag. Ja, jag tror det, svarade hon då.

Och på land satt fyra (4) ledare och tittade på utan att göra något.

När en kille kom dundrande och dök ner mellan mig och Ellinor och då råkade sparka till henne i magen, tog pappas tålamod slut."Vänta här."

Jag gick upp ur vattnet och gick bort till ledarna, varav jag sedan tidigare känner två. De hälsade glatt, jag nickade bara åt dem, pekade ut över bassängen och sa lugnt och faktiskt medvetet kontrollerat att det går väldigt vilt till i bassängen, att tjejerna är rädda för de stora killarna och att de (ledarna) inte gör något åt det. Jag avslutade med "ni sitter här och tittar men ni ser inget." (Jag var själv mycket nöjd med den formuleringen.)

Nu kommer det roliga. Samtliga vände sin blick från mig - utan ett ord - och tittade ut över bassängen. Jag stod tyst och iakttog dem. Inte ett ord kom från dem. Tvärtyst en lång stund. Sedan kom Agnes och sa "kom pappa", så då sa jag "right" högt och tydligt och återvände till bassängen.

Jag hann inte inte ens i vattnet förrän två av ledarna ställde sig upp och började styra upp och lugna ner de stökigaste i bassängen... Yay me.

Sen blev det bättre! Efter badet tog A och jag en snabbfika innan det var dags för avslutning och diplom- och medaljutdelning. Ellinor är stolt som en tupp över sin medalj och hade den på sig hela kvällen. Och efter ceremonin tog alla de fyra ledarna/tränarna vägen förbi mig för att le och tacka för veckan som gått...

Kort sagt, tennisveckan hade nog varit jättebra om det inte hade regnat så mycket som det gjorde och om ledarna hade orkat hålla sitt engagemang och intresse uppe alla fem dagarna. För de ledarna/tränarna är bra i vanliga fall, så det måste vara uthålligheten som fallerade. Eller?

Men Ellinor var trots allt nöjd med veckan, även om hon deklarerade att hon nästa år noooog inte skulle gå på just Tennis Camp. Det finns ju andra alternativ, liksom.

Stolt medaljös!