Det här kan ta en stund

Jo, det känns ju så. Att det här kan ta en stund. Nu går jag och lägger mig, så får vi se hur långt vi har kommit i morgon bitti med återställningen av mina dokument.

Annars är allt jättebra, tackar som frågar.

13% på 12 timmar. Undrar om de räknar i antal filer eller datamängd?

Ja, jag vet

Jodå, så är det. Denna tystnad ska inte tolkas som att bloggen har gått in i en mörk period.

Inte heller ska den tolkas som att bloggens författare gått in i en mörk period av depression och deppighet och därför inte orkar skriva.

Däremot ska tystnaden tolkas som att både bloggen och dess författare just nu är inne i en fas där det händer en massa roliga saker så där i verkliga livet och att bloggen helt enkelt inte har tid eller när tillfälle ges har tillräckligt med energi för att uppdatera. Men det kommer.

Så. Ärlighet varar längst.

Dagens tips är att bloggen fortfarande hinner med att uppdatera Facebook med jämna mellanrum.

Igår var bloggen upptagen med att vara på tennis med Ellinor.

Som framgår av bilderna hade vi verkligen jättekul!
Ber du snällt kanske vi berättar mer...

Åter till ordningen

Jag är hemma igen nu.

Jag är mycket mycket nöjd.

Jag är också mycket trött.

Vi kan väl höras senare, va?

Vi säger så.

Man blev med en väska också. Så det kan bli.

Rädd att flyga

Tänk er en person som somnar innan planet ens lämnat gaten, men som vaknar till av det lilla rycket när planet backas ut.

När han då vaknar till så tänker han att "japp då är vi på väg, nu kommer snart det där sköna accelerationsmomentet när alla hästkrafter släpps loss och man trycks bakåt i stolen."

En stund senare väcks han igen. Vilket alltså måste betyda att han somnat om. Den här gången av att pursern meddelar att serveringen strax ska påbörjas.

Han tittar ut genom fönstret och inser att planet är "airbound".

Den personen. Är han

A) inte särskilt flygrädd
B) trött
C) all of the above?

Den personen är jag.

What happens in (fill in the blank) stays in (fill in the blank)

Varje år åker jag på en så kallad grabbresa över en långhelg. "Så kallad" därför att det kanske eventuellt möjligtvis kan diskuteras huruvida det verkligen är grabbar som åker. Begreppet gubbresa har varit på tapeten men det har aldrig fått något riktigt genomslag. Age ain't nothing but a number.

Vi är ett gäng som består av gamla och halvgamla kompisar. Vissa har jag känt sedan jag var 7 år och med darrande ben hållandes mamma i handen med lätt fuktig hand klev in för den allra allra första dagen i lågstadiet.

Så här har vår turnéplan sett ut sedan jag hängde på första gången på dessa resor.

• 2011: Riga
• 2010: Berlin
• 2009: Krakow
• 2008: Prag
• 2007: Paris

Och nu är det snart dags igen. Mycket snart. Mycket mycket snart. I år ska vi hit:

Vad gissar du?

Nu drar jag till flygplatsen! See you on the other side.

Konsten att jonglera

Igår kväll lyckades jag alldeles ensam

• få båda tjejerna genom duschen
• tvätta och balsamera (ja, du fattar), torka och borsta håret på båda tjejerna
• få på dem pyjamas
• laga mat
• ha maten på bordet

på strax under 30 minuter. Precis som vilken traditionell mamma som helst.

Allting blir så lätt när man har att göra med två underbara, hjälpsamma och gulliga barn vid namn Ellinor och Agnes.

Så det så.

Många bollar i luften.
Det är inte jag på bilden.

SAS revisited

Den minnesgode läsaren drar sig till minnes - använder jag den frasen för ofta? - att jag hade lite meningsskiljaktigheter med SAS gällande bagage för några månader sedan.

Jag tyckte jag var rätt tuff fast på ett klurigt mjukt sätt i mitt sätt att skriva om SAS här på bloggen. Man vill ju inte göra folk ledsna liksom.

Nu har en av de bloggare jag följer, Fredrik Backman, också lackat ur på nämnda företag i sin krönika i tidningen Metro.

Man kan säga så här. Det visar sig att jag nog inte var så tuff när jag skrev, utan bara.... ja... mjuk på gränsen till mesig. Klicka här och läs hans text. Jämför med min. Döm sedan själva.

Vissa av knapparna på tangentbordet skämdes så mycket över att vara kontrollerade
av en så mesig människa att de försökte fly. Klart att det var ESC som ledde
upproret. Det fattar man ju.

Ja, då var det klart då

Inskickat och klart.

Säga vad man vill om Skatteverket. Men det är så oerhört smidigt att deklarera nu för tiden.

Ja, jag menar det.

Det var det det.

Frukostklubben

Åååååkej, då är vi tillbaks till helgen som just passerade. Till söndagsfrukost (eller ja, tidig brunch då) hade vi bjudit in Kieran, Ellis äkta man sedan i somras.

(Det här inlägget skulle förresten kunna också kunna heta En helg i köksförkläde, del III för kontinuitetens skull. Men jag gav upp den idén för det blev så långrandigt.)

Elli var vår au pair för osannolika sju år sedan. Hon blev under den tiden kär i Kieran (ja, den Kieran ovan), han blev kär i henne, hon blev kvar i Bryssel och pluggade och började jobba som typ placeringsrådgivare efter succéartad examen.

Nu har hon precis fått nytt jobb i Singapore inom samma bransch, har flyttat dit och har just spikat (såklart) alla prov hon måste ta för att få jobba med placeringar där. Den gode Kieran är också på väg dit permanent om ungefär 55 dagar när han är klart med sina studier till lärare. Ja, han räknar dagar och minuter med hjälp av en app på sin iPhone tills de återförenas. Åh, den kärleken, den kärleken...

Jag skulle för övrigt så himla gärna länka till det blogginlägg som avhandlar deras fantastiska bröllop i somras utanför Sundsvall, men dessvärre inträffade det under den här bloggens mörka period. Det vill säga under den tid när jag inte bloggade alls. Agnes och Ellinor var brudnäbbar (flower girls) och själv var jag toastmaster under middagen.

Brudnäbbarna på bröllopet. Eller the Flower Girls.

Själv var jag Toastmaster. Men jag tyckte det
var roligare med en bild på brudparet och tjejerna än
på mig in action. Gissar att du håller med.

Deras gemensamma äventyr i Singapore kan du läsa mer om på den gemensamma blogg de har: http://thebaldandthebrave.blogspot.com/ Där kan du förresten också läsa Kierans version av det jag precis ska berätta här nedan.

Både jag och Magdalena är djupt imponerade av vår kära Elli (som ju egentligen heter Ellinor, med det blev så komplisvårt med vår egen Ellinor). Ja, vi kallar henne "vår" Elli, för det känns faktiskt som hon är en del av vår familj. Och Kieran också.

Det  har hänt väldigt mycket och fort sedan den där dagen då jag hämtade henne på flygplatsen i januari 2005 och hon dök upp i rött- och svartfärgat hår och kamouflagefärgad hoodie.

Tillbaka till söndagsfrukosten. Vi bestämde oss för att servera the works till frukost. Ellinor tog ansvar för att pressa färsk apelsinjuice, Agnes hjälpte mig att göra amerikanska plättar, vi gjorde äggröra och stekte bacon, bryggde starkt och väldoftande kaffe och dukade fram både Nutella och lönnsirap att använda som man ville. Dinkelbrödet skars i tjocka skivor så att inte osten och skinkan skulle känna sig orättvist behandlade. Och så ställde vi fram la piece de resistance - the Strawberry Cupcakes Ellinor och jag bakade dagen innan.

Sen åt vi och hade det gott och mysigt tillsammans. Supernice. Efter avslutad måltid vandrade vi ut i parken för att cykla och leka. Bilder därifrån hittar du här om du bläddrar ner lite på den sidan.

Ännu en härlig söndag i glada vänners lag. Det här kan bli en vana.

Pressa pressa pressa.

Röra röra röra.

Grädda grädda grädda.
Posera posera posera.

Det är serverat!

Someone needs a cuddle.

Morgonstund och dagens outfit

Vi hade en fantastisk start på dagen idag. Och jag är inte det minsta ironisk.

Nu vill jag direkt påpeka att det faktum att Magdalena är i Luxemburg sedan igår bara är en ren tillfällighet och att det är fullt möjligt att ha sådana här morgnar när vi alla är hemma. Faktiskt. Jag hade nog mest tur som fick förmånen att få en sådan här morgon med tjejerna. Plötsligt händer det, liksom.

Igår kväll slets jag upp ur min halvdvala i soffan av att Agnes ropade på mig. Då var klockan 23.30. Nä, hon visste inte riktigt varför hon ropade, men hon ville att jag skulle ligga bredvid henne tills hon somnade om. OK då.

Det sista hon sa innan hon sjönk in i djup sömn igen var "pappa, jag tycker du ska sova här hela natten". Gulle.

Men det gjorde jag inte. Utan jag kröp ner i vår egen säng som var alldeles tom eftersom M är i Luxemburg - som jag ju sa längre upp, remember?

Klockan 5 fick jag dock sällskap då Agnes kom nersmygandes med sina snuttefiltar i högsta hugg och gosade in sig tätt tätt intill mig. Ganska mysigt, men det är inte så lätt att somna om så där djupt och gott som man gärna vill när man har en sömnsprattlande levande värmeelement bredvid sig.

När Agnes är på gott humör på morgonen finns det knappt
någon gräns för hur go och glad hon kan vara.
Och det funkar åt båda hållen. Så kan man säga.

Två timmar senare var det dags att gå upp, Agnes var på strålande humör direkt från start och när vi väl fått liv i Ellinor var även hon en go och glad tjej. Så är inte alltid fallet på morgnarna. Kan man säga.

Påklädning, frukost, undandukning, tandborstning.. you name it. Allt rullade bara på, och trots att vi gick upp rätt mycket senare än vanligt och verkligen inte stressade alls så var vi iväg i bilen nästan i vanlig tid.

Dagens outfit. Vald av Ellinor själv och approvad av högre
instans, dvs denna bloggs författare. Hon bad mig speciellt
nämna skorna som hon trivs väldigt bra i.

Det säger en del om hur harmonisk morgonen var. I alla fall för de som har egna barn. Eller hur?

En helg i köksförkläde, del II

Ålrajt, låt mig då först klargöra ett par saker angående just detta inlägg.

1) Det är inte nödvändigtvis mitt eller ens min familjs förkläde det handlar om.

2) Det handlar inte om den gångna helgen, utom om helgen innan dess. Alltså den helgen när vi kom tillbaka från Sverige.

3) En annan rubrik på det här inlägget skulle kunna vara "saker jag gillar med Bryssel".

Alla med så här långt? Bra.

Samma kväll vi just kommit hem efter den Den Långa Bilresan, dvs lördag kväll förra veckan fick jag ett SMS från våra svensk-brittiska grannar tvärs över gatan. De undrade om vi vill komma över på BBQ nästföljande dag. Naturligtvis ville vi det!

Så vid lunchtid på söndagen traskade vi över gatan. Sedan tillbringade vi större delen av eftermiddagen med dem och deras brittiska kompisar med barn. Eftersom våra kids går i skolan på engelska (och franska) var det inga problem alls för barnen att få nya kompisar. Vi hade alla jättekul. Åt lagom mycket korv och grillat kött, drack öl ur flaska (ja, på en BBQ ska man det), rödvin ur glas (ja, vad annars?), umgicks med trevliga expats och hade allmänt väldigt mysigt.

Säker och stabil grillning hemma hos grannarna.

Vi enades om att det belgiska systemet med att alla affärer är stängda på söndagar är någonting väldigt bra, när man väl anpassat sig. Det finns inte så mycket annat att göra än att umgås med familj och vänner på ett eller annat sätt.

Underbart!

En helg UTAN köksförkläde, del I av I

Lördag kväll vankades det så hemgjord pizza i hushållet. När tomatsåsen skulle öppnas bar det sig inte bättre än att...

Japp, du ser tomatsåsen på tröjan va?
Notera Ellinors bekymrade min.

Ja, du ser ju själv vad som hände. Tomatsås på ljusrosa tröja. Inte bra. Inte bra alls. Bilden är alltså helt autentisk och har inte arrangerats i efterhand.

Sedan lärde jag mig att det inte var så bra att ta kort på det heller.

Och att det under en kort stund på något sätt verkade vara mitt fel alltihop. Eftersom jag i) köpt hem burken samt ii) skämtsamt lite på coachvis ställde den enkla frågan "och vad tar du med dig från den här händelsen då?" (Jag skulle ha föredragit ett svar som "man ska använda förkläde", men det var inte riktigt det svar jag fick. Vilket kanske ansiktsuttrycket på bilden antyder.)

Detta reddes dock blixtsnabbt ut eftersom min hustru är en mycket klok hustru. Även när hon är arg. Vilket inte är särskilt ofta.

Och pizzan var en av de godaste hemgjorda pizzor jag någonsin har ätit.

En helg i köksförkläde, del I

Lördagen inleddes som brukligt är med att hela familjen sportade. Agnes gick i simskola, Magdalena tränade på gymet, Ellinor skulle ha spelat tennis och jag simmade.

Nu blev det ju inte så, som du förstod av mitt tempusval vid Ellinors tennis. Den var nämligen inställd på grund av regn (ja, utomhussäsongen har börjat). Därför simmade även hon.

En härlig start på helgen! Fram på eftermiddagen gick Agnes på kalas, Magdalena ledsagade henne dit och hade sedan "egentid" tills det var dags för hämtning igen.

Ellinor och jag bestämde då oss för att baka Strawberry Cupcakes. Eller jordgubbsmuffins med fyllning på riktig svenska.

Placera ut formarna på plåten. I bildens nederkant ser du hur fina de
är i receptboken. Längst ner i detta inlägg ser du hur våra blev.

Arbetet fortskrider. Knäcka ägg är kul! I bakgrunden smält smör.

Fördela smeten jämnt i formarna.

Jag tog inte bara kort. Jag jobbade också.
(För att du ska slippa zooma och ha dig för att kunna läsa vad som står på
blocket kan jag berätta att det står HAPPY BIRTHDAY ROSIE FROM")

Hmm....
Mental minnesnotering: Nästa gång använder vi riktiga muffinsformar.
Bullformar är för mjuka i kanterna och leder till att muffins blir siamesiska.

Efter lite kreativt karvande hade våra siamesiska muffins separerats.
Därefter gröpte vi ur dem och blandade innanmätet med grovt mosade
färska jordgubbar. Sedan fyllde vi våra muffins med blandningen.
På en skala 1-10, gissa hur god blandningen var? 12.

Jordgubbspuré på färska jordgubbar kokas med socker och reduceras.
Tillsammans med ihopvispad mascarpone och vispad grädde utgör det
sedan toppingen.

Och hade vi bara haft en riktigt spritsare (vilken vi inte hade) hade vi nog
kunna åstadkomma den ripplade effekten som i receptboken. Men det
gick inte med en uppklippt plastpåse som redskap. Därför rörde vi
ihop alltihopa och fick en rosa topping. Sedan gick vi lite "utanför boxen"
och hade på strössel också.

Slutresultatet. Kanske inte lika proffsig display som i
receptboken. Eller inte alls. Men absolut lika goda. Och HEMGJORDA!
Och redan nästa gång kommer de att se bättre ut.

På förekommen anledning

Eftersom somliga nu kanske undrar över mina morgonritualer, så visst. Man skulle kunna tolka det jag skrev i förra inlägget som att jag de morgnar vi inte ska ut och köra bil över halva Europa inte duschar och äter frukost med kaffe.

Så är inte fallet. Många människor drar bara på sig bekväma kläder och ramlar ut i bilen när det ska åkas långt och det ska startas tidigt. Har jag hört. Frukost kan man äta på vägen, antingen köpa sig eller nalla på medhavd matsäck. Så fungerar då inte jag.

Jag duschar och äter en rejäl frukost med kaffe alla morgnar. Även tiiidiga morgnar som inleder dagar där det bara ska köras bil.

Ett undantag finnes. De morgnar jag ska till gymet direkt efter att ha lämnat barnen i skolan. Då hoppar jag över duschen hemma.

Men frukost. Det. Äter. Jag. Alltid. Även om det bilåkarmorgnar innebär att jag måste gå upp före övriga familjen.

Frågor på det?

Den glada lilla gummiankan.
Eventuellt känd från Meckar-Micke.

Återtåget

Rubriken avser alltså vår hemresa från Sverige.

Alltså inte Leksands återtåg till Elitserien i ishockey, som påminner lite om Polisskolan-filmerna. Det har gjorts alldeles för många av dem och ingen har varit riktigt lyckad.

Inget ont om Leksand, de borde spela i Elitserien. Tycker jag.

Men ändå. Nu handlar det om vår hemresa till Bryssel, ju.

Vi steg upp i gryningen i lördags morse, för ovanlighetens skull var det jag som var först uppe. När det ska långköras har jag mina särskilda morgonritualer som består av en dusch, en ordentlig frukost och kaffe. Oavsett hur tidigt vi ska starta resan. Så är det.

Så, klockan 06.55 svängde vi ut från trottoarkanten i Malmö och styrde kosan söderut. Öresundsbron, Danmark, Rödby-Puttgarden med 45 minuter färja, sedan ner genom Tyskland, lite Holland och så in i Belgien.

Barnen är helt fantastiska i bilen. De lyssnar på musik, ritar, läser, leker tillsammans, sitter och tittar ut på det förbisusande landskapet eller sover. Agnes sov flera timmar. Och nej, vi har faktiskt ingen DVD-spelare i bilen, som så många andra har på långresor. Vi tycker helt enkelt inte att det behövs. I bilen har våra tjejer närmast oändliga mängder tålamod, det som de i vanliga fall oftast har underskott av.

Men bara på långresor, till och från skolan - en resa som tar 5-15 minuter beroende på klockslag - kan de bli helt rastlösa och irriterade närmast imponerande snabbt.

Magdalena skötte sig också bra hela vägen och hade också hon ett oändligt tålamod både med "besvärliga trafiksituationer" (hon har en issue med köer kan man säga), barnen och sin make. Fast maken fick inte köpa en temugg i Tyskland på vilken det stod Hausmeister. Men det var väl OK.

Själv trivdes jag som vanligt alldels utmärkt bakom ratten, även om jag kände mig ovanligt mörbultad i kroppen när vi hade tre timmar kvar att köra. Men med ett kort raststopp för glass till barnen (ja, bara barnen) och lite gymnastiska rörelser så var det bara att köra på igen.

Glass är gott. Väldigt gott.

Timmarna och bilen rullade på genom Europa och vi var i princip helt befriade från incidenter och tillbud. Förutom allra sista sträckan från belgiska gränsen hem till vår gata, då vi fick dra efter andan ett par gånger.

Jag vill inte på något sätt vara varken generaliserande, fördömande eller ha förutfattade meningar. Men det är ett obestridligt faktum att före 1967 behövde belgarna ingen utbildning för att få sitt körkort. Det räckte med att beställa ett och så kunde man hämta ut det på kommunkontoret eller om det möjligen var på posten.

Så är det förvisso inte nu. Men man kan ändå stillsamt undra hur körkortsutbildningen bedrivs idag i det här landet. Eller om den bedrivs. Ibland undrar jag. Typ varje dag.

Vi parkerade utanför vår dörr exakt 19.25. Det tog oss alltså på minuten 12,5 timmar att komma hem. Det är en mycket bra tid det, givet att vi hade kidsen med oss och att det alltid - alltid - är kö någonstans på Autobahn.

Så vi körde alltså totalt nästan 250 mil på påsksemestern med en
snittförbrukning på 0,65 liter/mil och en snitthastighet på 86 km/h.
Och som du förstår själv är det ju bara på skoj som
den automatiska farthållaren är inställd på 152 km/h.

Och trots att ingen av oss hade någon lust att lämna varken Malmö, Österlen, Sverige eller mormor/svärmor så var det skönt att komma hem igen. Det funkar ju så.

Ett äpple om dagen

Bara så att du vet. Jag har fyra blogginlägg kokandes på min lilla bloggspis. Snart är de färdiga. Jag ska bara krydda upp dem med några väl utvalda bilder också. Och så portionera ut dem så du inte konsumerar för mycket på en gång.

Nu blev jag hungrig. Se där ja. 14.07 är klockan. Och jag som inte har ätit lunch än. Så blir det när man äter havregrynsgröt och finsk rågkuse till frukost. Fiberfest!

Allvarligt. Vi konsumerar äpplen i vår familj så det står härliga till.

Premiärglass, bilnostalgia och strandmys

Steg upp i gryningen. Inte den bästa av morgnar idag, eftersom Ellinor fick en migränattack i natt med orolig sömn och slutligen en kräkning på grund av illamåendet på grund av huvudvärken.

Efter leveransen brukar det lugna ner sig, vilket det också gjorde även denna gång. Sedan blev hon allt piggare allt eftersom dagen gick och hon behövde inte påfyllning av medicin alls.

Så Magdalena skickade iväg mig till gymet även idag, för jag "...mår så bra av det och blir så mycket roligare att ha omkring sig". Vad hon nu menade med det. Körde ett riktigt hårt pass idag med olika övningar för hela kroppen. En rejäl genomkörare som kommer att rendera träningsvärk i morgon. Totally worth it.

Hem för kaffe och macka och sedan vände bilen faktiskt tillbaka in till Simrishamn lastad med hela familjen för lite olika ärenden av skiftande karaktär.

Slumpmässigt utvalt ärende: besöka återvinningsanläggningen.

Slumpmässigt utvalt ärende: äta årets första glass i hamnen i Simrishamn.
Ellinor valde Calippo Shots, medan Agnes gick på klassisk Sandwich.
Ingen av de vuxna åt glass. Och det är sant.

På eftermiddagen bestämde vi oss för att packa kaffekorgen och köra ner till stranden för mysfika där. Vi hade förtänkt och köpt med oss läckra bullar från Pedersens konditori i Simrishamn så man kan säga att manegen var fint krattad för det.

Hej stranden!

Nu undrar du kanske varför jag väljer att publicera just bilden ovan. Det måste ju rimligen finnas roligare bilder än så. Och ja, det gör det ju. Men grejen är att jag gärna vill uppmärksamma er läsare på hur jag har parkerat. Nämligen i ena hörnet, ganska långt från stigen ner till stranden.

En gång för ganska länge sedan, i september 1997 för att vara exakt, parkerade jag betydligt närmare stigen på just den här platsen. 

Vi var alldeles nygifta sedan bara några dagar tillbaka och hade några härliga dagar i Skillinge innan vi skulle återvända till Paris där vi bodde då. Bilen var alldeles nytvättad, endast ett år gammal (en SAAB 900 2.0 utan turbo om du vill veta) och jag ville ta ett läckert strandnära foto av den. Och kom sedan inte därifrån. Bilen satt helt fast, lite nedsjunken i sanden.

Stranden var helt tom. Parkeringen var helt tom så när som på vår bil, jag själv och en suckande hustru (vi hade alltså bara varit gifta några dagar). Vad göra nu?

Som tur var kom en gammal gubbe (förlåt, äldre herre) i sin rostiga röda Nissan Micra nerputtrandes efter en stund, och han kunde ge oss lite draghjälp. Jag kunde höra hur han förnöjt muttrade lite om korkade stockholmare. Åtminstone tror jag det var det han muttrade. Han talade nämligen Österlenmål, vilket är svårbegripligt även för "vanliga" skåningar. Och den kära hustrun ansträngde sig inte nämnvärt för att hjälpa mig. Man kan lätt förstå varför.

Men bilden blev bra.

Därför just denna bild från idag, så att jag kunde berätta denna roliga anekdot. Även om den kanske inte var så rolig just när den hände...

But that was then, and this is now:

Nöjda och harmoniska tjejer.

Fikatajm.

Pappa G försöker se lite showbizzig ut och riktigt njuta av att
han fick vara med på en bild där han inte riktar kameran
mot sig själv. Och mamma - jag hade mössan på mig hela tiden, utom
när kortet togs. Jag lovar.

I morgon är det fredag. Då gäller städning och packning. Som vanligt har vi mer med oss tillbaka än vi hade med oss när vi kom. Det borde ändå vara lugnt vad gäller plats i bakluckan.

Tiden går fort när man har roligt. Så är det.

Stockholm vs. Skåne

Så här då rå va. Med undantag av...

• 10 månaders militärtjänstgöring
• 2 år i Paris
• 8 år i Bryssel samt
• sammanlagt nästan 2 års veckopendling till Lund

...så har jag bott i Stockholm i hela mitt liv. Jag är född där. Jag älskar Stockholm. Det är min stad. My home town, som jag tror Bruce Springsteen sjunger.

Igår läste jag Fredrik Backmans krönika som gick i DN för ett tag sedan. Här hittar du den. Läs den gärna innan du fortsätter läsa detta inlägg.
Klar? OK. Då fortsätter vi.

Väldigt roligt, bra och underhållande skrivet. Och det ligger ju en hel del i det han skriver. Det gäller ju förresten inte bara Stockholm utan även de flesta andra storstäder, som tja.... till exempel Bryssel och Paris.

Och då tänker jag så här. Är det verkligen meningen att det ska vara så? Då menar jag efter det att ironin är bortskalad, bara så vi är överens. Tänk om jag egentligen trivs bättre på landet? Typ i Skåne.

Där det trots att tidningarna basunerade ut att det rådde lammbrist till påsk fanns lokalt producerad lammstek att köpa i den lilla oerhört lokala mataffären. Behöver jag för övrigt tillägga att tidningarna i detta fall var storstadsbaserade?

Där jag på ICA kan köpa honung från en gård jag vet exakt var den ligger. OK då, kanske inte exakt, men det är inte långt bort och jag kan åka dit på några minuter.

Den godaste honungen. Tro mig.

Där det såg ut så här klockan 14.39 igår.

Eftermiddagsrusningen har inte börjat riktigt riktigt än.

Jag är kluven. Det finns ju för- och nackdelar med allt.

Jag får - som just Fredrik Backman brukar skriva - helt enkelt ta och carpa mina diems ordentligt och se vart det leder. Njuta av där jag är just nu. I morgon är en annan dag.

Så får det bli.

Gym, cykel och möbler

I gryningen efter en liten tallrik yoghurt drog jag iväg till Friskis & Svettis i Simrishamn och körde ett pass på gymet. Slog till med att både bli medlem och köpa ett 10-kort. Det ena var liksom en förutsättning för det andra.

Beviset. Och det finns ingen tidsgräns för de där 10 gångerna.

F&S måste vara en av de mest typiskt svenska folkrörelserna (!) som finns. Det är en underbar företeelse. Billigt, rent, fräscht och trevlig stämning. Visst visst, maskinerna på gymet är kanske inte av de allra flashigaste märkena, som på Klubben hemma i Bryssel, men de funkar ju precis lika bra.

Dessutom är jag ju mer inne på funktionell styrketräning och använder mestadels hantlar, fitnessboll, TRX, bosu, klassisk skivstång och allt vad det heter. Och det finns det där också. (Fast bosun har jag inte sett till, men jag överlever utan den också.)

I alla fall. Sällan har kaffe och skinkmacka smakat så gott som när jag kom hem. Mums. Då var tjejerna redan ätna och var i princip påklädda och redo att möta dagen.

Vilket idag betydde en cykelpromenad på byn. Agnes är såååå nära att kunna cykla utan hjälp. Hennes utmaning verkar ligga i att hon vill att det ska gå fort - och när det går fort blir det gärna lite svårt att styra. Hej vingling! Och då svänger hon tvärt åt vänster. Alltid vänster. Och vad som händer då kan du nog räkna ut alldeles själv.

Det måste ha sett roligt ut när den här bilden skulle tas. Jag sprang
före för att hinna fota, Agnes ökade farten för att komma i kapp och
stackars Magdalena kämpade för att hålla balansen åt Agnes och hänga med.
Medan Ellinor lugnt trampade på och njöt av showen.

På eftermiddagen gjorde vi ett besök på Jeppsons Möbler i Hammenhög - en läcker och trendig möbelaffär. Japp, där fick du och dina fördomar. Eller hur? Vår matsalsmöbel kommer förresten därifrån.

Den här gången kom vi därifrån med en ny golvlampa. Men nej, ingen bild på den här på bloggen. Den gör sig inte riktigt rättvisa på bilden, så du får väl hälsa på hos oss i stället och se den så att säga live.

I stället kan jag visa en bild på ett litet ekskrivbord jag blev helt kär i, med en skiva i kalksten. Bara så läckert. Drömmar är gratis. Ekskrivbord med kalkstensskiva är det inte. 14.880 kronor kostar det. Hupp.


Jo, jag såg också skylten om 10%. Men 90% av 14.880 är fortfarande alldeles för
mycket pengar. Men ändå. Tänk dig en läcker vit MacBook på bordet. Classy.

Vad står så på programmet för morgondagen. Tja, det får vi väl se. Det är ju det som är tjusningen med semester.

Ett badhus, lite naket och så handboll

Idag åkte vi och badade på Korsavadsbadet. Ja, det som ligger i Simrishamn du vet. Nähä, men det gör det i alla fall.

Jag och småtjejerna var där några gånger redan under höstlovet och visste precis vad som väntade. För Magdalena var det en ny upplevelse. "Ett badhus är vad det är", var hennes lätt lakoniska kommentar efteråt. Hon är ju diplomat, bevars.

Den minnesgode och uppmärksamme läsaren drar sig här till minnes att jag vid några tillfällen förundrats över hur man uppträder i omklädningsrummet på Klubben hemma i Bryssel, och då främst vad gäller nakenhet.

Jag inser nu att jag kanske någonstans har blivit påverkad efter snart åtta år i utlandet, och att allt är relativt. Den relativt sett lilla nakenhet som uppvisas på Klubben är blott en västanfläkt mot de spritt språngande, företrädesvis äldre, nakna herrar som helt ogenerat går omkring i omklädningsrummet här. När de tar en liten paus från bastun ("Här badar vi bastu utan badbyxor", skylt på bastudörren) sätter de sig gärna ner på bänken utanför och studerar de som duschar i det stora gemensamma duschutrymmet ("Duscha utan badbyxor", skylt på väggen i duschrummet).

Jag är väldigt glad att Magdalena följde med och badade så småtöserna slapp uppleva "the swinging dicks of Simrishamn". Även om det tydligen verkar vara ganska så likartat på damsidan, enligt spontanutlåtande från Ellinor som ju har erfarenhet av båda sidor.

Nog om det. Det är ett helt OK bad och vi hade verkligen jättekul. En enkätundersökning gav vid handen att 3 av 4 av oss gärna hade stannat längre än den nästan hela timme vi var i vattnet. Agnes hoppade glatt och helt dödsföraktande i från kanten på den djupa delen medan Ellinor tränade på att dyka i på ett vägvinnande och mjukt sätt. Förvånad över respektive tillvägagångssätt, någon?

Kanske hinner vi med en tur till dit under veckan.

Det blev en tidig middag idag eftersom jag och Ellinor skulle gå på handboll i Ystad. Visst sörru.

Actionfyllt inför fullsatta läktare.

Kvartsfinal 3 av 5 mellan Ystad IF och Lugi. Det var superkul att se matchen. Synd bara att Ystad körde över Lugi i andra halvlek. Men det var kanske inte helt oväntat i ljuset av att Ystad kom tvåa och Lugi åtta i grundserien. Nu står det 2-1 till Ystad i matcher så fredagens match är av måstekaraktär för Lugi. Men jag tror de kan vända det här.

Ellinor tyckte det var jätteroligt, och hon tyckte också att det var väldigt stor skillnad mot den dammatch hon och jag såg i Sint Truiden när Lugis damlag var på besök i Belgien. (Läs om det här och här)

Och det har hon ju rätt i. Inte bara för att det var dam- och herrhandboll, utan också för att det i kväll var fullsatta läktare kompletta med två små klackar, varav vi satt mitt i Lugis. Tack förresten Marianne för både biljetter och sällskap.

Ellinor och Marianne.

Nu är jag välan lite biased, men jag måste säga att Ystadklacken var ganska intressant. Denna grupp vars kärntrupp gemensamt anlände till arenan och drack ur sina ölburkar innan de gick in gjorde sitt bästa för att utstråla tuffhet och lite testoneronig aggressivitet under matchen. På ett familjeevenemang som handboll i Sverige ju faktiskt är. Wow, liksom.

När de började skandera "vi hatar Lugi" smålog folk runt omkring mig lite överseende så där. Det är kul med engagemang - det skulle vara ganska trist med bara "slipspublik" - men berätta igen hur Ystadspelarna på planen blir peppade av den textraden och ger det lilla extra?

Hur som helst, efter matchen väntade en halvtimmes (ja, sträckan gick fortare än vanligt, undrar varför?) mörkerkörning under vilken vi mötte exakt 1 (en) bil (så var det ju, det var lite trafik).

Jag älskar att göra såna här saker med Ellinor, för hon är så entusiastisk och positiv och ställer så många bra frågor. Och bilresan hem var jättekul, för hon analyserade matchen rätt väl. "Vet du, målvakten i Lugi? Han var lite underlig. För ett tag i andra halvlek kunde de ju lika gärna ha spelat utan honom. Han tog ju inga bollar alls ju!"

Jag ser det redan framför mig. Efter en lång och framgångsrik idrottskarriär kommer Ellinor att ta steget till att bli expertkommentator känd för sina vitsiga och knivskarpa analyser.

Och någonstans däremellan hinner hon med att få Nobelpriset i kemi, fysik eller litteratur. Eller kanske ekonomi.

Så det så.

Stigbyglar, skänklar och schabrak

Annandag Påsk. Idag har vi varit på Hallamölla Gård med Marianne och 15 härliga islandshästar.

En jätterolig dag där vi alla fick lära oss massor om hästar och om ridning. Träns, betsel, grimmor, stigbyglar, skänklar och schabrak var bara några begrepp som gicks igenom.

Efter genomgången gick vi på promenad. Först en kortis för att testa lite och sedan en tvåtimmarsvariant genom skog och mark. Och när jag säger "promenad" så menar jag att Ellinor och Agnes var till häst. Ellinor på Askur och Agnes på vackra Tinni.

Ja, alltså. Askur är också fin men Tinni är speciell. Han är nämligen halvbror till Orri - de har samma pappa. Denna Orri är i islandshästvärlden lite vad till exempel George Clooney, Brad Pitt eller Ryan Gosling hade varit om de också hade vunnit OS-guld i tiokamp eller något liknade. Både snygg, atletisk och eftertraktad. Om jag nu fattade det hela rätt, vilket inte är inte helt säkert.

Det var en fantastisk dag och när vi lämnade Hallamölla var vi alla uppfyllda av de fina fina islandshästarna och Mariannes engagemang.

Själv höll jag mig lite i bakgrunden, dårå. Vilket inte betyder att jag inte tycker om hästar. De här är jättehärliga. Men någon måste ju dokumentera en sådan här stor dag. Så kan man säga.

Min kamera har zoom.

Vi började med att fika. Men vi kan kalla
det teoripass om du vill.

Ingående praktiska studier med engagerade
studenter, en mycket pedagogisk lärare och oerhört
tålmodiga, snälla och charmiga islandshästar.

Magdalena kratsar hovar.

Kanske en aning exalterad och förväntansfull.

Showtime. Ellinor på Askur.

Klart lillsyrran också skulle rida.
Agnes på Tinni.

Gänget på promenad. Tinni till vänster och Askur till höger.

Själv höll jag mig i bakgrunden och skötte backupen.
Det verkar som jag gjorde ett gott jobb med trötta ryttare.