Byråkrati & kundservice

Det har länge varit dags att förnya boendeparkeringen. Och idag skulle det ske. Eftersom vi bott här i sex år och har smakat på den belgiska byråkratin beväpnade jag mig till tänderna med bilens registreringsbevis, mitt id-kort, intyg från belgiska UD om att vi bor där vi bor samt själva formuläret för boendeparkeringsansökan. Samt dubbla kopior på allt. Dessutom toppade jag laget och tog med Agnes för att charma eventuella bångstyriga tanter bakom disken.

Det tog cirka 5 minuter att få det nya tillståndet. Inklusive väntan i kö. Imponerande.

Det var också dags att skaffa ett speciellt sopkort. Sopkort, frågar du dig nu.

Jo, en gång i månaden kommer så att säga återvinningsanläggningen till oss. Då ställer kommunen upp en massa containrar på en stor parkeringsplats och så får alla invånare i kommunen komma dit och slänga, förlåt återvinna, sina prylar.

Det är endast till för kommunens invånare, så vid infarten står kontrollanter och scannar ens elektroniska id-kort. Vilket vi inte har för vi är inte inskrivna i kommunen, eftersom den goda hustrun är diplomat och då hanteras man annorlunda. Alltså har en kortare, dock alltid vänlig, diskussion alltid uppstått när vi kommit dit, beväpnade med den senaste telefonräkningen för att bevisa att vi faktiskt får slänga våra saker där.

Nu har det då visat sig att om man inte har ett sånt där elektroniskt id-kort kan man skaffa sig ett särskilt litet plastkort från kommunen. Som man kan visa upp när man vill slänga, förlåt återvinna, sina prylar. Detta kort hämtas då inte ut i kommunhuset, utan på dépôt communal.

Och det var detta kort jag också tänkte mig att fixa idag. Återigen beväpnad med en hög papper begav vi oss - jag och Agnes alltså - iväg till stället där all renhållning etc sköts ifrån. Självklart hade jag kollat öppettiderna på webben. När vi kom dit var det - tomt. Inte ett endaste skrivbord var bemannat. Ingen att fråga. Mycket märkligt.

Efter att ha kollat runt lite såg jag genom ett fönster ett gäng inte särskilt glada herrar som hade möte. Ett Mycket Viktigt Internmöte, uppenbarligen. Och det var alldeles för viktigt för att man skulle kunna bry sig om den där snubben med ett söt 3,5-åring på armen på andra sidan fönstret.

Så vi åkte hem igen, Agnes och jag. Liiite snopet.

Nytt försök i morgon igen. 1 av 2 får man ändå vara nöjd med. Hade vi varit nyanlända hade jag nog varit lite tagen, men nu... det är lugnt. Jag är van.