SAS - upplösningen

Här kommer nu den spännande upplösningen på SAS-härvan, som kvällspressen kanske skulle ha uttryckt sig.

"Previously on SAS-härvan", som det kanske hade hetat om det här hade varit en amerikansk TV-serie:

Äsch, du minns va? Jag fick betala övervikt och klagade både på detta och bemötandet. Sedan ringde jag och pratade med Customer Relations och trevliga Elisabeth.

Nu - eller rättare sagt den 16/11 - har jag fått svar. För att göra en lång historia kort har SAS övergått från weight concept till piece concept. Det innebär ett incheckat bagage per person som får väga max 23 kilo. Annars blir det övervikt. Punkt. Slut. Så enkelt var det.

Av någon outgrundlig anledning fick jag dock betala för mycket, så mellanskillnaden har jag fått tillbaka efter att ha skickat in scannat kvitto. Nemas problemas.

Om du är überintresserad kan du läsa hela mailet nedan. Efter det mailet hade vi en kortare mailväxling, jag och Kirstina på Customer Relations.

Jag vet inte hur många som jobbar på Customer Relations. Men de två som jag har haft kontakt med - Elisabeth och Kirstina - har varit helt fantastiska i sitt sätt att vara. Full pott i kundservice och attityd. Precis som det ju ska vara.

Kontakten med dem gjorde att det känns bra igen och att jag ser fram emot att kliva ombord på nästa SAS-flight jag är bokad på (11 december). Tack för det!

Med max en incheckad väska. Som väger max 23 kilo. Världsapromis!

Vi ses ombord!

Mailet:

"Hej Gunnar,

Tack för ditt mail.

Jag ber om ursäkt för det bemötande som du fick av vår personal i Köpenhamn vid resan till Bryssel. Vi ska alltid uppträda korrekt och service-minded och det är tråkigt att du inte upplevde det så.

När det gäller bagagereglerna så måste jag dock ge personen i bagagedisken rätt. Det står på vår hemsida att varje passagerare får ha ett styck bagage med sig till en maximal vikt om 23 kilo och en maximal omkrets om 158 cm. Eftersom ert bagage översteg denna vikt så räknas det som överviktigt.

Tidigare när vi hade så kallat weight concept så kunde man slå ihop alla bagage och gå på den totala vikten, översteg man den totala vikten så betalade man för övervikt. Numera är det sedan ett år tillbaka så kallat piece concept vilket innebär att övervikt räknas om man har mer än ett bagage per person eller om man överstiger maxvikten/volymen för det incheckade bagaget. Man betalar då ett fast pris och inte ett kilopris.

Jag förstår att du redan har tittat på vår hemsida och där står det att varje bagage får väga max 23 kilo på flera ställen. Det stämmer att det finns en information om totalvikten 32 kilo, detta är nämligen vad en väska får väga som mest enligt internationella regler, annars blir den nekad transport. Om man läser under informationen om övervikt så finns följande att ta del av;  Om du reser med extra bagage eller om dina väskor är för tunga eller för stora så betalar du en fast kostnad per bagage.

Den fasta kostnaden är DKK 225. Har du betalt DKK 350 så har du debiterats för mycket. Vänligen återkom då med ditt kvitto och kontonummer så är jag dig behjälplig med ersättning av mellanskillnaden.

Med vänlig hälsning

(...)"

Dagen F - som i födelsedag

The Wild One's födelsedag började som sig bör med sång och presenter på sängen. Till sin egen förvåning sov hon som en stock när övriga familjen påbörjade sin skönsång. Eller ja, sin sång.

Först när vi var inne på andra sången rörde hon på sig, satte sig upp, såg sig yrvaket omkring och utbrast "Det är min födelsedag!" Och ja, just då var hon helt utan tvivel den sötaste femåringen i precis hela världen. 



Sötast.

 Efter frukost och påklädning var det dags att lägga på frostingen (eller kanske heter det glasyr på svenska?) på de muffins Agnes och Magdalena bakade i lördags. Vi valde färdiggjord. De belgiska butikerna hade inte mycket att erbjuda, men man har ju fått lite inblick i olika kulturer under åren här, så i lördags åkte jag och Agnes till den engelska affären Stonemanor för att införskaffa detta.

Där minsann fanns det grejer. Agnes och jag kunde inte riktigt välja, så vi kom hem med ett gott urval av vad de hade att erbjuda. Med lite hushållning och planering tror jag att det räcker fram till 2014, faktiskt. Det var i alla fall något sådant kära hustrun mumlade när hon såg kassen.

Chocolate frosting med rosa duttar på.

29 stycken muffins fick sedan åka med oss till skolan och Agnes klasskompisar. Är det födelsedag så är det. Man kan förresten fråga sig varför det inte var 30 stycken. Jag vet ärligt talat inte, men jag är faktiskt helt oskyldig. Och det är sant.

För naturligtvis skulle Agnes firas även i skolan! Hon var mycket nöjd med sin skoldag när jag hämtade henne.



När man fyller år i Agnes klass får man
gå runt så många varv som man fyller.
Just nu är det oklart i mitt huvud om
det kallas jord-, mån- eller solvarv.
men jag tror solvarv är det rätta.
Kanske någon astronomiskt kunnig
person kan upplysa mig?



Agnes blåser ut de fem ljusen.

Charlotte & Caroline, Agnes fröknar, är så snälla, bra och trevliga så jag dristade mig till att fråga om de kunde fota lite med min kamera. Självklart. Därav bilderna ovan.

Efter skolan åkte vi hem och bara hade det mysigt resten av eftermiddagen. Jag hade lovat Agnes att hon skulle få äta precis vad hon vill till middag. Så vad är hennes bästa maträtt? Köttbullar och makaroner. Så då fick hon det, naturligtvis.

Vi andra åt för övrigt min egen variant på Korv Stroganoff, med korven som blev över från kalaset i söndags.



En härlig dag i födelsedagsfirandets tecken. Det var speciellt roligt, eftersom det känns som att det här var första året som Agnes "på riktigt" förstod innebörden av att fylla år.

Och hon somnade lycklig även denna kväll. Vår lilla gullunge.

Vår stora gullunge hade - vilken jag också naturligtvis också måste nämna här - utan vår vetskap gjort en egen saga till Agnes i present, med både text och teckningar. 24 sidor lång. Vår stora lilla gullunge.

Nostalgitripp

Rotade i arkivet från den gamla bloggen - den som inte längre finns på nätet - och hittade detta inlägg, som är skrivet bara några timmar efter att Agnes har kommit till världen. Asteriskerna du hittar på tre ställen har jag lagt till nu för att förtydliga lite i efterhand - se nedan.

Inte oväntat, men något otippat just idag... - BEJBYDAGS

2006-11-28 21:49:19

 

Föga anade jag igår kväll vad som skulle hända idag. När vi gick och la oss igår kväll pratade vi lite om vad som skulle hända idag och skojade lite om att det skulle vara typiskt om bejbyn skulle komma som imorgon (läs idag).

 

M skulle ta det lugnt, sortera lite papper hemma, betala lite räkningar och ta det allmänt lugnt så här första dagen efter att hon slutat arbeta och bara invänta nedkomsten - vilket enligt tidräkning skulle ske den 7/12. Jag skulle som vanligt köra E till skolan och sedan åka hem och mysa lite med M och sedan sätta fart med jobbet. Dagens höjdpunkt skulle vara en telefonkonferens med USA på seneftermiddagen. *) Låt mig säga så här - det blev inte riktigt så.

 

1,5 timme efter att vi pussat varandra godnatt blir jag väckt - klockan 23.58 för att vara exakt. "Gunnar, jag tror att något håller på att hända." Ehh.... jaha? NU? Njaeh, det var nog inget. Eller jo, det ÄR värkar. Eller nä, det är det nog inte. Inte nu. Väl? Fast ändå?

 

Och så höll vi på sådär, tills klockan blev 04.30 då vi insåg att det nog var läge att trycka på larmknappen och kalla in backup-styrkorna. "I repeat, this is not a drill" som det heter i hårdkokta filmer. Elli&Kieran väcktes alltså 04.30 ute i Waterloo och 05.00 hastade de in genom vår ytterdörr - respekt för den fantastiska inställelsetiden, i synnerhet i ljuset av att stackars Kieran varit ute med sina irländska polare och just lagt sig att sova i klart icke körbart skick när jag ringde (vilket för att lugna oroliga läsare innebar att Elli körde). **)

 

Det tog ytterligare en stund för oss att komma iväg, av värk-tekniska skäl. Sträckan hemma -> sjukhuset Edith Cavell avverkades därefter på en tid som fullständigt slaktade samtliga provkörningsklockningar. Det beror ju såklart på att jag inte provkört klockan 5 på morgonen, men också på att M precis när vi passerat Montgomery och kommit in på den långa raka boulevarden jag just nu glömt namnet på blev mer svårkontaktad (läs lätt dvalaliknande tillstånd) vilket direkt sände en signal till gaspedalsfoten... Allt dock under mycket kontrollerade former, även om jag kanske inte skulle inte rekommendera tekniken i ett besvärligare trafikläge. M märkte dock ingenting av det, sa hon efteråt... ***)

 

För att bespara känsliga läsare alla detaljer kom vi in på förlossningen klockan 05.45 och 06.54 såg så vår fina dotter och Ellinors lillasyster dagens ljus! Så underbart tokigt det kan bli ibland! Nu mår vi alla bra och min älskade hustru fullständigt strålar av lycka och glädje och det syns inte ett spår av vad hon just gått igenom. Sa jag att jag älskar henne obeskrivligt mycket?

 

Som den minnesgode bloggläsaren drar sig till minnes har vi sedan i somras sagt till E att lillasyster kommer när det snöar, så att hon skulle förstå att det skulle ta ett tag.

 

När E vaknade idag berättade ju naturligtvis Elli för henne att mamma och pappa åkt till sjukhuset för att lillasyster skulle komma. Då sätter hon sig upp, helt klarvaken med uppspärrade ögon och utbrister "snöar det??" Ljuvliga unge!

 

Enligt Heather på skolan var hon på ett sprudlande gott humör hela dagen och pratade oavbrutet på svenska. Klart stolt och lycklig. Vi åkte direkt från skolan till sjukhuset för att hälsa på lillasyster och mamma. Det var en andäktig storasyster som klev in i rummet, med pappas hand i ett hårt grepp. Stort ögonblick i hennes liv! Också.

 

Och åh, så glad hon var. Kände lite försiktigt med fingret på lillasyster och sa sedan tyst efter en stund: "jag vill hålla henne". Och det är klart hon fick!

 

Nu sover E gott i sin säng, jag ska gå och lägga mig alldeles strax, M och lillasyster sover antagligen gott på sjukhuset. En inte alldeles vanlig dag.

 

*) Vissa i den internationella projektgruppen jag ledde, som för övrigt kom från det stora landet i väster, hade ingen förståelse för att jag valde att hoppa över telefonmötet för att jag hade fått barn samma dag. De svenska deltagarna försökte förklara. Jag lämnade för övrigt uppdraget ett par månader senare.

 

**) "i klart icke körbart skick" betyder väldigt väldigt berusad. Vilket i sig är anmärkningsvärt eftersom det verkligen inte är något vanligt för denne utomordentligt rekorderlige man.

 

***) Jag vill ju naturligtvis inte erkänna lagbrott. Men vissa korsningar var helt tomma och det var rött ljus åt alla håll. Det var tre körbanor och rakt fram. Ingen trafik. Hastighetsbegränsning 50. Magdalena höll på att tappa medvetandet bredvid mig och svarade inte på tilltal. V6-motor och 205 hästkrafter (ah, those were the days...). You do the math.

 

Här är några bilder till från den stora händelsen. Den störstaste lyckan i livet, eller vad Nalle Puh skulle säga.

 

Åh, vad jag älskar mina tjejer. Alla tre.

 

5 år!

Tänk att lilla Agnes redan är fem år. Tiden går otroligt fort när man har roligt, om man säger så.

Det känns på ett sätt som om hon är alldeles nylevererad. Och på ett annat vis känns det som om både hon och Ellinor alltid har varit med oss.

Då och nu.

Vi firade med kalas, minsann. I söndags var sju av hennes bästa svenska, svensk-engelska, japansk-indiska, amerikansk-franska, brittiska, skotsk-irländska samt tysk-spanska polare och polarinnor här och firade henne med varmkorv, tårta, lekar och dans. Samt med den för vissa mycket exotiska  fiskdammen. Goodie bagen var dock ingen nyhet för något av barnen.

Rita på duken - ett stående inslag på våra barns kalas.
Gästerna brukar vara lite skeptiska först, men sen...

Agnes var mycket nöjd med sitt kalas och alla presenter och somnade mycket mycket lycklig på söndagskvällen. Och då hade hon fortfarande själva födelsedagen kvar! Mer om den i ett annat inlägg.

Hm...
Men det är i alla fall en rekorderlig ung man som lägger armen runt
min dotter.  Även om jag tycker mig se att han är väldigt flörtig med många flickor...

Klart det skulle vara dans också.

Eftersom jag är som jag är hade jag lagt upp en spellista på YouTube och kopplat

laptopen till både TV (HDMI) och surround sound-anläggningen. Ska det vara dans,

ska det vara dans på riktigt med bra ljud - med videosar till som bonus.

Ja, och sedan hade vi förresten också bjudit in föräldrarna på (ospetsad) glögg och pepparkakor också. Det var ju ändå första advent. Det är alltid kul att sprida lite svensk kultur. M och jag konstaterade att vi känner många väldigt trevliga människor!

Igen - vad är "manligt"?

Det här är Alexander Karelin. En legendarisk rysk tungviktsbrottare, av en enig expertis ansedd som världens bästa grekisk-romerska brottare genom alla tider.

"Lyftkranen från Sibirien" var ett av hans många smeknamn.

Under hela sin brottningskarriär, som innefattade tio år där han inte gav ifrån sig en enda poäng, vann han 9 VM-guld, 12 EM-guld, 3 OS-guld och förlorade under densamma inte en enda match förrän han i sitt livs sista, OS-finalen 2000, stötte på en amerikan som vann guldet på poäng, 1-0. (Källa: Wikipedia)

Det var han som brukade bolla runt med vår egen 130 kilos-Tomas Johansson, om du minns. Eller så gör du det inte.

I alla fall.

Jag vill minnas ett reportage om honom som jag läste en gång. På sin fritid gillade - och gör väl fortfarande - han att lyssna på klassisk musik och att skriva dikter.

Han använder säkert också handkräm.

Taggad kille

Jorå, idag var man taggad när man kom till gymet för en timmes träning med PT-Abdallah. Den här bilden är tagen när jag precis ska börja värma upp i roddmaskinen.

Idag känner jag livet i mig.

Till mitt försvar vill jag säga att bilden liksom är tagen sådär lite i smyg. Det satt andra människor runt omkring mig och det var liksom inte läge att grimasera upp sig.

För jag var egentligen betydligt mer peppad än vad bilden antyder.

PT-Abdallah föreslog att vi någon gång skulle lägga en timme på cardio, alltså konditionsträning, för att jag skulle få lite omväxling till crosstrainer och roddmaskin. Han föreslog en timmes boxningsträning - han är ju kampsportare och självförsvarsexpert, bevars - och lovade att jag skulle vara helt slut efteråt i både armar och ben.

Jag lovade att fundera lite på det. Vad tycker du?

Så mycket bättre

På tisdag kommer vår nya diskmaskin.

Yippee. Från det att vi tog kontakt med vår mycket trevliga och sympatiska hyresvärd kommer det alltså ha tagit typ två veckor att få dit en ny.

Det är inte hyresvärdens fel. Det beror på leverantör-installatören. Någon som är förvånad? Nå, om det kan man tycka vad man vill.

Jag är bara glad att få en ny, även om jag nästan har vant mig vid handdiskande nu - det går ju rätt fort.

The old-fashioned way, liksom.

Och jag har dessutom nu hittat lösningen på torra händer-utmaningen: