Ett rop på hjälp

Hur f*n kokar man en julskinka?

Min erfarenhet sträcker sig till att hava inköpt färdigkokta julskinkor, som sedan glatt överlämnats i min moders, min hustrus eller min svärmors trygga händer för säker och smakrik griljering.

Men av någon outgrundlig anledning har de Brysselbaserade svenskbutikerna i år fattat det ödesdigra beslutet att enbart sälja okokt julskinka.

Fortsättning följer. Känn dig helt fri att komma med tips.

Tack kvalitetssajten http://www.arla.se/ för lånet av bilden.

Rock'n'roll will never die

Vi har ju, med ett visst vemod måste jag säga, i stort sett lämnat barnvisorna bakom oss när vi åker bil. Nästan aldrig, eller i vart fall väldigt sällan, blir det Krokodilen, Klapp o Klang eller den där sången om myggan som biter en fast man snällt ber den att låta bli.

Nej, nu är vi mera inne på Melodifestivalnivå. Eric Saade, Danny, Sara Varga... Ja, jag tror att du förstår. Hits for Kids, liksom.

Men som jag tror att jag har nämnt någon gång tidigare är Ellinor väldigt musikintresserad och ber mig då och då att spela rockmusik. Tack Ozzy, musikläraren i skolan, för det. Och jag menar det. (Namnet. Kolla namnet. Ozzy. Hur coolt är det?)

Agnes har också låtit sig influeras. Ofta när det är hennes tur att välja musik i bilen vill hon höra "Stop... get out..." uttalat på ett gutturalt, närmas growl-liknande sätt.

(Growl = a vocalisation style usually employed by vocalists of the death metal and black metal music genre, but also used in a variety of heavy metal and hardcore punk subgenres).

Det hon vill höra är det här:

Saxon och låten Strong Arm of the Law - och om du lyssnar noga hör du varför Agnes låter som hon gör när hon uttalar det hon tror är titeln.

Och jag bara älskar att hon vill höra det.

För övrigt har Ozzy betydligt längre hår än killarna i bandet, sångaren inkluderad.

Alla tuffa rockband har en egen logga.

Livet i omkörningsfilen

Här sitter jag. Och där väntar ni.

Som sagt, det är högsäsong nu. Idag har det varit full fart för Gunnar. Inte många sekunder över till reflektion och eftertanke (läs: göra ingenting).

Lämna tjejerna i skolan lite tidigare än vanligt för att hinna i tid till en övningsklient (joråsåatt...), sen direkt till kiropraktorn för det månatliga ryggknaket. Därefter raka spåret ut till Waterloo för att hämta hem förbeställd svensk julskinka från den ena av de två svenskaffärerna där ute.

Och på grund av att det hade snöat i Luxemburg i morse var lastbilen med vår skinka och en hel massa annan svensk mat försenad. Suck liksom. Så jag åkte då till den andra av butikerna som hade påfyllda lager och köpte det man behöver på ett julbord som utlandssvensk och som inte kan köpas i vanliga butiker här.

Drog också in som en virvelvind på MaxiToys och köpte julklappar åt A & E från farmor - fiffigt när jag ändå var i närheten. På vägen tillbaka till den första svenskaffären kom jag på att jag måste äta lunch. En Superbaconburgare på Quick, inga pommes frites till och bara vatten att dricka.

Hämta skinkan - okokt, suck... - i affären för lastbilen hade just kommit. I god ordning in till stan igen - pratandes i mobilen på vägen (handsfree, vad trodde du?)  för att lassa in maten i kyl och frys och så raka spåret till Klubben för ett PT-pass med Abdallah, endast fem minuter sen. Hej och hå.

När jag var färdigduschad och klar var klockan 14.30 och jag insåg att jag faktiskt hade en stund över innan det var dags att hämta girlsen 15.15. Sweet.

Hämta tjejerna, köra iväg till ett kalas för en av E's kompisar dit vi alla var bjudna. Ringde och kollade läget på en IT-relaterad fråga med viss akutstatus (adressetiketter...). Insåg att det var läge för utryckning, ursäktade mig från kalaset, kastade en längtansfylld blick på bordet med champagne, glühwein och allehanda tyska julläckerheter och åkte iväg igen efter att ha pussat på mina tjejer.

Fixade etiketterna på rekordtid (yes!!!), tillbaka ut till kalaset, hann precis i tid till kaka och glühwein och kunde umgås med trevliga mammor i en hel timme innan det var dags att åka hemåt.

Hem kom vi vid 19-tiden, samtidigt som Magdalena som hade köpt med sig mat hem (nice!). Nattning, gosning... Och nu sitter jag här. Men inte så länge till.

För i morgon börjar det om igen.

Vroom. Livet i omkörningsfilen.

Hårfint

Bara för att föregå er litegrann. Jag vet att det har gått en vecka sedan sist. Men det är mycket nu.

Högsäsong kan man säga. Jag är just nu hett eftertraktad av många. Sade han föga blygsamt. Men ändå.

Jag bygger dock upp en massa blogginlägg och lagrar dem på hårddisken i huvudet.

....vänta... buffrar...

Innan den här veckan satte igång bad jag Agnes om hjälp med att få lite puts och studs på mig själv. Jag är inte helt säker på att det var en bra idé...

Jag var aldrig orolig för slutresultatet.
1 millimeter är 1 millimeter, liksom.
Det var mera att det gör rätt ont om man råkar
trycka ner rakapparaten i huvudet. Ouch.

Don't do the crime if you can't take the time

Så här glad ser man ut när det just har gått upp för en att fredagsefterrätten gick upp i rök i samma stund som fiskpinnen gjorde ett inte särskilt graciöst svanhopp från ens hand rakt ner i det helt fyllda dricksglaset.

Möjligen har man även lärt sig att det inte direkt gör saken bättre att hävda att det "inte var meningen". I synnerhet inte när det fanns två vittnen.

Det är jobbigt när uttrycket "konsekvenser av tidigare handlande" plötsligt förvandlas till verklighet.

Så kan man säga.

Alltså, även om du är den sötaste och goaste
femåringen i hela världen finns det faktiskt
gränser. OK? (Och om du sköter dig är det väl
inte helt uteslutet att den indragna efterrätten
förvandlas till "tilltugg till Julkalendern")

Plötsligt händer det

Man får aldrig ge upp. Idag kom den, vår nya diskmaskin.

Killarna skulle komma 14.15. Eftersom den gamla diskmaskinen redan var borta tänkte jag att det var lugna puckar att kunna lämna hemmet strax efter klockan 15 för att hämta småtjejerna. Jag menar, hur svårt kan det vara att smälla in en ny diskmaskin och koppla in lite sladdar och slangar? Ehum.

Jag vet inte vilket parallellt universum just de här grabbarna lever i, men det är ungefär en halvtimmes tidsskillnad gentemot vårt eget universum. De kom alltså 14.45. De var väldigt noggranna också. Det tog ungefär 45 minuter att trycka in maskinen i det gapande hålet och koppla in den. För två personer. Men det var nog bra att det tog lite tid, för de drog om två slangar som inte var riktigt bra dragna från början.

Och nu sitter den där. Jag vet ju inte om den funkar som den ska än, det får vi se under morgondagen.

En Smeg. Den är väldigt lik den gamla, fast det var en Whirlpool.
Fast den här är minst 7 år nyare.

Va? Hur det gick med hämtningen? Jo, jag drog i mina nätverkstrådar. Vilket i detta fall betyder att jag ringde till au pair-Kajsa som "hämtade ut" fyra tjejer i stället för två. När jag sedan svängde in på skolan stod de där alla fem och väntade på mig. Tänk så bra att ha en bil som tar sju personer!

Sedan åkte vi till Creacorner allihopa. Creacorner är ett pysselparadis för den som är lagd åt det hållet. Där kan man köpa banne mig allt man kan tänka sig i pysselväg. Och förmodligen lite till. Ett paradis för två femåringar, en åttaåring och och en sjuåring. Även för en tjugoåring visade det sig.

Dock inte riktigt lika mycket för en fyrtiofemåring, men även jag handlade lite.

Lite, sa jag. Och det var inte biltillbehör.

Svansjön goes thriller

Det gick just upp en sak för mig. Nu måste jag ju verkligen se filmen Black Swan...

Det är dags nu. Gulp.