Så mycket bättre

På tisdag kommer vår nya diskmaskin.

Yippee. Från det att vi tog kontakt med vår mycket trevliga och sympatiska hyresvärd kommer det alltså ha tagit typ två veckor att få dit en ny.

Det är inte hyresvärdens fel. Det beror på leverantör-installatören. Någon som är förvånad? Nå, om det kan man tycka vad man vill.

Jag är bara glad att få en ny, även om jag nästan har vant mig vid handdiskande nu - det går ju rätt fort.

The old-fashioned way, liksom.

Och jag har dessutom nu hittat lösningen på torra händer-utmaningen:

En grej till bara om dagen

Ett av de bästa omdömen man kan få av Ellinor när det gäller maten är

"Pappa, kan jag få det här i min lunchbox i morgon?"

Idag efter middagen - se tidigare blogginlägg - sa Ellinor följande:

"Pappa, kan jag få det här i min lunchbox i morgon?"

Tänkte du ville veta det.

En stor fan av min matlagning.

Dagen som idag var

Efter frukost och som vanligt mysig lämning i skolan åkte jag raka spåret till min danska kiropraktor Tine för denna månads ryggomgång. Knäckeliknak.

Men ryggen som en fura rak satte jag sedan segel till IKEA för inköp av diverse förskaffning inför Agnes 5-årsfirande om söndag.

Väl hemma igen diskade jag upp morgondisken - för hand - och satte mig för att gå igenom mailen. Några besvarade mail och ett längre telefonsamtal senare var det dags att förbereda det kvällsmöte jag hade inbokat. Skriva, läsa, printa. Skriva. Läsa. Skriva. Läsa. Printa.

I samband med lunchen tog jag mig tid att fundera lite över eftermiddagen. Det tog 10 minuter. Inklusive att äta maten. Sedan satte jag igång att förbereda middagsmaten. Medan middagsmaten stod i ugnen diskade jag upp - för hand - samt sprang upp till arbetsrummet och ringde ytterligare ett samtal och skickade några mail.

Ner för alla trappor igen för att rädda middagsmaten ur ugnen och så bam iväg och hämta Agnes i skolan (eftersom Ellinor var kvar på Bricolage - typ pysseleftermiddag där de gör de mest fantastiska saker). Direkt till Klubben, lite medhavd mellis, och så ner i poolen och bada och ha kul. Nice!

Upp igen, duscha och passa på att tvätta håret. Agnes alltså. Kom ihåg att packa både hennes shampoo, balsam och hårborste. Till hennes storögda och glada förvåning...

Sedan tillbaka till skolan, hämta Ellinor. Just in Time-processing. Anlände utan stress precis i tid.

Så hem till maten som stod och väntade på oss, tillsammans med Magdalena som trätt in genom ytterdörren bara sekunder före oss, visade det sig.

Klockan 19 var det dags för mitt möte, varade en timme. Eftersom M var upptagen med att natta barnen passade jag på att diska middagsdisken - för hand.

Efter lite ömsesidig debriefing har hustrun gått och lagt sig och jag, ja jag sitter vid datorn och bloggar.

En nästan helt vanlig dag i en hemmapappas liv.

Dagens middag:
Lammfärs och fetaost-lasagne, med spenatlasagneplattor.
Serverat med isbergssallad och tomater.
Joråsåatt...

Jag bloggar - alltså finns jag

Hej igen,

Det verkar råda viss förvirring. Min mamma ringer och undrar hur jag mår. Min brorsdotter kommenterar här på bloggen. Min syster lämnar oroliga meddelanden på mitt mobilsvar. Min bror är less på att inte hitta nya uppdateringar.

Jag lever. Jag mår bra. Just nu har det bara varit lite mycket kvar att göra när dygnets timmar är slut. Så kan man säga.

Det är julbasarer, utbildning, hus och hem, byte till vinterdäck, planering för Agnes femårskalas, träning och lite annat smått och gott.

Och så har diskmaskinen gått sönder också.

Jag som trodde att vi var ett team.
Nähäpp. Jaja, men du ska veta att det står
massor med fjuniga rookies där ute som
är redo att ta din plats.

Men en sak kan jag säga klart och tydligt. Jag har inte slutat blogga.

Jag ska berätta allt. Nästan.

Och nu måste jag leta reda på handkrämen. Om du bara visste hur torra händerna blir av att diska för hand ett par gånger varje dag.

Att testa nya gränser

Idag testade jag nya vägar att transportera mig på. Bestämde mig för att testa att åka kommunalt till flygplatsen medelst buss (2 bussar).

Det gick ju alldeles utmärkt. Till en kostnad av drygt 4 €, att jämföra med taxi som kostar 25-30 €. Med lite tidtabellsplanering är det ju kanon!

Testade också att få boardingkortet i mobilen, så man bara håller fram streckkodsbilden vid kontroll.

Spooky, men otroligt smidigt utan papper i bökigt format att hålla ordning på.

Väl i Köpenhamn tog jag såklart tåget över till Malmö. Smidigt!

Och i morgon bitti börjar en ny resa för mig. Fast det är mer av en mental variant. Jag ska utbilda mig! Mer om det senare.

Spännande ska det bli! Vi ses på andra sidan.

Min storebrorsa

I rättvisans namn måste jag ju nu nämna även mitt andra storasyskon - min bror. Han är faktiskt världens bäste storebror. Visst. Röstade om det också. Det blev 1-0.

Min syrra var alltså inte röstberättigad här eftersom hon inte har någon storebror. Hon är i stället begåvad med två småbrorsor. Vad hon tycker om det får du fråga henne *harkel*

I alla fall.

Då och då händer det ju att du ser turistbussar, eller hur? Visst är det så. Ser du då en som ser ut så här, ja då vet du. Det är en av min brorsas bussar.

Snygg!

Vill du ha riktigt bra service? Omtanke? Kvalitet? Komfort? Inget snack - ring min brorsa.

Klart jag är stolt över mina hårt arbetande syskon som inte är rädda för att böja ner huvudet, knyta näven i byxfickan, kavla upp ärmarna och bara köra på. Aldrig ge upp. Aldrig.

Precis som våra föräldrar.

Hörde jag förebilder?

Positiv överraskning, SAS

I morse drog jag ett djupt andetag, lyfte luren och ringde under telefontid till SAS Customer Relations, för att höra hur mitt ärende utvecklar sig. Trodde det skulle ta typ hur länge som helst innan jag fick svar.

Jag fick kösiffra 3 och det tog kanske... 10 minuter innan jag kom fram. Ooops. Jag hade räknat med ungefär det fyrdubbla.

Elisabeth besvarade mitt samtal, lyssnade på min förklaring och kollade att mitt mail hade kommit in. Och det hade det. Hon förklarade att det tyvärr skulle dröja en 10-12 dagar till innan jag fick svar och besked. Det kan man ju tycka vad man vill om. Bara att acceptera.

Men poängen här är att Elisabeth var så otroligt trevlig, vänlig och rolig på ett alldeles naturligt sätt att det ändå kändes helt OK.

Bergis alltså att någon av de här heter Elisabeth!

Tänk om den servicekänslan och kundbemötandet hade funnits även hos SAS markpersonal på Kastrup. Då hade jag sannolikt fortfarande varit "ledsen, arg och besviken" som det heter. Men inte alls på långa vägar lika mycket!

Som jag brukar säga - kommunikation mellan människor är A och O. Varför ska det vara så svårt?

Men det är inte över än. I'll keep you posted!