En hälsning från framtiden

Jo, vi kollade ju på Mary Poppins igår.

Och när Ellinor kom hem från sin playdate hon hade när A och jag kollade film så pratade vi om just filmen och då kom naturligtvis Supercalifragilisticexpialidocious upp.

Den sången är viktig i vår familj, för skolshowen Ellinors första år i Lower Primary (för tre år sedan) avslutades med den sången. Som vi övade och tränade på den hemma. Så mycket att jag också lärde mig den. Och den sitter i än.

Supercalifragilisticexpialidocious! Kunde inte sagt det bättre själv.

Så jag började sjunga på den, så klart. Då avbryter Ellinor för att rätta mig:

- Du sjunger inte rätt.

- Eh jo. Supercalifragilisticexpialidocious.

- Eh nej. Du sjunger supercalifragilisticexpialidoCIES.

- Gör jag ju inte. SupercalifragilisticexpialidoCIOUS!

- SupercalifragilisticexpialidoCIES!

- SupercalifragilisticexpialidoCIOUS!

Så tittar hon på mig, sätter upp händerna framför sig, himlar med ögonen och säger med trött röst:

- OK, pappa. Whatever...

Och så vänder hon sig om och fortsätter med det hon höll på med innan hon avbröt mig.

Det kan bli en del jobbiga situationer i hushållet de kommande åren. Jag kan känna det.