Family fun

Idag var vi och bowlade med min svåger & svägerska och deras kids.

Den som är Facebookkompis med mig vet att vi var på Ball Breaker på Gärdet. Ett ganska så häftigt ställe för barn i alla åldrar, kan man säga. Eller vuxna med barnasinnet kvar. Eller hur man nu vill uttrycka sig. Wow.

Och så har vi lämnat hotell Anglais bakom oss och checkat in i gästlägenheten i det hus min mamma nyligen har flyttat till. Superfin!

Fast inte lika fin som mammas lägenhet naturligtvis. Hoppas hon kommer att trivas där. Det har börjat väldigt bra! Och allt eftersom faller bitarna på plats. Möbler. Uppackning. Telefon. TV. Internet.

Min syrra har gjort ett hästjobb med att hjälpa mamma med precis allting.

Själv dök jag upp idag och fixade igång det trådlösa nätverket. Tid för detta: cirka 2 minuter.
Medan syrran ägnat typ 2-3 veckor åt att brottas med att få rätt kopplingar till rätt kontakter och på köpet ha blivit en autodidakt expert på fibernät.

Samtidigt då som hon packat upp, sorterat, sprungit ärenden, möblerat, suttit i telefon med ComHem, jobbat samt tagit hand om mamma. Hon är ju ändå 88 år. Min mamma alltså. Förvisso pigg, relativt sett. Men ändå. Att flytta tar på krafterna.

Morgondagen ska jag tillbringa med att spika upp tavlor, ändra hyllor i garderober och lite annat smått och gott.

Klart bäst i vår familj på bowling var Ellinor, som verkade ha någon slags medfödd talang i att hysta klot mot.käglor.

Finns det mycket pengar inom bowlingsporten?

Synd att klaga

Den bästa hotellfrukostbuffé jag någonsin erövrat. Yoghurt, dinkelpuffar, dinkelgryn, torkad superfrukt, linfrön, pumpafrön, solroskärnor... Fantastiskt mörkt bröd i olika varianter, fina pålägg, färsk frukt, färska grönsaker, fin bacon/ägg/köttbullar-avdelning, gott kaffe.

Sedan semla och kaffe och familjemys hos mamma/farmor.

Om en stund Melodifestivalsmys med hamburgare på hotellrummet.

Som sagt. Synd att klaga.

Ordermottagande

Hej och välkommen till bloggen.

Din begäran om nytt blogginlägg har mottagits och kommer att behandlas inom kort.

Tack för din beställning.

Gilla läget

Idag är det kallt i Bryssel, -7 när vi vaknade. Och så sedvanlig blåst på det.

När jag hämtade tjejerna idag vid lunchtid - onsdag är lika med kort dag, remember - var jag den enda förälder som stod ute på gården och väntade. De andra kurade i sina bilar - på tomgång - eller i kapprummen. Wimps.

Fast sen kom amerikanske R, US Army lieutenant colonel och gift med en finländska, och gjorde mig sällskap utomhus. Han verkade nästan gilla vädret mer än jag.

"Du gillar det här va?" Den frågan fick jag några gånger. Och ja, det gör jag faktiskt.

Plus att jag har både kläder och vett att klä mig rätt. Häpp! Tunna lågskor och barhuvat, skulle inte tro det.

Och kallare ska det tydligen bli.

Sen åkte vi hem, åt lunch och bakade macarons au cacao och dito a la fraise.

Så det så.

Jag är tillbaka

Efter att ha trillat av vagnen ett tag och vadat omkring i en dy av halv- till helfabrikat anser jag mig nu vara tillbaka på banan igen.

I helgen blev det hemgjorda hamburgare. Idag vankas det lasagne.

Och så snart jag lyckats få tag på linfrö, havrekli och lite annat nyttigt ska det göras hemgjord müsli också.

Bland annat.

Lördagsmys

I lördags eftermiddag efter en lika fartfylld förmiddag som alltid - simskola, tennis, träning och poolhäng på Klubben - samlades vi hela lilla familjen i soffan för familjematiné. (Du får själv gissa vem som gjorde vad, men M fyller ju sin arbetsvecka med väldigt mycket jobb medan jag väldigt lätt kan planera in träning i veckorna...)

Medan Magdalena och Agnes hällde upp lördagsgodis och poppade popcorn laddade jag och Ellinor DVD'n och ställde in ljudanläggningen så det skulle bli perfekt. (DVD-spelaren börjar hosta lite - kanske dags att uppgradera till Blu-ray, åsikter och tips, någon?)

Valet föll på en film Ellinor (OK då, jag också) velat se länge. Den här:

Just det. Hop.

En helt OK film! Vi tyckte alla att den var både rolig och bra. En typisk familjefilm där vi alla skrattade högt någon gång - dock inte alltid vid samma tillfälle. De är duktiga på att fylla dylika filmer med både barn- och vuxenreferenser, det är ett som är säkert.

Familjens samlade utlåtande angående lördagsmatiné var följande: Det här måste vi göra om nån gång. Snart.

Mysigt!

Och här är en trailer på filmen. Det är en sån där trailer som det nästan är en spoiler alert på, det vill säga att den avslöjar i princip hela handlingen. Som förvisso inte är någon större intellektuell utmaning. Men ändå.

Livet är skört eller Vikten av split vision

Häromdagen (är det verkligen ett ord?) när jag skulle köra genom en korsning så såg jag en mamma med två barn på andra sidan gatan. Barnen var små men desto mer bångstyriga, och en av dem satt dessutom på en liten cykel med stödhjul. De var skymda bakom en bil, och... äsch, vänta.

Jag ritar upp en bild. Här:

• A (svart): En annan bil.
• B (orange): Jag.
• C: Mamma med två barn

Mamman var på väg att gå över gatan med barnen och var skymd bakom de parkerade bilarna. Barnen slet och drog för att komma loss från mamma och hon fick verkligen kämpa för att hålla i dem. Hade de slitit sig hade de kommit som utskjutna ur en kanon rakt ut i gatan, speciellt lillkillen på cykeln.

Samtidigt kom bilen A från höger. Högerregeln i Belgien är absolut stenhård, så den hade företräde gentemot mig (som alltså skulle rakt fram i korsningen) som i bilden ovan alltså är B (orange).

Jag ser att A inte ser mamman/barnen alls eftersom han (förhoppningsvis) inte skulle hålla den hastighet han håller om så varit fallet, han kollar på mig plus att de ju faktiskt är skymda bakom de parkerade bilarna. Och det känns som att när som helst kan något av barnen slita sig.

Utan att tänka rullar jag då rakt ut i korsningen, långsamt, och stannar mitt i. A måste då naturligtvis bromsa - ingen tvärnit eller så, men i alla fall bromsa in - och stanna för att inte köra in i ett ton av franskbyggd plåt i form av min bil.

Föraren av A viftar och blir lite upprörd. Jag håller upp min öppna handflata och pekar sedan mot trottoarkanten, där mamman fortfarande fajtas med sina trilskande barn. "Sorry kompis, men kolla där..."

Så ser jag att han vrider på huvudet, ser den lilla familjen och blir uppriktigt förvånad, vänder sig tillbaka mot mig, nickar och håller upp sin handflata mot mig. "OK, kompis, jag hajar. Det är lugnt. Tack."

Vi utbyter leenden och kör sedan vidare.

Och mamman med barnen märkte överhuvudtaget ingenting.

Det här skriver jag inte för att säga att oj vilken bra bilförare jag är (om nu det här skulle vara ett bevis för det, vilket jag inte är helt säker på). Det var nog mest en tillfällighet att jag tänkte på det den här gången - och att jag reagerade instinktivt. Och att den andra föraren också reagerade.

Det var heller ingen risk att han skulle köra in i mig, allting gick väldigt lugnt och stilla till egentligen. Jag rullade ut i korsningen, han bromsade in, inga barn rusade ut.

Jag skriver för att det stod så klart för mig efteråt.

Nästa gång kanske det är jag som är föraren av A. Eller en pappa med två kinkiga döttrar som ska gå över gatan.

Livet är skört.

Ha en bra dag.