Vem behöver dyr Play-doh?

Trolldeg. Det finns en första gång för allt...

Trolldeg. Vetemjöl, salt, vatten. Och karamellfärg.
Lättare än jag trodde.

En helt vanlig trafikmorgon i Bryssel?

Morgonens lilla pulshöjare bestod av en Desperate Housewives-kvinna som sammanbitet - med barn i bilen - körde sisådär en 100 meter mot trafiken med sin SUV. De sista metrarna genom en så kallad dold kurva, genom vilken - tada - jag kom från andra hållet på väg till skolan med Ellinor och Agnes i baksätet.

Högst sannolikt skulle hon lämna av sitt barn i en till vår skola angränsande jääääättestor dito, hittade ingen parkeringsplats och var supersen till sitt Pilatespass, sin pedikyr eller något annat för henne livsviktig sak. Så då tyckte hon det var en jättebra idé att köra mot trafiken. Genom en dold kurva.

Ååååkej, den här skylten betyder alltså att det är
förbjuden infart. Det är enkelriktat från andra hållet. Den
betyder alltså INTE  "förbjuden infart såvida du inte
har jättebråttom".

Vi stod där med någon meter mellan våra bilar, en kvinnlig fotgängare på trotttoaren ylade - hon stod i ytterkurvan och hade sannolikt sett vartåt det barkade, jag tutade, bilen bakom min tutade än mer ilsket än vad jag gjorde.

Desperate Housewives-kvinnan, vad gjorde hon? Tittade stelt rakt fram bakom sina överdoserade Gucci-solglasögon. Svängde sedan in - med ungefär 1 cm marginal till min bil - och parkerade på den lediga parkeringsruta som var precis parallellt med där jag stod.

Tanten på gatan - som nog var den som var mest upprörd - lutade sig in mot sidorutan och ylade. Jag tutade igen för att få någon som helst form av uppmärksamhet. Ingen reaktion. Sedan rullade jag vidare (nej, inga oförskämda fingrar i luften - och det är sant). I backspegeln såg jag hur föraren bakom mig också stannade bredvid hennes bil och tutade och viftade.

Undrar hur nöjd hon var? Undrar vilken puls hon hade?

Och JA, jag förstår att hon var stressad och lätt desperat. Men NEJ, det är ingen ursäkt. Tänk om vi inte hunnit stanna? Tänk om det hade varit Ellinors klasskompis I's pappa som kommit genom kurvan på sin cykel med I i barnsitsen i stället för vår bil? Hade han kunnat stanna i tid? Hade hon sett cykeln i tid?

Jag är verkligen inte Guds bästa barn - jag gör också misstag och dumma saker inte bara i trafiken, men det finns ju gränser.

Jag borde ha följt min barndomsdröm och blivit polis.

Bröd - en knäck(e)fråga

Om du frågar mig vad jag saknar mest i matväg från Sverige blir svaret att det mesta ju går att hitta här. Men brödet. Jag saknar brödet.

Gårdagens fynd på Carrefour Planet gör dock saknaden något mindre knäckande (get it?)...

Vet du förresten vad knäckebröd heter på flamländska? "Knäckebröd" faktiskt. Franska då? "Pain croustillant suédois".

Smidigt.

Solruta är grymt god!

Pappas kreativa hjälpreda

Alla sätt är tillåtna när man har fått i uppdrag att fylla på korgen med hushållspapper...

Tuffa pojkar och öl

Magdalena och jag har flera gånger varit på Kinepolis i Bryssel, biografen där nedanstående film är gjord. Det är ju tur att det här inte hände oss:

Magdalena är nämligen inte så förtjust i öl. Det är däremot jag. Men jag dricker ju inte öl längre, eftersom jag är ännu mer förtjust i tanken att någon gång få bort krockkudden runt midjan. Annat än vid speciella tillfällen.

Det här räknas nog som ett sådant.

Min dotter - en rockertjej?

I våra flickors skola utgör musik en viktig grundpelare i undervisningen. Ellinor spelar till exempel klassisk fiol på skoltid sedan flera år tillbaka.

Hon har sedan i våras en ny musiklärare. Om honom kan man säga några saker.

• Han lär ska ha varit medlem av det belgiska bandet Vaya con Dios på 80-talet. Detta är dock obekräftat.
• Han älskar sin gitarr.
• Han har väldigt långt hår uppsatt i hästsvans.
• Han är väldigt cool.

Igår när vi åkte hem från skolan satt Ellinor, hennes irländsk-spansk-brittiska kompis M2 (inte att förväxla med allra bästa kompisen M1, som är irländsk-tyska) och Agnes i baksätet. Stereon spelade musik.

Då säger Ellinor: "Pappa, kan du inte sätta på lite rockmusik? Med gitarrer?"

Ehh... jovisst kunde jag det. Jag bläddrade fram en spellista med rock från bilens hårddisk (ja, det finns en hårddisk i bilen) och drog upp volymen.

Genast drog Ellinor och M2 ur sina hårsnoddar och började jublande slänga sitt hår fram och tillbaka, helt vilt på ett ganska headbangerinspirerat vis. Agnes bara stirrade på dem med skräckblandad förtjusning.

När jag frågade var och eventuellt vem som lärt dem göra så blev svaret ett unisont: "vet inte".

Jag säger inte att jag tror jag vet var deras rockinfluenser kommer ifrån. Men man skulle ju kunna ana. Men jag tror det egentligen inte. I alla fall inte headbangingbiten. Men om det nu vore så att det är så som jag skulle kunna ana, så är jag inte det minsta upprörd - tvärtom nästan.

Bon Jovi.

Resten av vägen hem samt till och från The Little Gym som Ellinor och M2 skulle på senare på eftermiddagen lyssnade vi bara på rockmusik i bilen. Bon Jovi, Mustasch (se film nedan), Kiss, Lillasyster, Accept, Nickelback, 3 Doors Down...

Klassisk fiol. Jo, eller hur..:

Hänga på gym - pleasure and pain

Jag tror inte att jag har tagit upp det på bloggen tidigare, men jag tränar ju en del nu för tiden. Konditionsträning och funktionell styrketräning. Målet är att träna minst fyra gånger i veckan. Då tränar jag hårt. Allt är relativt - för mig är det hårt, kanske inte för dig.

Att röra på sig är viktigt av  många skäl. Och under hösten gör jag en satsning på att väga mindre och få mer muskler. Samtidigt. Må bättre. Bränna fett. Bygga muskler. Den första invägningen och inmätningen - här mäts det axlar, bröstkorg, midja på två ställen och höfter - efter 3 veckor tyder på att jag är på helt rätt väg.

Tro't eller ej, men jag tänker numera också på vad jag äter och dricker. Även om vissa av maträtterna och kakorna jag lagat och bakat senaste veckorna kanske inte tyder på det. Nej, det är absolut ingen diet. Det handlar om hur mycket man äter av både det nyttiga och det onyttiga. Och faktiskt också om när man äter det. Och öl har jag inte druckit på flera veckor.

Nu skulle detta inte bli varken en föreläsning eller en pinsamt självfokuserande skrytstund.

Vad jag egentligen ville visa var jag just idag har som mest träningsvärk, för idag slår det nog rekord. Igår tränade jag nämligen med min Personlige Tränare, Abdallah, för andra gången den här veckan. Det är ingen lek, men det är superkul. A är en extremt vältränad självförsvarsexpert, som på sin fritid bland annat tränar regelbundet med det belgiska judolandslaget. Alltså som i tränar med, inte tränar. Han är inte bara väldigt trevlig, utan han älskar också att träna folk som är motiverade - som vill nå resultat - och som vill tänja sig förbi vad som de själva trodde var möjligt under ett träningspass. Och det vill ju jag.

Nedanstående bild visar då - som en direkt följd av detta - var jag idag har som mest ont, i form av träningsvärk.

Just det. Precis överallt.
Illustration: julosstock, http://www.sxc.hu/

Visst, förra veckan stannade mina armar i 90 graders vinkel i två dagar när jag försökte räta ut dem, på grund av extrem träningsvärk i mina biceps. Men det var bara lokalt där. Det här känns... ja, överallt. Nästan. Men jag älskar det. Jag är väl knäpp.

Och nu börjar det dra ihop sig till förmiddagsfika. Kaffe och färsk frukt - inte helt fel, faktiskt.