Inte ett öga var torrt...

I tisdags (ja, för en vecka sedan) var vi på skolkonsert mitt på blanka förmiddagen, jag och Magdalena. Skolan har i år valt att dela upp framträdandena - och de spelande eleverna - på flera tillfällen i stället för att köra en enda lång supermegalång konsert. Bra beslut.

Agnes sjöng i grupp och spelade trumma och Ellinor spelade fiol så fint så fint.

När jag lyckats redigera ihop bildmaterialet lovar jag att ni kommer att få se - och kanske höra något - därifrån. Videoredigering kräver lång tid i ett långt flöde, tid som jag inte riktigt har just nu. Alltid är det något. Men så småningom ska det bli nåt av det.

Så idag när jag hämtade barnen kom inte Agnes ut som vanligt. Ellinor däremot kom ut från sin del av skolan och kunde berätta att Agnes skulle vara med även på den konsert som var idag, någon halvtimme senare. Eftersom hennes grupp skulle uppträda även idag, skulle ju naturligtvis även hon det.

Om detta visste jag ingenting, ingen hade berättat detta för mig. Och detta är jag säker på. Tro mig, är det något jag håller ordning på är det tjejernas åtaganden och aktiviteter i anslutning till skolan. Punkt.

Nå, jag är inte den som är den. Ellinor och jag bänkade oss för att titta på eftermiddagens skolkonsert. Fika ingick. Jag lyckades av misstag - faktiskt - plocka på mig ett bakverk som var någon slags kombo av wienerbröd med extra gojs, pain au chocolat och petit choux - säkert ungefär en miljon kalorier i. För säkerhets skull var den chokladöverdragen.

Agnes grupp var en av de första som uppträdde. Och jösses. Det var så oändligt fint och även om förra veckans uppträdanden också var fina var detta fantastiskt.

De tyska mammorna Si och St (vars barn inte uppträdde i det här numret) vände sig om mot mig med tårfyllda ögon, den ukrainske fd elitgymnasten P som filmade åt mig började darra på handen och var tvungen att harkla sig, jag själv fick tårar i ögonen (förvånad någon?), Ellinor tappade hakan och tiden stod bara still.

Dessa små söta och stolta fast lite blyga sexåringar som med sina spröda små röster sjöng så starkt och modigt i mikrofoner och trummade i takt till Yves (läraren) gitarr.

Det var som om en röd och fluffig silkeshandske stoppad med kärlek kramade om mitt hjärta så hårt fast ändå mjukt så att mina ögon tårades.

Jag har aldrig känt sådan otroligt stark kärlek till båda mina barn som precis just där, just då. Och då vet ni ju alla hur mycket jag älskar dem i vardagslag.

En stund jag alltid alltid alltid kommer att minnas. Alltid.

Sedan åkte vi hem och åt korv med bröd och googlade upp stället där Magdalena är på tigersafari idag.

Vår Agnes. Bilden tagen förra veckan.

En oerhört stolt storasyster vid dagens konsert.
Sen dog min iPhone.

Nämen vaff...

Ibland är det gott att ta sig en öl. Eftersom jag bor i Belgien blir det oftast när "ibland" infaller en belgisk öl, kanske en trappist.

Eftersom trappistöl har en väldig ovana att vara mycket alkoholstinn  (sådär 8-10 %) blir det oftast just en öl. 

Eller så blir det Belgiens svar på Pripps Blå, typ en Jupiler, Maes eller Stella Artois. Stellan är lite rolig, då den utanför Benelux framstår som lite extra snofsig medan den här är en standardprodukt i mittfåran. 

Jag är ingen stroppig ölsnobb - jag dricker under rätt omständigheter gärna en eller två Jupiler med en alkoholstyrka strax över 5 % (däremot håller jag mig borta från Pripps Blå - vem säger att man måste vara konsekvent?).

Ja, sedan har vi ju till exempel Jupiler Blue, som har 3,3 % och är helt OK.

Gemensamt för alla är att det är öl. De smakar öl.

Men - och nu kommer min poäng - det finns en ny så kallad "ölsort". Den ser ut så här:

Inte många rätt.

Vi snackar vanlig Maes-öl med tillsats av citron. OK, det låter gott och fräscht så här till våren och styrkan är inte mer än 2,2% - bra bra när man inte riktigt behöver det där lilla snurret i huvudet.

Men det är inte öl med en liten touch av citron. 

Det är citronläsk med en liten touch av öl. Förpackat i en ölburk som är otroligt lik original-Maes.

Alkoläsk. Förpackat i en ölburk som är otroligt lik original-Maes. 

Och ja, jag är medveten om att det längst upp på burken står att det är en "uppfriskande dryck" och då alltså gissningsvis inte är "öl". Men den står precis bredvid vanliga Maes. Förpackat i en ölburk som är otroligt lik original-Maes.

Det är så mycket citronläsk att jag tror att Ellinor (9) nog skulle kunna tänka sig att dricka den. Förpackat i en ölburk som är otroligt lik original-Maes.

En inkörsport till öl för ungdomar. Gissningsvis är väl målgruppen unga tjejer.

Believe you me. Jag tror på en fri marknad. Men det finns gränser.

Fy fan (ursäkta språket, mamma).

Man ska lyssna på sin mamma

OK. Det råder lite förvirring här.

Marie Bebådelsedag är ju idag, alldeles oavsett vad jag skrev i chokladbollsinlägget tidigare.

(Varför det heter MariE och inte MariA får för övrigt gärna någon lingvistiskt begåvad person förklara för mig. Men det är inte där förvirringen ligger.)

Våffeldagen inträffar alltid på Marie Bebådelsedag, även Vårfrudagen kallad.

Enligt källor på internet infaller våffelsöndagen först nästa vecka.

Så nu tänker ni också typ "Mäh! Syntax error, ba!" Kan internet ha fel?

Och: min mamma hävdade tidigare idag att det är våffeldagen idag.

Så vi åt våfflor idag. På Marie Bebådelsedag.

Mamma - Internet: 1-0

Man ska lyssna på sin mamma.

Svenska våffla.

Disappooooointed

Bara för att några chokladbollar från förra omgången råkade försvinna under högst oklara omständigheter när tjejerna var i skolan. Är det riktigt schysst?

Fram med bevisen säger jag. Nej, mäta midjemått gills inte.

Byggt på indicier säger jag.

Men snälla, bara en då?

Chokladbollsfabriken

Så det blev chokladbollar redan igår. Det blev ju det.

Fast först vaknade vi på morgonen och åkte direkt till Klubben för tennis, balett och lunch. Och när vi var nästan färdigätna (Croque Monsieur för kidsen, Salade Gourmande för pappan (sallad, bacon, skinka, kyckling, chèvre... - så gott att jag glömde fota)) kom Ellinors finska kompis mamma förbi vårt bord och undrade om vi ville vara med och spela lite basket med henne och Ellinors kompis lillebror som går i samma klass som Agnes (ja jo, de är också kompisar).

Så då gjorde vi det.

Sen åkte vi hem och tog en eftermiddagspausfika i soffan innan vi satte fart med de där chokladbollarna.

Den Dynamiska Duon.

Sedan beställde vi hem pizza till middag. Med läsk. Som vi avnjöt framför Ponnyakuten. (Fast jag drack ingen läsk.) Tror vi lyckades klämma fyra avsnitt bara igår. Usch så lyxigt och busigt... Men det var en sån dag, OK?

Efter middagen roade vi oss med att hitta Magdalenas flyg på Flight Radar Pro på min iPad. Fascinerande och jättekul för oss alla att följa. Tjejerna fick själva leta efter flyget på kartbilden och hittade den till slut över Ryssland.

(Tilläggas kan att jag innan jag gick och la mig några timmar senare kollade samma app igen och då försvann planet från skärmen någonstans över Pakistan. Jag hade aningens svårt att somna efter det, så mycket kan jag säga. Kändes ganska skönt att få ett meddelande över Viber att hon var på hotellet några timmar senare.)

Och idag är det söndag. Våffeldagen. Den kunnige kalenderbitaren säger nu eventuellt att våffeldagen faktiskt inträffar på Jungfru Maria Bebådelsedag, också kallad Vårfrudagen, och det är f-a-k-t-i-s-k-t inte förrän nästa vecka. Jag säger: Jojo, den inträffar då OCKSÅ, OK?

Singelfarsa i 10 dagar...

Medan den kära hustrun springer omkring och upplever saker en himla massa många mil härifrån i Indien så är jag och tjejerna alldeles utlämnade åt oss själva här i Bryssel.

Taj Mahal.

Det betyder ju då att jag så att säga pryar som singelfarsa i 10 dagar, med allt vad det innebär. Hade det varit en app till en smartphone hade den hetat Singelfarsa Light - Free Version. 

Betalversionen av den appen har ett betyyydligt högre pris och är mycket tyngre att ladda ner, så den är jag inte intresserad av alls. Så kan man säga.

Men visst. Vissa saker kan jag ju göra utan att behöva tvångsinstallera the full version.

Som att kolla Big Bang Theory, Entourage och ett antal actionfilmer jag har sparat för tillfällen som det här (läs: som Magdalena aldrig vill se). Kanske hinner jag med några avsnitt av Weeds också.

Som att äta blodpudding och hårdstekt bacon till middag. (Nu protesterar döttrarna, så tydligen är detta en sak jag inte kan göra.)

Som att jag får mysa med min dynamiska duo i 10 dagar utan "konkurrens" av mamma.

Som att jag får förmånen att trösta den dynamiska duon när den dynamiska duon inte är så dynamisk utan mer i behov av närhet, trygghet och vänliga ord om att mamma faktiskt kommer hem om inte särskilt många dagar och det är ett jättestort äventyr för mamma och hon kommer att ta jättemånga bilder och hon längtar jättejättejättemycket efter oss och vi kan kolla på kartan var hon är idag och NU bakar vi chokladbollar och medan de stelnar i kylen kollar vi på Ponnyakuten på SVT Play tycker jag och åhhh tjejer jag älskar er också jättejättejättemycket nu slutar vi annars börjar jag också gråta hur blir det nu med chokladbollarna?

Rapport(er) följer.

Pleasure and pain

Ouch. Träningsvärk. Den bästa av alla smärtor.

Nu är ju inte konkurrensen direkt knivskarp i genren "bra smärtor". Men ändå.

Jag kan nästan räta ut mina armar idag. Med lite vilja och lite mer ajaj går det dock att göra. Men min erfarenhet på området säger mig att det inte kommer att gå alls i morgon.

Såvida jag inte värmer upp och kör ett träningspass naturligtvis.

Träning. Lösningen på det mesta. Eller i alla fall på mycket.

Jag är tillbaka

Njae, nu menade jag inte i första hand som bloggare. Utan som en sån där människa som tränar regelbundet. Och med regelbundet menar jag flera gånger i veckan.

Ur träningshänseende har den senaste månaden väldigt mycket den kan bli bättre på. Vad har jag för ursäkter? Tja, vad brukar man ha för ursäkter? Just det. De ursäkterna.

Men det spelar ingen roll nu. Det är som det är. Det är bara blicka framåt och köra på.

Det var en riktig höjdare att vara tillbaka på gymmet i förmiddags. (Någon gång ska vi ha en principdiskussion om hur ordet "gym" stavas i bestämd form singularis, men inte nu.) Det är ett gäng gymråttor som nästan alltid hänger där då, helt normala människor faktiskt.

Bilden är inte manipulerad. Men det är en oerhört gynnsam kameravinkel.

Några superfit moms, några superfit dads, några pensionister, några helt vanliga lattemammor och dito pappor, några som jobbar oregelbunda tider och några PT's. Ja, du hajar. Som folk är mest.

Tror jag hälsade och pratade med typ 10 pers på gymmet (stavningen!) idag. Så himla kul att känna sig så välkommen och så hemma. Nej, det påverkade inte min träning - man pratar mellan setsen.

Körde dessutom dubbelpass idag, både cardio och styrka. I kväll somnar jag tidigt, det kan jag säga på en gång.

Förmiddagsträning är grejen. Eller väldigt sent på kvällen.

Jag älskar doften av sommardäck på morgonen

Jag är inte helt säker på det, och det är knappt jag vågar skriva det. Men jag tror att våren ligger och lurar någonstans runt hörnet.

Förhoppningsvis har jag inte jinxat vårens ankomst nu. Förlåt i så fall.

Med våren kommer också ordet sommardäck upp på radarn i trevlig bemärkelse. Inte som i januari som i "tusan också, nu har det snöat i natt och jag som har sommardäck på bilen". En gissningsvis inte helt ovanlig kommentar här i Belgien då det inte är direkt jättevanligt att rulla omkring på vinterdäck.

Nej, mer som i "YES, nu är våren här på riktigt, fort på med sommardäcken och de snygga fälgarna!"

Om det inte hade varit för en sak. Vi använder samma fälgar sommar som vinter. Kränga av, kränga på.

Men just den här våren blir det annorlunda. Nu ska det investeras i nya fälgar till sommardäcken så att vi får två kompletta uppsättningar hjul.

Här skulle man nu kunna vidareutveckla det här inlägget med att spinna iväg i en principdiskussion kring begreppen däck, fälg och hjul. Men det ska vi inte göra. Försök fokusera lite, OK?

Vad tror du om de här fälgarna, lite så där förutsättningslöst?

Visst ser de snabba ut?

Ett litet förtydligande

Vad är Minstrels? 

Det här är Minstrels. En brittisk klassiker, introducerad till mig av min syster någon gång sådär vid tiden kring 1978. Typ.

Gottgottigottgott.

Jag trivs bätttre här under korkeken....

Så här såg min fredagskväll ut. (Magdalena var ute och reste och kom hem sent.)

• Först köra Ellinor till sitt allra första kvällsdisco (ett ämne värt ett alldeles eget blogginlägg). 
• Sedan få ha en riktig kvalitetsmysnattning med Agnes där hon somnade ihopkurad på min arm (hon måste inte alltid somna själv!).
• Därefter krypa upp i soffhörnet med en kopp te, några chokladbitar och ett gäng avsnitt av Big Bang Theory? 
• Och sedan ta emot en sprudlande Ellinor som var eld och lågor över festen, ta en kvällsmacka med henne, eftersnacka lite och så pussa henne godnatt.
• Slutligen ta emot Magdalena som stapplade in genom ytterdörren efter en dagstripp till London.
• Erhålla gåvor i form av Minstrels. Yay.

Är det riktigt riktigt att jag tyckte det var en underbart mysig kväll, i ljuset av att jag hade alternativet att fixa barnvakt och gå ut och dricka öl med ett gäng pappor från skolan på Dad's Night Out? Och de andra papporna peppade och tjatade att jag skulle komma med ut?

Åjaba "nämen jag vet inte. Orka palla liksom." Jag är nöjd. Tjejerna också. Det är det som räknas.

Bäst.